På frukten känner man trädet

I gårdagens Svenska Dagbladet (kultur. sid 6 ”Religionen hotar jämlikheten”) skriver Björn Schaerström ett inlägg gällande religion och jämlikhet. Han ser eftergifter och växande oro för religion. ”Det är oroande att religionen får mer plats!” Med en svepande rörelse av okunnig rallarsvingsteknik fördömer Schaerström all religiositet som har med vardagslivet att göra. Det är naturligtvis ett provokativt syfte med artikeln. Naturligtvis har också Björn Schaerström rätt att tycka det han tycker och rätt att torgföra sin åsikt. Problemet blir bara att det finns svårigheter att ta en sådan onyanserad artikel riktigt seriöst.

Men frågan är vilken funktion religionen har? Mitt svar baserar sig på att jag själv är bekännande kristen och lever min religiösa övertygelse i mitt vardagsliv. Utifrån detta vill jag säga att religion vidgar människans sammanhang. Religionens syfte är att påminna människan om att hon inte är ensam, inte utlämnad till sin egen skicklighet, sin egen kunskap. Hon är heller inte utlämnad åt någon sorts gud som inte erkänner människans fria vilja, en gud som är diktatorisk och som styr individen i varje rörelse och varje val. Nej, människan står i relation till någon som är bortom alla beskrivningsmöjligheter, någon om vilken vi bara kan tala i förminskande bilder. Kort sagt:

Allt vi säger om Gud förminskar Gud. Gud – eller en högre makt eller hur vi nu vill uttrycka det är, per definition, större än vad vi människor kan greppa. Enligt religionen är denna högre makt (Gud) alltings ursprung. Det finns en gudomlig vilja med vårt varande och vardande.  Religionen vill alltså säga oss att vi inte är utlämnade åt slumpen och vår egen duglighet.

Religionen talar också om värdefrågan. Allting har ett värde som vi har att relatera till – ett värde som inte är beroende av mänsklig överenskommelse (vi vet av erfarenheter att sådana värdeöverenskommelser kan förändras). Varje människa är värdefull – ja gränslöst värdefull. Ingen människa är mer värd än någon annan. Också skapelsen – miljön – har ett värde. Som människor har vi uppdraget att vårda skapelsen – vara miljömedvetna och leva miljömedvetet. Men vi är också satta i relation till våra medmänniskor (oavsett etnisk härkomst och religiös tillhörighet) med utmaningen att leva gent emot våra medmänniskor på ett sådant sätt som vi skulle önska att de lever gent emot oss. Utifrån ett sådant synsätt handlar det om att respektera andra, respektera oliktänkande och oliktroende.

Vårt samhälle borde präglas av den sekulära hållningen som öppnar upp för vardagsreligionens utrymme. Att likt polisskolan låta en muslimsk kvinna bära niqab till sin uniform, att tillåta religiösa symboler, att kritisera renodlade provokationer mot religiös övertygelse är föredömligt.

”Andlighet och gudstro är produkter av mänsklig fantasi”, skriver Schaerström. Så uttalar sig naturligtvis en som har en grundläggande ateistisk livsåskådning. Allt kan kokas ned till mänsklig produkt eller slump där behov av bevis uttrycks. ”Bevisa att Gud finns”, kan en ateist säga och en troende kan kontra med att säga: ”Bevisa att Gud inte finns”. Den typen av debatt är oftast helt meningslös. Istället kan man peka på att religionens frukter handlar om att människans självskattning stärks, hennes egenvärde understryks, hennes relationssammanhang synliggörs. Sedan kan religion, liksom så mycket annat (allt annat?) missbrukas. Det finns listor av exempel på detta. Jesus själv säger:  Antingen får ni säga att trädet är bra och frukten bra, eller att trädet är dåligt och frukten dålig; på frukten känner man trädet. (Matt 12:33)

Det finns en risk med att privatisera religionen och det är att religion endast blir något som berör moskén, synagogan eller kyrkan. ”Tro, det gör man i kyrkan”, sa min gamla gymnastiklärare när jag ”trodde” att någon annan skulle ta volleybollen som kom farande mot mig. Jo, visst tror vi i kyrkans sammanhang men tron och religionen berör verkligen hela livet – också vardagslivet, det politiska livet, det sociala livet, ekonomi och kultur. Det ligger i religionens själva väsen att uttryckas i ett vardagssammanhang och stärka den enskilda individen i ett kollektivt sammanhang. Bäst sammanfattat är detta i det dubbla kärleksbudet där det står i förkortning: ”Du ska älska Gud över allting och din nästa som dig själv”. Så får vi leva. Det stärker tanken på den jämlika människan. Som religiösa har vi därför också uppgiften att leva vårt liv så att vi i frukterna av tron visar att religionens väsen är livsbejakande.