Uppståndelsens folk!

Följande predikan sändes på påskdagen i P1:

Uppståndelsens dag, vilken god början! Låt oss stråla i lovsång och omfamna varandra! Så utbrister den grekiske biskopen och kyrkofadern Gregorius av Nazianzos i en påskdagspredikan på 300-talet efter Kristus. Och det är ju precis så även idag: Uppståndelsens dag, vilken god början! Hela den västerländska kristenheten förenas med hela den österländska kristenheten i tron på att Jesus de facto har uppstått från de döda. Det är inte något symboliskt, inte en god idé utan en historisk realitet. Det finns all anledning att glädja sig mitt i allt och trots allt. Uppståndelsens dag, vilken god början! Låt oss stråla i lovsång och omfamna varandra!

Det var en tidig morgon utanför staden och de tre kvinnorna gick till graven där deras älskade ledare, deras älskade förebild, den som på en gång hade varit skrämmande och fascinerande, den som ändrat deras liv, som fört dem ut i något nytt, något livsförändrande, nu låg lindad – död och lindad efter en neslig avrättning av de djävulska romarna som korsfäste och korsfäste och korsfäste så gränslöst många människor, skyldiga och oskyldiga, och nu låg också Jesus där med spikhålen i handlederna och vid fötterna, misshandlad, hånad, korsfäst , död och begraven. De två Mariorna och Salome ville göra i ordning honom, hindra liklukten från att spridas, ytterligare en gång få komma nära honom, ytterligare en gång få röra vid honom – en sista gång. Stenen som låg för graven måste de få hjälp med – men det måste lösa sig denna sorgens morgon – den första vardagen efter korsfästelsen – den första morgonen efter en sabbat som de aldrig skulle glömma.

Och så skedde det ofattbara. Det skedde verkligen. Graven var tom. Liket var inte flyttat, kroppen var inte stulen. Jesus hade uppstått från de döda och det himmelska sändebudet bekräftade det fullständigt orealistiska, det fullständigt omöjliga, det fullständigt ofattbara. Jesus hade uppstått från de döda. Döden hade inte sista ordet.

Denna morgon, den tidiga morgonen utanför Jerusalem föddes ett nytt folk, ett folk som också var och är Guds utvalda folk tillsammans med det judiska folket. Denna morgon vid den tomma graven föddes Uppståndelsens folk. Kvinnorna vid graven, fyllda av rädsla, fyllda av förvirring, rädda för att säga något till någon om det som de hade varit med om, var de första som skulle tillhöra detta folk. Budskapet till kvinnorna var klart och tydligt. …säg till Petrus och de andra lärjungarna: Han går före er till Galileen.  Där skall ni få se honom, som han har sagt er. (Mark 16:7) Orden om Petrus och lärjungarna var en bekräftelse på att den som i nödens stund hade förnekat Jesus och sagt att han inte kände honom, fick vara med igen. Han var inte utesluten. Han var kallad på nytt, kunde säga JA på nytt! De som hade flytt när det hettade till i Getsemane blev också kallade på nytt att vara med – medborgare i det nya folket – Uppståndelsens folk där Jesus själv skulle gå före dem.

Detta Uppståndelsens folk får också Du och jag tillhöra. Starten på den tillhörigheten är vårt dop. Dopet är tillhörighetstecknet – tecknet på att Du är medlem i Uppståndelsefolket och att Du och jag får leva tillsammans och se på varandra som bröder och systrar. Uppståndelsefolket – den världsvida kyrkan – handlar inte om en åsiktsgemenskap. Det finns många åsikter i kyrkans sammanhang därför att det är högt i tak. Men Uppståndelsefolket lever i en trosgemenskap – tron på Jesus Kristus – Sann Gud och Sann Människa, som dött och uppstått och som lever mitt ibland oss idag. Uppståndelsefolket har all anledning att stråla i lovsång. Det som trycker ned oss i vår vardag har inte sista ordet. Där skratt och hopp tycks ha upphört är inte allting över. Jesus Kristus har sprängt gränserna, de realistiska gränserna och uppväckts från de döda – detta fullständigt orealistiska. Därför har vi all anledning att glädjas. Livet är större än livets gränser. Destruktion, död och tomhet har besegrats i korsets och uppståndelsens sammanhang. Vi som tillhör Uppståndelsens folk har ett hopp, en framtidstro som inte kan släckas.

Så får vi ge oss själva till Jesus, följa honom i vår vardag i gränssprängande handlingar för livets skull, i inkluderande handlingar där vi innesluter snarare än utesluter, där vi vågar sådant som kan väcka uppståndelse bland andra – allt för livets skull – allt för våra systrar och bröders skull oavsett religion, oavsett kyrkotillhörighet, oavsett etnisk härkomst, oavsett sexuell identitet.

Kyrkofadern Gregorius av Nazianzos säger i den nämnda predikan: När någon börjar fatta detta mysterium i Kristus och inse att det han har gjort har han gjort för honom, då kommer han inte att ge någonting mindre än att han ger sig själv.  Vi som tillhör uppståndelsens folk får ge oss själva till Jesus i den gränsöverskridande handlingen för vår medbroder och medsyster. Uppståndelsens folk ser att det just är i vår medbroder och medsyster vi möter Jesus – den uppståndne, och att vår helgelses väg i vårt fortsatta liv, vår väg framåt går i kärleken till våra medsyskon oavsett tro och tillhörighet.

Så, återigen, alla ni som lyssnar till denna predikan idag på påskdagen: Uppståndelsens dag, vilken god början! Låt oss stråla i lovsång och omfamna varandra! För Kristus har uppstått! Ja, han är sannerligen uppstånden! Amen