Jag är Kain – och Abel

I onsdags firade jag mässa med en del av stiftets präster och musiker. Det var ett fortbildningsdygn om gudstjänsten. Jag höll en predikan som jag ombads lägga på min blogg. Här är den. Texten jag utgick ifrån är hela berättelsen om Kain och Abel i 1 Mos 4.

Kain och Abel – det är så lätt att känna sympati och antipati med dessa bägge bröder. Abels offergåva tycks Gud gilla. Abel tycks vara favoriten hos Gud, yngste sonen till Eva – urmodern. Kain – äldste sonen – den förstfödde hade naturligtvis också en stark ställning. Kanske fanns det förväntningar på Kain, mer förväntningar på honom än på Abel. Han var ju den förstfödde. Och ändå så offrar Kain av det förbannade – den förbannade markens gröda. Gud hade ju sagt till hans pappa, Adam: förbannad skall marken vara för din skull (1 Mos 3:17). Det var av det förbannade som Kain tog för att offra till den som förbannade. Men offret nådde inte fram.

Abel vars namn på hebreiska kommer från hebel – andetag, offrar från det feta på de förstfödda djuren. Det feta heter heleb (hebr). Samma bokstäver men i en annan konstellation än hebel som var roten för Abel. Allt hör samman. Abel gör rätt. Allt hör samman i Abel – andetagets lätthet och helhet. I Kain hör inte allt samman. Den äldste sonen som kommit till världen genom Evas förtjänst och med Guds hjälp är den splittrade. Nära Gud och ändå inte. Älskad av Gud mot alla odds. Men han vågar inte lyfta blicken, och mordet sker, syndafallet sker igen. Denna gång faller människan i splittringens fall. Kain dödar sin nästa. I det första syndafallet faller bryter människan mot Guds vilja. Hon älskar inte Gud över allting. När Kain inte orkar lyfta blicken faller människan igen – i relation till sin medmänniska, till sin nästa och Kain älskar inte sin nästa som sig själv och i allt detta lever vi med kainstecknet på vår panna.

Vi präster, musiker och biskopar har del av Abel och Kain. Fältet där offret sker är vårt eget hjärta. Kain och Abel finns därinne. Vi är Kain och Abel, Abel och Kain i en både gudomlig och frustrerande blandning. Det finns ögonblick när vi är hela, ögonblick när vi känner att vi är dem vi är, när vi känner att vi törs lyfta blicken och då det vi gör i vårt uppdrag och i vårt liv, vår offergåva, blir en del av vårt eget sanna jag. Det är de benådade ögonblicken som inte beror så mycket på oss som på Gud själv.

Men Kain kommer och kritiserar. Kains röst finns därinne som kritiserar oss själva, som kritiserar andra. Någon enstaka minut, någon enstaka förklaringsminut är jag Abel beroende på att jag helt och fullt är öppen för Guds kärlek, helt och fullt låter mig fyllas av Guds heliga Ande, men bara för ett ögonblick. Snabbt är Kain på plats och liksom för mig ut på fälten, för mig bort från mig själv, för mig bort från mitt sanna jag och kastar sten på mitt sanna jag i tron att det inte är tillåtet att vara Abel med det lätta gudsförhållandet – lätt som ett andetag. Stenen viner i luften. Tro inte att Du är något. Tro inte att du kan något. Det finns de som är bättre. Din kollega, din chef, den andre, de andra. Tro inte att du duger till något. Jantelagens sten viner i luften och träffar Abel inom oss – Abel inom Dig och mig. Och när stenen träffar Abel inom mig, dör något inom mig, dör den som är hel inom mig, dör lättheten – det lätta andetagets identitet. Och när Abel inom mig dör finns bara Kain kvar, han som mycket snabbt tar upp en sten och slungar – han som vet hur det ska vara, Kain som inte är lättheten utan snarare den som vet hur det ska vara och som har den bestämda åsikten. Jag är Kain – som är beredd att kasta stenen igen och igen och igen.

Det är i det ögonblicket, när jag står med stenen i min hand, beredd att kasta den mot mina arbetskamrater, mot mina nära, mot de som jag möter i olika sammanhang – det är i det ögonblicket som en röst ropar intensivt in i mitt eget inre: Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen…( Joh 8:8) Och det är till mig som orden riktas, till mig som alltför ofta kastar sten på Abel – på Abel som är mitt sanna jag. Och när jag hör den välbekanta rösten inser jag att jag måste släppa stenen på marken, att enda vägen framåt är att släppa stenen inför honom som säger:  Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen…

Kain fick ett tecken – ett tecken som skyddade, ett tecken som markerade att Kain var Guds Kain. Nu får vi musiker, präster och biskop komma inför Honom som säger Den av er som är fri från synd skall kasta första stenen… och lägga ned vårt hjärtas hårdhets stenar, konkurrensens, duktighetsstressens, osäkerhetens och rädslans hårda stenar.

Och tecknet tecknas över var och en av oss – Guds kärlekstecken – förlåtelsens och försoningens tecken – korsets tecken som gör att vi törs lyfta blicken och att Abel inom mig kan uppstå från de döda.

Låt oss be och bekänna: