Archive for juli, 2012

Pridefestivalen – en mångfaldspåminnelse och en mångfaldsuppmaning.

Jul 28

I kommande vecka börjar Pridefestivalen i Stockholm. Svenska kyrkan finns på plats, dels genom tält på festivalområdet i Tantolunden och dels genom Queermässa nu på tisdag kl 18.00 i S:t Jacobs kyrka och frågemöjlighet om vigslar på fredag eftermiddag i S:t Jacos kyrka och Kärlekens mässa i Storkyrkan på söndag kl 18.00. I Högalidskyrkan firas mässa på fredagskvällen och seminarier kommer att hållas i Pridehouse och i Prideparken. Svenska kyrkan finns också med i Prideparaden i form av präster mfl. ( förutom alla andra som går i paraden och tillhör Svenska kyrkan).

Allt detta är bra och det är viktigt att pridefestivaler hålls som ett uttryck för att vi idag lever i ett samhälle som gärna vill vara ett inklusivt samhälle men inte alltid förmår. Vårt sätt att möta varandra präglas till stor del av inlärda möster. Vi tar för sjävklart att parrelation handlar om man-kvinna, i alla fall när vi möts av komersiella budskap.

I kyrkans sammanhang talar vi vackert om Guds gräslösa kärlek och  om vikten av att  älska sin nästa som sig själv. Samtidigt finns det många kristna sammanhang där detta inte alltid är så självklart i handling. Vi behöver alla träna oss på att älska vår nästa som oss själva och vi behöver ge våra medsyskon det utrymmet i våra församlingar. Varje församling borde vara en plats där vi alla kan känna ss sedda, upprättade och bekräftade som dem vi är. Det spelar då ingen roll om vi är homosexuella, bisexuella, transpersoner, queer, heterosexuella, asexuella etc. Det spelar då ingen roll hur långt vi kommit på vår kristna livsåskådnngsvandring. Det spelar ingen roll vilken etnisk bagrund vi har. Vi hör ihop, vi får vara olika i den mångfald som är Guds mångfald. I var och en av oss får vi se Guds skapelse. Låt oss tillsammans stå upp för detta! Det handlar inte om det politiskt korrekta – det handlar om ett sätt att vara kristen. Må detta bli en verklighet i mitt stift – Skara stift och i Svenska kyrkan i övrigt. Pridefestivalen i Stockholm och alla andra pridefestivaler i Sverige får vara en påminnelse om vikten av ett mångfaldssamhälle och vikten av en mångfaldskyrka med Jesus i centrum där vi i konkretion lever det dubbla kärleksbudet.

Filed Under: Okategoriserade

Livstid!

Jul 21

I skrivande stund är det bara någon  timme kvar till den 22 juli. Ett år har gått sedan den 22 juli 2011 och i Norge har man under söndagen en åminnelsehögtid av de bestialiska morden på Utöya och bombattentatet mot regeringsbyggnaden i Oslo. Anders Behring Breivik  kommer att dömas och många önskar livstids fängelse. Jag har full förståelse för det och hans framtida liv måste vara under sträng bevakning med tanke på det han gjort. Men oavsett vilken typ av straff han får ger det inte livet tillbaka till dem som dödats och alla de familjer som drabbats får inte tillbaka sina familjemedlemmar. Hur står man ut med tanken på detta? Hur kan man leva vidare som förälder när ens barn har blivit kallblodigt avrättat? Jag vet inte! Jag förstår inte hur det går till, bara att så många gör det. Visst, det finns ofta fler i familen, men ingen kan kompensera frånvaron av någon annan.

Sorgen och smärtan efter en plötslig och oväntad död ( ja även efter en mer vätad bortgång) är ofta outhärdlig. Ett nytt liv börjar – ett liv som är helt annorlunda än det tidigare – ett liv med ett svart hål, ett ohanterligt tomrum, ett meningslöst mörker.

