Archive for mars, 2013

Uppståndelsens folk!

Mar 31

Följande predikan sändes på påskdagen i P1:

Uppståndelsens dag, vilken god början! Låt oss stråla i lovsång och omfamna varandra! Så utbrister den grekiske biskopen och kyrkofadern Gregorius av Nazianzos i en påskdagspredikan på 300-talet efter Kristus. Och det är ju precis så även idag: Uppståndelsens dag, vilken god början! Hela den västerländska kristenheten förenas med hela den österländska kristenheten i tron på att Jesus de facto har uppstått från de döda. Det är inte något symboliskt, inte en god idé utan en historisk realitet. Det finns all anledning att glädja sig mitt i allt och trots allt. Uppståndelsens dag, vilken god början! Låt oss stråla i lovsång och omfamna varandra!

Det var en tidig morgon utanför staden och de tre kvinnorna gick till graven där deras älskade ledare, deras älskade förebild, den som på en gång hade varit skrämmande och fascinerande, den som ändrat deras liv, som fört dem ut i något nytt, något livsförändrande, nu låg lindad – död och lindad efter en neslig avrättning av de djävulska romarna som korsfäste och korsfäste och korsfäste så gränslöst många människor, skyldiga och oskyldiga, och nu låg också Jesus där med spikhålen i handlederna och vid fötterna, misshandlad, hånad, korsfäst , död och begraven. De två Mariorna och Salome ville göra i ordning honom, hindra liklukten från att spridas, ytterligare en gång få komma nära honom, ytterligare en gång få röra vid honom – en sista gång. Stenen som låg för graven måste de få hjälp med – men det måste lösa sig denna sorgens morgon – den första vardagen efter korsfästelsen – den första morgonen efter en sabbat som de aldrig skulle glömma.

Och så skedde det ofattbara. Det skedde verkligen. Graven var tom. Liket var inte flyttat, kroppen var inte stulen. Jesus hade uppstått från de döda och det himmelska sändebudet bekräftade det fullständigt orealistiska, det fullständigt omöjliga, det fullständigt ofattbara. Jesus hade uppstått från de döda. Döden hade inte sista ordet.

Denna morgon, den tidiga morgonen utanför Jerusalem föddes ett nytt folk, ett folk som också var och är Guds utvalda folk tillsammans med det judiska folket. Denna morgon vid den tomma graven föddes Uppståndelsens folk. Kvinnorna vid graven, fyllda av rädsla, fyllda av förvirring, rädda för att säga något till någon om det som de hade varit med om, var de första som skulle tillhöra detta folk. Budskapet till kvinnorna var klart och tydligt. säg till Petrus och de andra lärjungarna: Han går före er till Galileen.  Där skall ni få se honom, som han har sagt er. (Mark 16:7) Orden om Petrus och lärjungarna var en bekräftelse på att den som i nödens stund hade förnekat Jesus och sagt att han inte kände honom, fick vara med igen. Han var inte utesluten. Han var kallad på nytt, kunde säga JA på nytt! De som hade flytt när det hettade till i Getsemane blev också kallade på nytt att vara med – medborgare i det nya folket – Uppståndelsens folk där Jesus själv skulle gå före dem.

Detta Uppståndelsens folk får också Du och jag tillhöra. Starten på den tillhörigheten är vårt dop. Dopet är tillhörighetstecknet – tecknet på att Du är medlem i Uppståndelsefolket och att Du och jag får leva tillsammans och se på varandra som bröder och systrar. Uppståndelsefolket – den världsvida kyrkan – handlar inte om en åsiktsgemenskap. Det finns många åsikter i kyrkans sammanhang därför att det är högt i tak. Men Uppståndelsefolket lever i en trosgemenskap – tron på Jesus Kristus – Sann Gud och Sann Människa, som dött och uppstått och som lever mitt ibland oss idag. Uppståndelsefolket har all anledning att stråla i lovsång. Det som trycker ned oss i vår vardag har inte sista ordet. Där skratt och hopp tycks ha upphört är inte allting över. Jesus Kristus har sprängt gränserna, de realistiska gränserna och uppväckts från de döda – detta fullständigt orealistiska. Därför har vi all anledning att glädjas. Livet är större än livets gränser. Destruktion, död och tomhet har besegrats i korsets och uppståndelsens sammanhang. Vi som tillhör Uppståndelsens folk har ett hopp, en framtidstro som inte kan släckas.

