Hur överlever man?


Nu har det gått några få dagar sedan ca 20 små barn i 6-7-årsåldern, ett antal vuxna i skolpersonalen och mördarens mamma sköts ihjäl i Newtown i USA. Det går inte att förstå hur de drabbade familerna har det. Jag kan bara ana. Det är fullständigt obegripligt att ta in detta faktum att en liten pojke eller flicka som gick glad i hågen till skolan, som längtade efter julfirande, som gladde sig åt så mycket i livet slets bort från sina föräldrar av en galnings dödande kulor. Jag kan inte förstå hur det känns att förlora ett barn. Hur överlever man som förälder? Hur orkar man alls tänka på en morgondag? Jo, jag förstår och vet att vissa saker måste gå vidare. Man måste äta något, man måste planera för begravning, man måste försöka ta in det som hänt. Men jag kan bara tänka på hur jag skulle ha mått och känt om någon av mina två döttrar hade varit ett av barnen. Jag förstår inte hur jag skulle orkat.

Vad finns det att säga till någon som förlorat sitt barn? Jag tror inte att ord räcker, att ord kan förändra den fasansfulla situationen annant än att möjligen låta den drabbade förstå att hon eller han inte är övergiven. När Gud blir människa i Jesus är det för att på alla sätt visa att Gud delar vårt mänskliga lidande, att Gud delar vår mänskliga smärta, att Gud delar vårt mänskliga liv med allt det som det innehåller. Maria, som vi firar lite extra nu på söndag, förlorade sitt barn. Hennes barn blev offentligt avrättat. Hennes barn togs ifrån henne. Hon fick se sitt barn lida och dö. Hur överlever man det som förälder? Maria kan vara vår syster som vet hur det är att förlora sitt barn.

Gud själv visar oss både genom inkarnationen och korsdöden och uppståndelsen att inga gränser finns för Guds delande och Guds kärlek. Jag tänker att de små barnen i Newtown nu är helt och hållet omslutna av Guds kärlek på ett sätt som bara de själva förstår vidden av och de som överlevde och lämnats kvar med all smärta, alla tårar, all förtvivlan, bärs ett litet steg i sänder framåt på den ofattbara Via Dolorosa – smärtans väg, bärs av Honom som ropat de sörjandes, de drabbades, de förkrossades rop: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?”

6 kommentarer

Rolf Pettersson säger
17 december 2012 – 10:19

Vad finns det att säga till någon som förlorat sitt barn? frågar du.

Ett perspektiv inifrån ges i herdabrevet Längtan möter närvaro (s 75 ff) som är väl värt att begrunda och reflektera kring. Se även Svensk Pastoraltidskrift nr 25.

Rolf Pettersson

Magnus Olsson svarar
17 december 2024 – 08:12

Utmordentligt bra hänvisning till det fina och goda herdabrevet av biskop Persenius som sätter fockus på den kristna tron på ett för vår tid mycket bra sätt. Glädjande att läsa sådana herdeORD med tyngd och etfarenhetsbaserad perspektiv på lidande. Detta som St Paulus i ex kol 1:24 klargjort är en kristens väg att i denne går Jesu liv i repris. / Magnus Olsson

Sven Andersson säger
18 december 2012 – 08:03

De enda vi kan göra för dessa drabbade är att be. DET ÄR KYRKANS INSATS:
att vi - många - ber att Gud skall stödja och hjälpa de sörjande igenom.

P-A Rudberg säger
18 december 2012 – 11:58

Vi kan be.
Vi kan vara närvarande för de som påverkas av det som har hänt.
Vi kan välja att agera på sätt som minskar risken för att sådant här ska hända igen.

LFL säger
21 december 2012 – 10:12

Det är märkligt detta, att det bara handlar om de anhöriga. Det är dem, det är synd om. Inte om de unga människor som berövades all den glädje de hade kunnat uppleva, om detta inte hänt. Människan får sitt värde enbart genom att vara älskad av andra? Det övergivna gatubarnet får sitt värde, genom att någon annan får en chans att "göra något för andra". Inte genom att bara finnas till? Har inte varje människa något egenvärde? Men detta, att människan får sitt värde genom att vara älskad eller önskad av andra, ligger ju väl i linje med den abortfilosofi, som t.o.m präster i vår kyrka står bakom.

