Varför kommer ni inte när vi ringer?

Känner ni igen frågan? Det var Hasse Alfredssons fråga i monologogen ’ringaren’. När det var biskopshearing i Skara stift ( d v s i Falköpings Medborgarhus) ställde intervjuarna frågan om hur vi som biskopskandidater såg på detta med att få fler att gå i kyrkan i samband med gudstjänsterna? Det finns ingen universallösning på den frågan. Men, som biskop electus i två veckor till vill jag understryka vikten av att vi alla som är medansvariga för gudstjänstutformningarna i Skara stift firar gudstjänster som berör människor, med en förkunnelse där vi vågar förkunna, vågar problematisera, vågar tolka så att evangeliet inte blir ett allmänreligiöst snömos som inte berör andra än de redan ’invigda’ (och antagligen knappt dem heller). Nej, evangeliet måste utmana och tala in i det sammanhang som är 2012. Vi som har förkunnaruppgiften måste förkunna det befriande och upprättande budskapet med Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne  som grund och centrum – en förkunnelse som är en ’blandning av sött och salt’, en förkunnelse där kyrkan vågar tydliggöra sitt engagemang för de marginaliserade, en förkunnelse som är befriande på många olika sätt. Vi måste hjälpa människor att se att var och en, i sin egen situation, i sitt eget liv, är utrustad med nådens gåvor. Vi får med förkunnelsen i ord och handling hjälpa vår medsyster och medbroder att se dem och att våga leva dem.

Det är, menar jag, först när förkunnelsen berör och känns angelägen, som människor vill komma och fira gudstjänst. Det är en utmaning! Låt oss ta den utmaningen, inte bara i Skara stift utan i alla förkunnelsesammanhang i Svenska kyrkan. Då tror  jag att fler kommer när vi ringer.