Statsminister Jens Stoltenberg talade häromdagen om att Norge måste gå vidare. Jag förstår fuller väl vad han menar. Livet måste gå vidare i Norge med nya utvecklingsfaser, nya möjligheter, nya beslut kring viktiga politiska frågor, frågor som påverkar livet i stort som smått.  Men för den enskilda familjen, den enskilde som sörjer, som gråter, som har svårt att sova, kan det kännas omöjligt att lämna bakom sig, omöjligt att gå vidare. Så får det vara. Sorgen tar tid och måste få ta tid. Ingen kan tidsbegränsa den, ingen kan säga till någon annan att det blir bättre efter ett år, då när första födelsedagen varit, då när första julen firats, då när vårblommorna blommat för första gången utan den älskades uppskattande ögon. Nej, ingen kan tidssätta sorgen. Det finns stadier men även stadierna kan spricka. Alla faserna som agressivitet, köpslående, nyorientering, allt sådant kan röras om och plötsligt börja om. Sorgen är en sorts livstids berg- och dalbana, ett livstids arbete, sorgearbete, där man under en period kan känna att det håller på att bli bättre för att strax efter, då någon säger något, då en viss musik spelas, en viss doft kommer fram, plötsligt bara är svart sorg, som om berg- och dalbanan störtat ned i den mest förfärliga backe. Sådan är sorgens kaos och sorgens struktur.

Men måste man inte gå vidare? Är det inte farligt att vara för länge i sorgen? Jag vet att man behöver hjälp i sorgens sammanhang.  Ett sorgesamtal inför begravning hjälper sällan. Sorgegrupper är bra men räcker inte alltid hela vägen ut även om detta med att dela sina sorgeerfarenheter med andra är nog så viktigt.

Är det då tillåtet att skratta när man är så ledsen att ingenting tycks hjälpa? Får man ha roligt när den man älskade har omkommit? Så många har mitt i sorgens sammanhang fått dåligt samvete för att de för en lite stund glömde bort sorgen, för att något annat tog deras uppmärksamhet, för att tårarna, det blödande hjärtat, inte tog överhanden hela tiden.

Man säger om barns sorg att den är randig. Det gäller de vuxnas sorg också. Det gäller alla människors sorg. Ingen okar sörja intensivt i varje sekund. Vi behöver annat också. Det gör inte sorgen mindre, det gör inte saknaden mindre men det hjälper den sörjande att vara i sorgen, att överleva i sorgen.  I en av psalmerna i Svenska kyrkans psalmbok står det:’Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt’. Så får det vara i sorgens sammanhang utan att man bhöver ha dåligt samvete, för sorgen är randig.

Men hur går man då vidare i livet efter en helvetisk förlust? Det finns inga enkla svar, ingen enkel metodik som man kan pröva. Men man behöver sin omgivnig, man behöver få dela, om och om igen, behöver få gråta om och om igen. Man behöver få vara illsammans med andra som anar hur det är ( ingen kan förstå utom den som är drabbad). Och man behöver tid, lång tid, livstid, för att få bearbeta sorgen. Sorg är ett arbete och i början är det ett heltidsarbete med övertid. Man sörjer inte 40 timmar i veckan när man är drabbad. Sorgen tar dygnets alla timmar i anspråk. Det är sannerligen ett heltidsarbete.

Som kristen och som präst har jag en övertygelse som bär mig och som kan vara något för den drabbade. Övertygelsen finns komprimerat formulerad i den apostoliska trosbekännelsen. Där står det: ‘nederstigen till dödsriket’. Gud själv delade i Jesus vår egen död. Ja, Han delar vår egen död och är med oss också där. Vi är inte övergivna i dödens sammanhang. Döden har inte sista ordet. Det finns något mer bortom livets slut, något som vi inte har andra ord för, andra bokstäver för än G U D. Och DET måste vara obeskrivligt och makalöst!

