Livstid!

I skrivande stund är det bara någon  timme kvar till den 22 juli. Ett år har gått sedan den 22 juli 2011 och i Norge har man under söndagen en åminnelsehögtid av de bestialiska morden på Utöya och bombattentatet mot regeringsbyggnaden i Oslo. Anders Behring Breivik  kommer att dömas och många önskar livstids fängelse. Jag har full förståelse för det och hans framtida liv måste vara under sträng bevakning med tanke på det han gjort. Men oavsett vilken typ av straff han får ger det inte livet tillbaka till dem som dödats och alla de familjer som drabbats får inte tillbaka sina familjemedlemmar. Hur står man ut med tanken på detta? Hur kan man leva vidare som förälder när ens barn har blivit kallblodigt avrättat? Jag vet inte! Jag förstår inte hur det går till, bara att så många gör det. Visst, det finns ofta fler i familen, men ingen kan kompensera frånvaron av någon annan.

Sorgen och smärtan efter en plötslig och oväntad död ( ja även efter en mer vätad bortgång) är ofta outhärdlig. Ett nytt liv börjar – ett liv som är helt annorlunda än det tidigare – ett liv med ett svart hål, ett ohanterligt tomrum, ett meningslöst mörker.

Statsminister Jens Stoltenberg talade häromdagen om att Norge måste gå vidare. Jag förstår fuller väl vad han menar. Livet måste gå vidare i Norge med nya utvecklingsfaser, nya möjligheter, nya beslut kring viktiga politiska frågor, frågor som påverkar livet i stort som smått.  Men för den enskilda familjen, den enskilde som sörjer, som gråter, som har svårt att sova, kan det kännas omöjligt att lämna bakom sig, omöjligt att gå vidare. Så får det vara. Sorgen tar tid och måste få ta tid. Ingen kan tidsbegränsa den, ingen kan säga till någon annan att det blir bättre efter ett år, då när första födelsedagen varit, då när första julen firats, då när vårblommorna blommat för första gången utan den älskades uppskattande ögon. Nej, ingen kan tidssätta sorgen. Det finns stadier men även stadierna kan spricka. Alla faserna som agressivitet, köpslående, nyorientering, allt sådant kan röras om och plötsligt börja om. Sorgen är en sorts livstids berg- och dalbana, ett livstids arbete, sorgearbete, där man under en period kan känna att det håller på att bli bättre för att strax efter, då någon säger något, då en viss musik spelas, en viss doft kommer fram, plötsligt bara är svart sorg, som om berg- och dalbanan störtat ned i den mest förfärliga backe. Sådan är sorgens kaos och sorgens struktur.

Men måste man inte gå vidare? Är det inte farligt att vara för länge i sorgen? Jag vet att man behöver hjälp i sorgens sammanhang.  Ett sorgesamtal inför begravning hjälper sällan. Sorgegrupper är bra men räcker inte alltid hela vägen ut även om detta med att dela sina sorgeerfarenheter med andra är nog så viktigt.

Är det då tillåtet att skratta när man är så ledsen att ingenting tycks hjälpa? Får man ha roligt när den man älskade har omkommit? Så många har mitt i sorgens sammanhang fått dåligt samvete för att de för en lite stund glömde bort sorgen, för att något annat tog deras uppmärksamhet, för att tårarna, det blödande hjärtat, inte tog överhanden hela tiden.

Man säger om barns sorg att den är randig. Det gäller de vuxnas sorg också. Det gäller alla människors sorg. Ingen okar sörja intensivt i varje sekund. Vi behöver annat också. Det gör inte sorgen mindre, det gör inte saknaden mindre men det hjälper den sörjande att vara i sorgen, att överleva i sorgen.  I en av psalmerna i Svenska kyrkans psalmbok står det:’Sorgen och glädjen de vandrar tillsammans, medgång och motgång här tätt följas åt’. Så får det vara i sorgens sammanhang utan att man bhöver ha dåligt samvete, för sorgen är randig.

Men hur går man då vidare i livet efter en helvetisk förlust? Det finns inga enkla svar, ingen enkel metodik som man kan pröva. Men man behöver sin omgivnig, man behöver få dela, om och om igen, behöver få gråta om och om igen. Man behöver få vara illsammans med andra som anar hur det är ( ingen kan förstå utom den som är drabbad). Och man behöver tid, lång tid, livstid, för att få bearbeta sorgen. Sorg är ett arbete och i början är det ett heltidsarbete med övertid. Man sörjer inte 40 timmar i veckan när man är drabbad. Sorgen tar dygnets alla timmar i anspråk. Det är sannerligen ett heltidsarbete.

Som kristen och som präst har jag en övertygelse som bär mig och som kan vara något för den drabbade. Övertygelsen finns komprimerat formulerad i den apostoliska trosbekännelsen. Där står det: ’nederstigen till dödsriket’. Gud själv delade i Jesus vår egen död. Ja, Han delar vår egen död och är med oss också där. Vi är inte övergivna i dödens sammanhang. Döden har inte sista ordet. Det finns något mer bortom livets slut, något som vi inte har andra ord för, andra bokstäver för än G U D. Och DET måste vara obeskrivligt och makalöst!

Men orden ’nederstigen till dödsriket’ vill också säga att alla vi som lämnats kvar att leva vårt liv här och nu, alla som imorgon påminns om oslobombens fasansfulla händelse och terrordåden på Uöya, inte är övergivna i den mörka sorgen och saknaden, inte är ensamma på sorgens väg. Han som dött på korset och uppstått igen ifrån de döda är med var och en i vars och ens liv, i vars och ens sorgesammanhang. Du och jag, med all vår sorg och saknad i det liv vi står i, är inte övergivna. Han som delat vår smärta är med i varje andetag. Som Carl Jonas Love Almquist skriver: ’ Du går inte ensam…’

22/7 – vi minns det fasansfulla och får i våra tankar och böner vara med alla dem som drabbats, alla de som finns i Norge men också alla de som just drabbats av det ofattbara att deras barn, deras släktingar och väner blivit ihjälskjutna av en ny galning  – denna gång i Denver i USA.

Gud, Du som inte ser till några gränser, Du som är Livets Herre, omslut alla som sörjer, alla som ropar i förtvivlan, alla vars liv slagits i spillror. Var med dem och omslut dem och låt dem, om så bara för en kort sekund, få ana att Du bär dem när de inget mäktar med själva. Gud omslut också alla de som dött – både i terrordådet i Oslo i massmordet i Denver och i andra sammanhang. Omslut dem med Din kärlek och låt Ditt eviga ljus lysa för dem!