Så får vi ge oss själva till Jesus, följa honom i vår vardag i gränssprängande handlingar för livets skull, i inkluderande handlingar där vi innesluter snarare än utesluter, där vi vågar sådant som kan väcka uppståndelse bland andra – allt för livets skull – allt för våra systrar och bröders skull oavsett religion, oavsett kyrkotillhörighet, oavsett etnisk härkomst, oavsett sexuell identitet.

Kyrkofadern Gregorius av Nazianzos säger i den nämnda predikan: När någon börjar fatta detta mysterium i Kristus och inse att det han har gjort har han gjort för honom, då kommer han inte att ge någonting mindre än att han ger sig själv.  Vi som tillhör uppståndelsens folk får ge oss själva till Jesus i den gränsöverskridande handlingen för vår medbroder och medsyster. Uppståndelsens folk ser att det just är i vår medbroder och medsyster vi möter Jesus – den uppståndne, och att vår helgelses väg i vårt fortsatta liv, vår väg framåt går i kärleken till våra medsyskon oavsett tro och tillhörighet.

Så, återigen, alla ni som lyssnar till denna predikan idag på påskdagen: Uppståndelsens dag, vilken god början! Låt oss stråla i lovsång och omfamna varandra! För Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden! Amen

Filed Under: Okategoriserade

Det finns ögonblick när tillvaron fryses…

Mar 29

Följande predikan hölls i Sveriges radios gudstjänstsändning i dag på Långfredagen.

Det finns ögonblick när tillvaron fryses, ungefär som en film som stannar mitt i visningen och bara en enda ruta en enda sekund av filmen är det som är påtaglig. Du som nu lyssnar på denna predikan har dina egna erfarenheter av smärtan, mörkret, övergivenhetskänslan. Du kanske har ropat högt eller inbords: Varför just jag? Varför måste detta drabba mig? Kanske har Du erfarenheten av att förlora någon som Du älskade, eller erfarenheten av ett svårt budskap om en svår sjukdom. Så många människor drabbas varje dag av mörkrets budskap där inget ljus lyckas tränga igenom, där det tycks som om mörkret är så kompakt att det liksom slukar allting annat, slukar allt hopp, slukar all glädje, slukar all tillit och bara efterlämnar en enda påtaglig känsla – tomheten, den ekande tomheten.Livsbilden är frusen, mörkret reellt och tomheten – utan några svar, utan någon närvaro – den enda verkliga. Tröstens ord i det sammanhanget når inte fram. De tröstande orden om att Du ska se att det blir bättre, du ska se att det finns möjligheter, du ska se att en ny tid kommer, de orden blir bara fyrkantiga hårda stenklossar som inte säger någonting, som bara blir betydelselösa. Det finns interum för trösten i det tröstlösa tomma mörkret. Det går inte att trösta i den djupa tomhetens, mörkrets och övergivenhetens sammanhang. Och Gud blir den obegriplige, den frånvarande, den som inte har möjligheten – ja, den som dör och är död. Min Gud, min Gud, varför har Du övergivit mig.

Det är långfredag och vi möter Simon från Kyrene som tvingas bära Jesu kors.Det var inte detta han hade planerat när han kom in från landet. Det var inte detta som han tänkt sig när han nalkades den stora staden, med det makalösa templet. Han bara råkade vara vid fel plats vid fel ögonblick. Vi känner igen just detta – att vara vid fel plats vid fel tidpunkt. Hur många har inte varit där just då? Hur många har inte drabbats av det oväntade därför att de kom några minuter, några sekunder för sent eller för tidigt. Simon tvingades att ta Jesu kors.

Och han gör det. Han bär korset. Det står inget om huruvida Jesus gick före honom eller efter honom, men jag ser framför mig Simon som följer efter den misshandlade Jesus och bär på korset. När Simon tog upp tvärbjälken till korset och bar det fram till huvudskalleplatsen, Golgota, blev det en sinnebild för lärjungaskapet. Lärjungaskap handlar om att följa Jesus också i det svåra, också då vi överraskas av det helt oväntade. Simon från Kyrene bar korset och följde Jesus och blev genom denna påtvingade handling en modell för oss andra. Också då vi inte spontant vill det, eller tror att vi kan det, eller ens orkar det, får vi följa Jesus, bära vårt kors som är Jesu kors och följa honom mot det allra svåraste, vara nära honom också i det allra mest outhärdliga. När jag bekänner i det multisamhälle som vi lever i, i Sverige idag, att jag är kristen, handlar det inte om att bekänna hur duktig jag är, hur svensk, jag är, hur kyrklig jag är, utan bara det enda – jag är beredd att bära Jesu kors även när det kommer oväntat, även när jag påtvingas det.

