Våga vara den Du är!

Nedanstående text är den predikan som jag höll idag i Storkyrkan i samband med högmässan. Evangelietexten som jag utgått från är Matt 25:14-30.

Jag var rädd, rädd för vad andra skulle tycka, rädd för hur mina föräldrar skulle reagera. Jag var rädd för vad mina vänner skulle säga, rädd för vad mina arbetskamrater skulle tissla och tassla om på kafferasten, rädd för vad församlingen skulle säga, rädd för vad kyrkan, präster och andra skulle säga, rädd att bli fördömd. Och jag mådde så dåligt. Jag mådde så förtvivlat dåligt därför att jag försökte vara någon som jag inte var, därför att jag försökte leva upp till det som alla förväntade sig, leva upp till alla sociala normer, leva upp till de ideal som jag visste fanns. Men jag måste då inse att jag var sjuk, att jag kunde bli botad eller att jag kunde förändras och bli den som jag var ämnad att vara om jag bara gick i samtal, om jag bara hade själavård, om jag bara bad tillräckligt mycket, om jag bara överlämnade min synd i Guds frälsande omsorg. Men jag kände mig så förljugen, som om jag förnekade livet, som om jag inte hade rätt att leva med allt det som var jag och jag tänkte mången gång att livet inte var till för mig, att döden skulle vara en befriare för de andra och för mig, för jag passade ju inte in i livet. Den här personen är fingerad och samtidigt finns han, hon,hen mitt ibland oss med all sin rädsla, med all sin ångest, också idag i vårt eget trygga och öppna Sverige. Idag är det sista dagen på årets pridefestival och ikväll kl. 18.00 firar vi en av de bäst besökta mässorna här i Storkyrkan – Kärlekens mässa – en ekumenisk mässa dit hundratals homosexuella, bisexuella, transpersoner, queerpersoner, asexuella och heterosexuella söker sig för att få fira en mässa med kärlekens förtecken – den kärlek som innesluter snarare än utesluter – den kärlek som är störst av allt – den kärlek som är Guds gränssprängande kärlek. Många kristna som tillhör hbtq-rörelsen vill vara med därför att här, i detta sammanhang får de känna att kyrkan, att andra kristna, bejakar dem i deras identitet. I den mässan kan man lugnt säga att det inte är de och vi utan vi tillsammans i den stora mångfalden. I Svenska kyrkan idag är detta inte en självklarhet och än mindre i det stora kyrkliga sammanhanget. Alltför många törs inte, av olika skäl, fullt ut bejaka dem de är. De känner sig inlåsta i det normativa samhällets och den normativa kyrkans garderober. Man gömmer undan, förtränger och förnekar intill outhärdlighet. Men vilka är då våra nyckelnormer i samhället? Kanske handlar det om att vara vit, att vara man och att vara heterosexuell? Utifrån detta mäts, bedöms och värderas varje enskild individ oavsett könsbeteckning. Du ska på olika sätt vara stark, du ska vara heterosexuell så reklamen och modet fungerar i vårt sexualiserade samhälle och du ska vara vit. Detta är normen som vi får lära oss från barnsben på olika sätt och i olika sammanhang – trots försök till annat.

In i detta sammanhang talar Jesus utmanande ord som innerst handlar om risken att leva ett liv där allt det som Gud givit oss förkrymps, förtrampas, förnekas och grävs ned. Vi har fått gåvor som handlar om vår identitet. När den förste tjänaren anförtroddes husägarens resurser fick han 5 talenter. Den andre fick två talenter och den tredje fick en talent. Allt detta gavs till dem utifrån deras förmåga, utifrån vad som skulle vara möjligt för dem att förvalta på ett klokt och bra sätt tills husets Herre skulle komma tillbaka. 5 talenter motsvarade 30 000 denarer. 2 talenter motsvarade 12000 denarer och 1 talent motsvarade 6 000 denarer. 1 denar var medeldagslönen för en arbetare. Så det var minst sagt en förmögenhet i varierande storlek som var och en av tjänarna fick att ha hand om. Förutom att evangelisten Matteus hade en sorts orientalisk förtjusning över höga tal vill dessa siffror tala om att Guds gåvor till oss är oändligt värdefulla, ja att allt det vi kan, våra talanger, allt det vi är – vår identitet är något gränslöst värdefullt givet av Gud själv.