Men orden ‘nederstigen till dödsriket’ vill också säga att alla vi som lämnats kvar att leva vårt liv här och nu, alla som imorgon påminns om oslobombens fasansfulla händelse och terrordåden på Uöya, inte är övergivna i den mörka sorgen och saknaden, inte är ensamma på sorgens väg. Han som dött på korset och uppstått igen ifrån de döda är med var och en i vars och ens liv, i vars och ens sorgesammanhang. Du och jag, med all vår sorg och saknad i det liv vi står i, är inte övergivna. Han som delat vår smärta är med i varje andetag. Som Carl Jonas Love Almquist skriver: ‘ Du går inte ensam…’

22/7 – vi minns det fasansfulla och får i våra tankar och böner vara med alla dem som drabbats, alla de som finns i Norge men också alla de som just drabbats av det ofattbara att deras barn, deras släktingar och väner blivit ihjälskjutna av en ny galning  – denna gång i Denver i USA.

Gud, Du som inte ser till några gränser, Du som är Livets Herre, omslut alla som sörjer, alla som ropar i förtvivlan, alla vars liv slagits i spillror. Var med dem och omslut dem och låt dem, om så bara för en kort sekund, få ana att Du bär dem när de inget mäktar med själva. Gud omslut också alla de som dött – både i terrordådet i Oslo i massmordet i Denver och i andra sammanhang. Omslut dem med Din kärlek och låt Ditt eviga ljus lysa för dem!

 

 

 

Filed Under: Okategoriserade

Hellre brödlös än (t-)rådlös!

Jul 12

Jag har varit på syföreningsauktion. Det var verkligen roligt! Fina handarbeten, vävda dukar, löpare, matta, sydda förkläden, kassar och kuddar auktioerades ut av Kalle som gjort detta i ett stort antal år. Kassar med grönsaker, påsar med bullar, kakor  och frallor gick till låga priser. Jag satt och tänkte för mig själv att priserna var skamlöst låga. Var inte damernas ( jo det var nog mest damer som hade bidragit) arbete värt mer? Dessutom skulle pengarna gå till kyrkans livsviktiga  internationella arbete och den lokala församlingens ungdomsverksamhet. Generationsgränssprängning kan man kalla detta stöd. Mer sådana generationsgränssprägningar skulle vi behöva i kyrkan.

Men jag hoppas att syföreningar kommer att fortsätta. Alla syföreningarnas arbeten har ju bidragit så enormt till kyrkans möjlighet att verka! Inte minst internationellt genom det som förr hette Lutherhjälpen och Svenska kyrkans Mission. I dag heter detta arbete just ‘Svenska kyrkans internationella arbete’. Men syföreningarna med alla dess medlemmar, med alla damer  ( och herrar) som sytt, stickat, virkat, vävt, bakat och kokat kaffe etc, behövs. Med denna lilla blogg vill jag tacka Er alla i församlingarnas olika syföreningar för att ni orkar, för att ni vill och för att ni gör. Tack!! Jag hoppas att jag ska möta många syföreningar i mina visitationssammanhang i Skara stift! Då kan jag också muntligt få tacka. För ni behövs! Era ideella insatser är omistliga!

Filed Under: Okategoriserade

Semestertankar

Jul 7

Just nu har jag semester. Det är skönt och i år har jag något längre sommarsemester än vanligt. Det gäller att ta ut så mycket som möjligt av det innestående innan mitt nya liv börjar. Jo, det känns som just ett nytt liv som ligger framför mig, och, åter igen, jag gläds. Det ska bli roligt att flytta, roligt att börja i ett helt nytt sammanhang med ett helt nytt uppdrag. Jag gläds så över allt det jag anar och över alla glada och värmande kommentarer jag fått. Naturligtvis är jag helt beroende av Guds nåd och Guds kraft och jag vill be Dig som läser denna blogg, om Din förbön.