P-A Rudberg svarar
21 december 2024 – 08:12

LFL,

Ingen här har väl fråntagit de döda deras värde?
Men de är nu hos Gud. De som är kvar här i sorg som kan behöva vårt stöd och vår omtanke.

Eller för att citera avslutningen på biskop Åkes inlägg:
”Jag tänker att de små barnen i Newtown nu är helt och hållet omslutna av Guds kärlek på ett sätt som bara de själva förstår vidden av och de som överlevde och lämnats kvar med all smärta, alla tårar, all förtvivlan, bärs ett litet steg i sänder framåt på den ofattbara Via Dolorosa – smärtans väg, bärs av Honom som ropat de sörjandes, de drabbades, de förkrossades rop: ”Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig?””

LFL säger
21 december 2012 – 04:32

Vi har ju ingen skärseld i den lutherska kyrkan, och även om vi hade haft det (?) så hade det väl inte blivit någon längre plåga däri för dessa oskyldiga små barn. Men är de då helgon, som kommer direkt till Gud, utan att vänta på att bli återuppväckta på yttersta dagen? Om vi verkligen hade trott det, hade vi väl alla önskat att våra liv hade slutat med en abort.

Jag kan iofs förstå behovet av trösterika ord till de anhöriga, som oroar sig för hur deras bortgångna har det nu. Men att på det sättet glömma huvudpersonen i begravningsgudstjänsten och sorgearbetet är snubblande nära rättfärdigandet av barnhärtighetsmord. Det är inte bara Seglora smedja som står för en utrensningsteologi. Att människovärdet, själva existensberättigandet, ska vara beroende av att man är älskad eller önskad av någon annan, eller föremål för någon annans omsorger, ger begreppet utrensningsteologi en innebörd som ligger ytterst nära nazismen.

Läs gärna boken "Medicinsk etik (2:a uppl 1971) av den för tidigt bortgångne psykiatrikern och docenten i medicinsk etik Clarence Blomquist, där han skrev att ett svårt handkappat barn, som är älskad av ingen, och inte ens vårdpersonalen har knutit an till, saknar existensberättigande.

Anhörigas sorgearbete, om det inte förlöper bra så att de kan gå vidare i livet, måste väl ändå huvudsakligen vara en uppgift för den psykiatriska professionen och inte för kyrkan, vars uppgift borde vara att förklara livets och dödens mysterier? Men vi har fått en "psykologisering" av teologin, där synden förnekas för att "det är fel att skuldbelägga", och evangelium och Guds nåd lyser med sin frånvaro.

Men är det så konstigt när man måste ha utbildning som psykolog, sjuksköteska eller socionom för att antas till diakonutbildning, men inte som polis, ingenjör, lantbrukare eller byggnadsarbetare, och då diakonerna i Svk har blivit ett slags lägre prästerskap? Är man en bättre kristen om man har utbildning till ett jobb, som går ut på att "göra något för andra"?

Vi har väl snarare fått en sämre kyrka, som inte tar vara på allas kallelser att bli präster eller diakoner, utan låter sig styras av de profana ideologier som präglar vårdyrkena, medan den "klassiska" teologin har satts på undantag.

P-A Rudberg svarar
21 december 2024 – 08:12

Nu ställer jag mig undrande…

Ska inte en av kyrkans uppgifter vara att finnas med i människors sorgearbete?

Och när det gäller diakonin så vill jag nog påstå att det inte låg ”teologi” bakom Jesus uppmaningar till oss att hjälpa de utsatta. Eller kanske så att det var verklig teologi – att leva evangelium i handling.

Sven Andersson säger
23 december 2012 – 12:38

Och så kan P-A och LFL fortsätta duellen i oändlighet. SLUTA !
God Jul och Gott Nytt År till alla kortfattade skribenter! Sven.

LFL svarar
23 december 2024 – 08:12

Tack!

P-A Rudberg svarar
25 december 2024 – 08:12

Sven,

Du är föredömligt kortfattad i dina ständiga angrepp på vissa personer.
Vore det inte bättre att ta den fulla konsekvensen av det du skriver och inte skriva något alls eftersom du inte tillför något alls i sakdiskussionen?