Så spikades Jesus fast på korset och smärtan måste varit vansinnig, en smärta som inte gick att hantera och samtidigt en smärta som han inte ville fly bort ifrångenom att dricka bedövningsmedlet vin med myrra. Jesus hängde fullt närvarande i sin smärta och hade allt svårare att andas eftersom lungorna pressades samman av kroppens tyngd.

Där på korset, i det till synes helt meningslösa, i det kompakta mörkret bär Jesus själv det kompakta mörkret i sin kropp. Där på korset, när Jesu rop ljuder ut, sker det ofattbara. Jesus själv bär din och min övergivenhet, bär din och min ensamhet, bär din och min smärta, bär din och min outhärdliga sorg, bär dina och mina misslyckanden, bär din och min skuld. Allt bär han i sin kropp på korset.  Allt det som är mörker, allt det som är destruktivt, allt det som är misslyckanden, allt det som är hat, allt det som är ondska, dras till Jesus på korset som en sorts implosion, som ett mörkt hål som drar allting till sig i dess närhet. Och där på korset får Guds ofattbara kärlek sin brännpunkt – den brännpunkten som förtär allt det som vi betecknar som synd – alla våra misslyckade försök att leva som människa i ordets allra sannaste bemärkelse där vi älskar Gud över allting och vår nästa som oss själva. Där på korset delar Gud i Jesus all mänsklig smärta, alla mänskliga tillkortakommanden, all mänsklig förlust och är närvarande i det som ingen orkar vara närvarande i. Så älskade Gud världen att han gav den sin ende son… (Joh 3:16)

Det finns ögonblick när tillvaron fryses, ungefär som en film som stannar mitt i visningen och bara en enda ruta en enda sekund av filmen är det som är påtaglig. Där i detta enda påtagliga, i tomheten, i den oformulerbara sorgens och smärtans sammanhang i vårt eget liv finns Han som delar också det. När Jesus dör på korset segrar därför kärleken mot alla odds– den kärlek som övervinner allt, eller med Erik Gustaf Geijers ord i den 140:e psalmen i vår psalmbok: Det intet finns / som icke vinns / av kärleken som lider. Amen

 

 

Filed Under: Okategoriserade

För dig utgiven!

Mar 28

Det är väl inte jag? Orden är hämtade från Skärtorsdagens evangelietext i Markusevangeliet och är en fråga som ställdes av lärjungarna när Jesus sa att en av dem skulle förråda honom.

I dag på morgonen samlades omkring 200 präster och diakoner i Skara domkyrka för att fira Skärtosdagsmässa med förnyelse av vigningslöftena. Det blev en oerhört stark gudstjänst där Jesus själv var närvarande mitt ibland oss på flera sätt. Prästerna och diakonerna fick komma och bara vara, bara ta in det som så starkt berör oss alla – Jesus själv i den måltid som han instiftade i samband med den judiska sedermåltiden. Men när man arbetar som kyrkans tjänare och Jesu tjänare är det så lätt att man känner sig tillhöra ”innegänget”, de som s.a.s. har ”sitt på det torra”. Man är ju ändå vigd, har anställning eller har haft anställning. Man har ju ändå tjänat Gud så länge genom tjänst i kyrkan. Någon ordning får det väl ändå vara. Det är väl inte jag?Det är väl inte jag som förråder, förnekar och beter mig illa inför Gud? Det måste handla om honom eller henne. Den där som inte går så ofta i kyrkan, den där som inte tror som jag, som inte har samma teologiska tolkning som jag, den där som är en riktig syndare.

