Franciskus den 1:e

Så har våra systrar och bröder i katolska kyrkan fått en ny påve – Franciskus den 1:e från Argentina. Egentligen har vi alla fått en ny påve i den bemärkelsen att påven är viktig också för oss lutheraner. Påvens uttalanden, hans inställning till ekumenik, till dialog av olika slag påverkar naturligtvis också oss. Svenska kyrkan står på många sätt, både genom episkopal struktur och teologi, nära den katolska kyrkan. Om detta har bland annat relationen mellan den avlidne ärkebiskopen Bertil Werkström och den likaledes avlidne påven Johannes Paulus II vittnat. Utan att veta något om den nye påven mer än det oerhört lilla jag såg på webb-tv i kväll har jag ändå ett hopp om att denne, i Argentina, mycket populäre ärkebiskop, ska bli en påve i tiden, en påve som kan möta världens problem och glädjeämnen med pastoral vishet och omsorg med den korsfäste och uppståndne Jesus i centrum. Att ta namnet Francis I eller Franciskus den 1:e kan   markera en omsorg inte bara om de egna utan en omsorg om hela skapelsen, en omsorg om allt det som har sitt ursprung i Gud. Franciskus underbara solsång återfinns i vår psalmbok (Psalm 23) en sång som lovsjunger hela skapelsen och som låter hela skapelsen lovsjunga skaparen. Må denne nye påve – Franciskus I – hjälpa oss alla att se hela tillvarons helighet och våra bröders och systrars helighet oavsett trostillhörighet. För vi har alla vårt ursprung i Gud (Apg 17:28).Det är sannerligen ingen avundsvärd uppgift som den nye påven går in i och han behöver många förböner vilket han ju också bad om. Så låt oss be för honom och för katolska kyrkan och för ekumeniken att den må fördjupas steg för steg i den enhet som handlar om mångfaldens enhet i glädje över den andres tradition och i stolthet över det egna.

En av de grundstenar som Svenska kyrkan och den Romersk katolska kyrkan har tillsammans är dopets sakrament. I dag har jag deltagit vid ett symposium på Flämslätts stiftsgård gällande barn och unga 0-18 år. Cirka 150 personer var samlade för att lyssna till prästen Lars Collmar och sedan delta i olika seminarier – allt gällande dopet. Dopet är så grundläggande viktigt. Dopet är porten in i den kristna Kyrkan – den Kyrka jag väljer att stava med stort K – den kyrka som är större än summan av våra trossamfund. I mitt seminarium kommenterade jag Luthers Lilla katekes och talade om dopet som ett kärlekstecken, ett tillhörighetstecken och dopet som livstolkning.  Vi behöver fokusera mer på dopet i våra församlingar, se hur vi kan göra det lättare för våra församlingsbor att ana storheten i Guds gränssprängande nåd och hjälpa alla våra medarbetare, både de förtroendevalda, de ideella och de anställda att se att allt det vi gör i kyrkans sammanhang, allt det vi satsar på i våra budgetar, allt det vi talar om i våra församlingsinstruktioner, allt det vi lever genom det grundläggande uppdraget att fira gudstjänst, bedriva undervisning och utöva diakoni och mission egentligen djupast sett har dopet som grund. Vi gör allt i kyrkans sammanhang på dopets grund, i dopets nåd där dopets Herre, den inkarnerade, den korsfäste, uppståndne och den alltid närvarande får leda oss vidare och vidare.

Jag hävdar nog att om vi verkligen lever dopets nåd i alla våra sammanhang, kommer vi närmre dopets Herre och närmre varandra oavsett kyrkotillhörighet.

Må vi så med Franciscus av Assisi sjunga (med Olof Hartmans översättning i psalm 23):

Må dag och natt, må liv och död /  nu lova Gud i samma kör. / Halleluja, halleluja. / En enda sång i allt som finns, / Min Gud, min Gud och alla ting. / Tack för alla dina under. / Halleluja, halleluja, halleluja.