Nu när jag har semester befinner jag mig i ett naturskönt område i Sverige. Jag njuter av sol och bad, värme, vind och regn. Allt är beroende av Higgs boson. Ja, hela skapelsen tycks vara beroende av denna nyupptäckta partikel i det komplicerade universum, eller snarare i de komplicerade universa. (det finns ju enligt astronomiska forskningsresultat flera universa.)Det är fascinerande med denna revolutionerande och nu bevisade upptäckt. Gudspartikeln har någon kallat den för – som en sorts felande länk, en förklaring till alltings existens.  Är det inte fantastiskt att man upptäckt och bevisligen kunnat peka på denna bokstavligt talat urviktiga partikel? Borde vi inte, likt forskarna i Cern, stående jubla? Jo, som kristna borde vi göra det därför att varje nyupptäckt vittnar om Guds storhet. Gud är skaparen – alltings ursprung men varje upptäckt eller brist på svar visar bara på att skapelsen är så komplicerad att varje försök till slumpresonemang är meningslöst. Snarare är skapelsen i dess gränslösa mångfald och komplexitet ett uttryck för den Guds vilja som aldrig kan fångas in – inte ens i kärnfysiklaboratoriet i Cern.

Samtidigt som Higgs boson presenterades läste jag en deckare av Kristina Appelqvist. ‘den som törstar’, heter den och handlar bland annat om ett mord som begås på Flämslätts stiftsgård mellan Skara och Skövde. En spännande bok att läsa för den blivande biskopen som kommer att vara en hel del på den stiftsgården. En av huvudpersonerna i boken ställer frågan – som ju också kan ha med Higgs boson att göra: hur kan Gud tillåta det onda i tillvaron? När vi tittar på vår skapelse ser vi många saker som känns svåra att hantera som kristen. Jordbävningar med många döda, tsunamivågor som får katastrofala följder, vulkanutbrott som ödelägger o s v. Hur kan Gud tillåta? Det finns inga bra svar på frågan om hur Gud kan tillåta. Guds vilja är därvidlag outgrundlig. Vad vi har att göra är att, så gott vi kan, hantera den oss givna skapelsen med all dess bristfällighet, med all dess rikedom. Vi har att värna och vårda – inte förråda.

Men frågan om hur Gud kan tillåta handlar också om det som vi människor råkar ut för och åstadkommer. Det kan vara personolyckor, mord, svåra sjukdomar etc. Och vår fråga blir om och om igen – hur kan Gud tillåta. Var var Gud? Var gång jag hör den typen av fråga kommer jag att tänka på Jesus och de underbara orden som på grekiska återges med ἄνευ τοῦ πατρὸς ὑμῶν. På svenska står det ‘…utan er fader’. Orden är hämtade från Matteus 10:29 där det står: ‘Säljs inte två sparvar för en kopparslant? Men ingen av dem faller till marken utan att er fader vet om det.’ inte blir vi så mycket klokare av att Gud vet om att sparven faller till marken. Det är fint att Gud vet om det, att sparven inte är glömd. Men än starkare och viktigare känns det som står i den grekiska grundtexten:  ἄνευ τοῦ πατρὸς ὑμῶν – utan er fader. D v s Gud är med i sparvens fall. Gud faller med. Dessa ord blir ett evangeliskt delsvar på den svåra frågan om hur Gud kan tillåta att människor drabbas. Vi vet inte hur Gud kan tillåta annat än att vi lever i spänningsfältet mellan gott och ont. Men vi är inte utlämnade när vi drabbas. Gud faller med när sparven faller. Gud delar vår smärta, delar vår ångest, delar vår sorg, delar  vårt eget mörker. Du är inte övergiven. Jag är inte övergiven.

Vi får påminna oss själva och varandra om detta stora – det faktum som fått sin tydligaste brännpunkt i korshändelsen. Det andlar om den Guds omsorg och Guds kärlek och närvaro som ingen boson i världen kan förklara men som en skön semesterdag får påminna om.

Filed Under: Okategoriserade