Men svaret är att det är jag som förråder Jesus. Det är jag som förnekar Jesus. Det är jag! Jag gör det och kan inte skylla på någon annan. Jag gör det för jag är fången i mina inre övertygelser, fången i mitt sätt att vara, fången i mitt sätt att se på andra, fången i bedömningsträsket, fången i duktighetsivern, fången i behov av fördelar och framgång. Det är jag som förråder. Men likt Petrus som förnekade, likt Judas som förrådde, likt Thomas som tvivlade, likt Sebedaios söner som kämpade om bästa platsen bredvid Jesus i himlen, får jag ändå vara med. För det är nåden, Guds nåd som gäller – en nåd som är förunderlig, en nåd som inte kan begränsas av våra mänskliga bedömningar och uppfattningar, en nåd som befriar. Den nåden har fått sin brännpunkt i Jesu faktiska närvaro i brödets och vinets mysterium. Den nåden går inte att meritera sig till. Nattvardens bröd och vin är ingen medalj för proffstroende – bara ett uttryck för just Guds nåd, för Guds kärlek, för Guds gudomliga omsorg om var och en av oss – en omsorg som ser, bekräftar och upprättar.

Jag skulle önska att Du som läser denna blogg känner att nattvarden inte är till för andra främst utan är till för Dig. I en av våra psalmer i psalmboken står det: ”Du dukar bord för alla, här är de döptas hem.” (Psalm 399:1) Så är det. Nattvarden är de döptas hem och hemmåltid. Du behöver inte tro tillräckligt för att få vara med. Du kan inte tro tillräckligt.  Så är det. Du kan inte heller meritera dig genom goda gärningar. Så är det! Det enda vi kan förlita oss på är honom som instiftade denna måltid till vår tröst och salighet.

I Skara stift finns en viss rädsla för att fira nattvard för ofta. Det kan lätt bli till slentrian säger en del. Det är för högheligt och inte till för mig, säger andra. O, vad jag önskar att det kunde bli en nattvardsväckelse i vårt stift. Låt oss tillsammans be om det, för det handlar ju om fördjupad gudsrelation, fördjupad gudsnärhet och därmed också en djupare förståelse av den egna identiteten som sedd, bekräftad och upprättad.

För dig utgiven! Tänk så fantastiskt – trots allt!

Filed Under: Okategoriserade

Varför talar vi så lite om Maria?

Mar 19

Jag vet att den ovanstående rubriken kanske är orättvis på vissa håll. Men den speglar min inneboende känsla. Vi talar så lite om Maria annat än i predikningar på våra Maria-söndagar då vi också sjunger våra underbara Mariapsalmer eller i speciella och ofta ”högkyrkliga” sammanhang.  Men  jag efterlyser ett mer officiellt samtal om Marias betydelse i vår kyrka idag utifrån ett teologiskt perspektiv. Om vi säger att hon är gudaföderska – vad betyder det i ett evangeliskt lutherskt sammanhang? Om vi säger att hon är föredöme på olika sätt – vad betyder det konkret i våra teologier? När våra katolska bröder och systrar ber Ave Maria – hur förstår vi den typen av böner? Hur förhåller sig Maria till Gud – treenig? Kan Mariateologi fördjupa våra ekumeniska länkar?

Det teologiska samtalet om Marias roll behöver föras högt och på många ställen. Jag tror att det skulle kunna inspirera inte minst i de ekumeniska samtalen och kanske hjälpa oss att ta ytterligare goda ekumeniska steg i glädje över den andres tro och tradition och i stolthet över vårt eget.

Maria får inte överlåtas till några speciella grupper, menar jag. Hon har med oss alla att göra – oavsett fromhetstradition, oavsett spiritualitet. Kanske kan hon också bidra till att vara brobyggerska internt i Svenska kyrkan i sådana sammanhang där broar ibland kan behövas.

Maria, min syster – hon är så viktig. Varför talar vi gemensamt så lite om henne?

 

Filed Under: Okategoriserade

Franciskus den 1:e

Mar 13

Så har våra systrar och bröder i katolska kyrkan fått en ny påve – Franciskus den 1:e från Argentina. Egentligen har vi alla fått en ny påve i den bemärkelsen att påven är viktig också för oss lutheraner. Påvens uttalanden, hans inställning till ekumenik, till dialog av olika slag påverkar naturligtvis också oss. Svenska kyrkan står på många sätt, både genom episkopal struktur och teologi, nära den katolska kyrkan. Om detta har bland annat relationen mellan den avlidne ärkebiskopen Bertil Werkström och den likaledes avlidne påven Johannes Paulus II vittnat. Utan att veta något om den nye påven mer än det oerhört lilla jag såg på webb-tv i kväll har jag ändå ett hopp om att denne, i Argentina, mycket populäre ärkebiskop, ska bli en påve i tiden, en påve som kan möta världens problem och glädjeämnen med pastoral vishet och omsorg med den korsfäste och uppståndne Jesus i centrum. Att ta namnet Francis I eller Franciskus den 1:e kan   markera en omsorg inte bara om de egna utan en omsorg om hela skapelsen, en omsorg om allt det som har sitt ursprung i Gud. Franciskus underbara solsång återfinns i vår psalmbok (Psalm 23) en sång som lovsjunger hela skapelsen och som låter hela skapelsen lovsjunga skaparen. Må denne nye påve – Franciskus I – hjälpa oss alla att se hela tillvarons helighet och våra bröders och systrars helighet oavsett trostillhörighet. För vi har alla vårt ursprung i Gud (Apg 17:28).Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift som den nye påven går in i och han behöver många förböner vilket han ju också bad om. Så låt oss be för honom och för katolska kyrkan och för ekumeniken att den må fördjupas steg för steg i den enhet som handlar om mångfaldens enhet i glädje över den andres tradition och i stolthet över det egna.

En av de grundstenar som Svenska kyrkan och den Romersk katolska kyrkan har tillsammans är dopets sakrament. I dag har jag deltagit vid ett symposium på Flämslätts stiftsgård gällande barn och unga 0-18 år. Cirka 150 personer var samlade för att lyssna till prästen Lars Collmar och sedan delta i olika seminarier – allt gällande dopet. Dopet är så grundläggande viktigt. Dopet är porten in i den kristna Kyrkan – den Kyrka jag väljer att stava med stort K – den kyrka som är större än summan av våra trossamfund. I mitt seminarium kommenterade jag Luthers Lilla katekes och talade om dopet som ett kärlekstecken, ett tillhörighetstecken och dopet som livstolkning.  Vi behöver fokusera mer på dopet i våra församlingar, se hur vi kan göra det lättare för våra församlingsbor att ana storheten i Guds gränssprängande nåd och hjälpa alla våra medarbetare, både de förtroendevalda, de ideella och de anställda att se att allt det vi gör i kyrkans sammanhang, allt det vi satsar på i våra budgetar, allt det vi talar om i våra församlingsinstruktioner, allt det vi lever genom det grundläggande uppdraget att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission egentligen djupast sett har dopet som grund. Vi gör allt i kyrkans sammanhang på dopets grund, i dopets nåd där dopets Herre, den inkarnerade, den korsfäste, uppståndne och den alltid närvarande får leda oss vidare och vidare.

Jag hävdar nog att om vi verkligen lever dopets nåd i alla våra sammanhang, kommer vi närmre dopets Herre och närmre varandra oavsett kyrkotillhörighet.

Må vi så med Franciscus av Assisi sjunga (med Olof Hartmans översättning i psalm 23):

Må dag och natt, må liv och död /  nu lova Gud i samma kör. / Halleluja, halleluja. / En enda sång i allt som finns, / Min Gud, min Gud och alla ting. / Tack för alla dina under. / Halleluja, halleluja, halleluja.

Filed Under: Okategoriserade

You, men visst!

Mar 9

Jag har just sett den svenska finalen i Melodifestivalen. Jag gläder mig med Robin Stjernberg som vann med sången ”You”!

Musik betyder så mycket i olika sammanhang. Musikens makt överskrider olika mänskliga gränser och förenar människor från vitt skilda sammanhang.  I kyrkans sammanhang är musiken så central. Den förkunnar om Gud i många olika tonarter. Och så mycket musik ryms i kyrkans sammanhang. Ibland kan jag tänka att kyrkomusik är egentligen all den musik som framförs i kyrkan och i det perspektivet blir nästan all musik sakral.. Prästen Lars Collmar låter den 12-årige Jesus säga till en journalist sittandes på en dörr i Hammarbykanalen: ”Alla sånger man blir glad av är psalmer…”

Grattis Robin Stjernberg! Nu får Du representera Sverige! Jag önskar Dig Guds rika välsignelse!

+Åke Bonnier

Filed Under: Okategoriserade

Hit vill jag komma tillbaka!

Mar 7

Kolumnisten Jenny Nordberg har skrivit en omdebatterad kolumn i SvD med skarpt riktad kritik mot Svenska kyrkan  (läs den här). Hon är kritisk mot att Svenska kyrkan tar upp medlemsavgiften via skattsedeln, kritisk mot att kyrkan tar upp kollekt till egen verksamhet och kritisk till att man inte använder mer av ”skog och silverbucklor” d v s att man tycks slippa gör sig av med dessa. Dessutom är hon kritisk mot prästers förkunnelse. Hon skriver: ”visst är det charmerande med bröllop och dop, men det känns mer som en jackpot än regel att en svensk präst får ur sig något verkligt intressant eller originellt vid ett sådant tillfälle. ”

Att kyrkan tar upp medlemsavgiften via skattsedeln sker för att det är en möjlighet som givits Svenska kyrkan och flera andra trossamfund i Sverige. Det underlättar naturligtvis rent tekniskt. Kyrkoavgiften bekostar framförallt kyrkans grundläggande uppgift. Vi ska fira gudstjänst, vi ska bedriva undervisning och utöva diakoni och mission. Till detta behövs personal och lokaler. Detta är vad kyrkoavgiften (medlemsavgiften) används till. I några pastorat i Sverige avsätts också en ringa summa för internationell diakoni som handlar om Svenska kyrkans internationella arbete (det som tidigare hette Lutherhjälpen och Svenska kyrkans mission). Förutom medlemsavgiften är kyrkan nationellt, regionalt och lokalt beroende av ytterligare intäkter. En sådan intäktsväg är kollekten. Vi har rikskollekter som ofta går till olika typer av organisationer, eller Svenska kyrkans internationella arbete, Svenska kyrkan i Utlandet etc. Stiftskollekterna kan gynna olika ändamål som är viktiga i stiftet liksom församlingskollekterna är tänkta att gynna det som ligger församlingen varmt om hjärtat. Kollekten bygger på frivillighet och det står var och en fritt att ge så lite eller så mycket som man själv vill.

Jag kan på ett sätt förstå Jenny Nordbergs kritik eftersom man skulle önska att kyrkoavgiften skulle kunna täcka alla omkostnader inklusive bidrag. Men avgiften räcker inte beronede på stora kostnader, inte minst för fastigheterna ( i vssa pastorat i Skara stift finns över 20 kyrkor varav flera medeltida kyrkor) och trots att det går att söka kyrkoantikvariska medel och kyrkobyggnadsbidrag blir kostnaderna stora för pastoraten.

Men Jennys allvarligaste kritik kanske inte är frågan om kyrkoavgifter, kollekter och andra ekonomiska möjligheter utan orden om att ”visst är det charmerande med bröllop och dop, men det känns mer som en jackpot än regel att en svensk präst får ur sig något verkligt intressant eller originellt vid ett sådant tillfälle.”  Jag vet inte hur ofta Jenny går i kyrkan men oavsett det måste alla som förkunnar ta förkunnelsens uppdrag på allvar. Kanske handlar det inte om att vara så orginell som möjligt utan snarare att lägga ut evangeliet om Jesus Kristus på ett sådant sätt att människor känner sig berörda. Det är en utmaning att predika, en utmaning att säga något som får texten att öppna sig också för den besökare som bara kommer vid ett enskilt tillfälle. När Jenny och andra kyrkokritiska personer väl kommer till kyrkan ska de inte behöva mötas av en sådan förkunnelse och en sådan genomförd liturgi att deras tidigare negativa erfarenheter blir bekräftade. Man ska inte behöva säga eller känna ”vad var det jag sa” när man går ut ur kyrkorummet utan snarare ”hit vill jag komma tillbaka!”. Vi måste ta alla förkunnelsemoment och alla förkunnelsetillfällen på största allvar. Det ser jag som en viktig utmaning för alla oss som på olika sätt arbetar med detta i Skara stift. Förkunnarna är många; präster, diakoner, pedagoger, musiker och biskop men också förtroendevalda och ideella medarbetare. Alla är vi förkunnare på olika sätt i kyrkans gudstjänstsammanhang. Vi måste lyssna till Jenny Nordbergs kritik och samtala både internt och utåt om hur vi kan nå ut. Vi måste våga vara djärva och använda många olika typer av språk. Evangeliet om den korsfäste och uppståndne kan också förkunnas genom film, genom dans, genom modern konst, genom konsertant musik, genom installationer av olika slag. Men vad vi än gör så är det vvv som gäller och vvv är förkortning för ”vi vet varför”. Allt det vi gör i kyrkans sammanhang har egentligen bara en enda uppgift och det är att bära ut evangeliet om Jesus Kristus – det evangelium som ser, som befriar, upprättar och bekräftar. Det är ett budskap som jag önskar att Jenny Nordberg ska få möta också i Svenska kyrkans sammanhang, och inte bara Jenny utan alla människor, oavsett ålder, som oavsett orsak, söker sig till kyrkan. När vi gör olika gränsöverskridande saker i kyrkans sammanhang (och det sker verkligen på många håll) ska vi veta varför vi gör det och ha klart för oss vem det djupast sett handlar om. När vi vet varför är det viktigt att ha en öppen attityd till det heliga rummets många möjligheter.

Skara stift fyller 1000 år nästa år. Det ska vi fira. Vi har som organiserad kristenhet funnits i Sverige i 1000 år. Det är fantastiskt och vi kan på många sätt glädjas över vår historia och samtidigt vara strakt kritisk till fler ”inslag”. Men för oss i Skara stift handlar också jubileet om att se framåt, se hur vi kan vara kyrka på ett relevant sätt också i nutid och framtid. Kyrkan är inte främst dåtidens organisation utan nutidens. Vårt budskap och det vi bärs av handlar inte enbart om något som ägde rum i historien för länge sedan utan om något som bär i nutid och framtid. Det är detta som vi bärs av och det är detta som vi vill förmedla och det är detta som vi hela tiden måste hitta olika former för (både nya och gamla) att nå ut med. 1000 år ligger förhoppningsvis framför oss och den allra första dagen är i dag.

Jag tänker också på mina forna arbetskamrater i S:ta Clara kyrka i Stockholm som formulerade sin vision och sitt uppdrag med några få enkla ord: ”Jesus i ord och handling.” Det är den stora utmaningen där Jennys kritik sätter fingret på en öm punkt. Jag hoppas att Jennys röst fortsätter att höras – hon och andra interna och externa kritiker behövs. Jag skulle med glädje sitt i ett offentligt samtal med henne för att lyssna, föra att föra en dialog om kyrkans uppgift och för att ännu bättre kunna leva som vi lär – i ord och handling och ännu bättre göra det som jag menar att vi än mer ska göra i Skara stift och i hela Svenska kyrkan: Ge Jesus äran!

Filed Under: Okategoriserade

Oremus!

Mar 2

I fredags (i går) var det Världsböndagen. Man kan fråga sig vad sådana dagar betyder? Är det alls meningsfullt att utlysa världsböndagar, aidsdag etc, etc? Jo, jag tykcer nog det och uppenbarligen många med mig. När det gäller Världsböndagen påminner den om något grundväsentligt – nämligen att det är meningsfullt att bedja. Egentligen ber vi nog alldeles för lite i våra kyrkliga sammanhang. Jag tänker ibland på Luther :-). Han sa: ”Ju mer jag har att göra dessto mer måste jag be”. Så är det. Ju mer jag har inskrivet i min kalender, ju mer måste jag stilla mig i bön. Bönen är ju hjärtats samtal med den vi vet älskar oss, enligt Theresa av Avila. Bön handlar om att få vara inför Gud, att få öppna upp för Guds tilltal, att vara i Guds närhet.

Hjälper bön? Det beror på vad man menar. Att be är inte samma sak som att köpa en påse godis i en godisautomat där man kanske stoppar in två mynt för att sedan trycka på lämplig siffra och få ut det man vill ha. Nej, att be är snarare att överlämna sig själv i Guds omsorg, att öppna upp för att Gud kan handla med mig och mitt liv på ett sätt som jag kanske inte räknade med.

Men att be är också att få komma inför den outgrundlige med alt det vi bär på av önskningar, av oro, av längtan, av sorg, av glädje. Att be kan också vara att överlämna någon i det gudomliga engagemanget – att lite släppa taget och låta Gud ha det stora taget. Samtidigt är bönen inte ett sätt att fly undan våra egna uppgifter och våra egna utmaningar. Vi kan inte sluta upp med medmänsklighet och säga att vi ber istället. Bön handlar inte om att slippa engagera sig men är ett kompletterande och livsviktigt sätt att engagera sig.

Kyrkans framtid är beroende av många saker, men bland dem återfinns bönen som något av det mest väsentliga. Så låt oss be i olika sammanhang. Låt oss be morgonbön och aftonbön, bordsbön och bön inför sammanträde,bön inför våra olika vardagsuppgifter och vardagsmöten. Låt oss be att Guds vilja ska ske också i vårt eget liv och låt oss vara öppna för Guds tilltal i det sammanhang där vi befinner oss.

Så låt oss bedja! Oremus!

Filed Under: Okategoriserade