Gud i Jesus Kristus är den som är den stora gåvogivaren, Gud själv som är himlens och jordens skapare. Vi hörde i den gammaltestamentliga texten om hur Gud skapade människan till man och kvinna. I den hebreiska grundtexten lär det stå att Gud skapade dem till manligt och kvinnligt. Det manliga och det kvinnliga finns inom oss alla. Gud skapade alltså inte den heterosexuella människan utan Gud skapade människan i hennes mångfald, med hennes många möjliga identiteter där själva grundidentiteten är just människa bland människor i regnbågens alla färger. Du och jag är skapade till han, till hon, till hen. Vi är heterosexuella, homosexuella, bisexuella, transpersoner, asexuella i Guds stora fantastiska skapelse. Gud skapade oss med olika förutsättningar, olika möjligheter men vi är skapade som dem vi är och älskade som dem vi är så att vi med stolthet kan säga: Detta är jag och med glädje bekräfta den andre och säga: Detta är Du.

Gud skapade oss till relation eftersom Guds väsen är relation. Den grunduppsättning av gåvor som vi fått har vi fått för att tjäna varandra och tjäna andra. Vår uppgift är just att vara Guds tjänare och leva livet så att denna jord blir en bättre plats att leva på. Vi får med vår egen identitet; religiös, kulturell, sexuell etc, tillsammans med andra, stå upp för våra systrar och bröder runt om i världen som på alla sätt har det tuffare än vi. Vi får dela våra resurser med dem – allt det vi har av ekonomi, kunskap, materiella ting o s v. Vi är skapade till samhörighet med hela skapelsen – med allt det som Gud har skapat.

Gud har också gett oss andliga gåvor som är livsviktiga för oss – gåvor att förvalta. Vi har fått Guds Ord i Bibelns mångskiftande texter. Vi har fått dopets och nattvardens sakrament som tecken på Guds kärlek till var och en av oss. Vi har fått bönen som dialogens möjlighet med Jesus själv och vi har fått gudstjänsten som en sorts rastplats på vägen. Allt detta har givits oss som andliga resurser för vårt utåtriktade liv. Gåvorna får aldrig användas i förtryckande och förkrympande syfte. Nej, tvärt om så är dessa gåvor den ständiga påminnelsen om Guds kärlek, om Guds närvaro, om Guds gränslösa omsorg om var och en av oss och om hela sin skapelse. De handlar om Guds nåd en nåd som är ny varje morgon. Guds Ord, Bibelns Ord får därför vara levande i vårt eget liv så att det blir, den kraft som genomsyrar alla våra handlingar, som Chiara Lubich, grundarinnan av den ekumeniska Focolarerörelsen säger i en textkommentar. Hon säger vidare att genom vårt livs vittnesbörd kan Jesu ord då bli det ljus, det salt och den surdeg som alltmer förvandlar världen.

Men tiden är begränsad. Vi har att leva vårt begränsade liv. Vi kristna tror att Jesus kommer tillbaka. Om det sker i denna världs sammanhang eller om det sker bortom livets och tidens begränsning, det vet vi inte. Men i tron på Jesu återkomst ligger ett ansvar att leva livet, inte i rädsla, inte med den nedgrävda identiteten, den nedgrävda talangen, den nedgrävda gudagivna möjligheten, utan att leva livet som goda förvaltare, som Guds trogna tjänare i kraft av Ordet och sakramenten i nådens nya möjlighet och till Guds ära. Må då allt i våra liv förkunna Guds storhet med skapelsens mångfald och skönhet och med den kärlek som gick i döden för Dig och mig och som uppstod från de döda. Må då allt i vårt liv nu och framöver vittna om Jesus Kristus – livets och kärlekens Herre! Må då allt i vårt liv genomsyras och bäras av Guds gränslösa handlade med Dig och med mig så att vi, nu och alltid, säger och kan säga: Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen