När punkten är satt.

När sorg och saknad plötsligt drabbar därför att någon nära och kär avlider,  uppstår, oavsett hur väl förberedd man än känner sig, oavsett hur hjärnan än har tänkt ut hur det kommer att bli, ett vakuum, en sorts tomhet som handlar om behov av struktur, behov av organisation. När den ofrånkomliga döden har slagit till likt en tjuv om natten och stulit den älskade iväg, slår den organisatoriska reptilhjärnan till hos många. Hur gör vi nu när hon har dött? Vi måste fundera över begravningen. Ska den vara i en kyrka? Vilken kyrka? Borde vi kontakta en begravningsbyrå? Vilken byrå? Tyckte hon om någon musik? Vilken musik? Vem meddelar vem av hennes övriga anhöriga och vänner? Hur ska annonsen se ut? Vad ska det vara för symbol? Borde vi ha en dikt i annonsen? Borde vi ha samling efter begravningen? Vilken kista ska vi välja? Ska det vara blommor på kistan eller ska vi välja bårtäcke.? Det uppstår plötsligt så många frågor, och bodde hon ensam ska en bouppteckning göras – och vem ska göra den? Kanske kan begravningsbyrån hjälpa till? Vid dödsfall uppstår en gränslös massa frågor och en viktig organisationsperiod vidtar.

Men sorgen då? Ibland tänker jag att mina judiska vänner har det bättre. När en jude eller judinna dör är tanken att de närmast anhöriga inte ska behöva göra någonting. Ca en vecka av en första paralyserande sorg är tillåten. Man hänger för speglarna hemma för att slippa ha koll på sitt utseende. Man sitter på kuddar på golvet för att slippa tänka på möblering. Vänner ser till att man får mat. Man får kort sagt bara vara. Och begravningen ska ske snabbt. Ca 3-4 dagar efter dödsfall (sen kan den paralyserande sorgen ta fart). Nu gäller ny lagstiftning i Sverige. Senast en månad efter dödsfall måste en begravningsakt (använder det ordet för att inkludera borgerlig begravning) ha ägt rum. Det är bra att man inte kan dra ut på tiden mellan dödsfall och begravning alltför långt. Vi behöver få sörja och sorgen kan börja först på riktigt sedan begravningen ägt rum, sedan ”punkten” är satt.

Men får vi sörja? Eller ska sorgen döljas? Vi ska väl fortsätta att svara att ”allt är under kontroll” fast allt inte är det, fast vi blivit bestulna på en viktig människa i livet. Vi ska fortsätta att gå på ”som om inget hade hänt” därför att hela ens tillvaro tycks kräva det. När man är drabbad av sorg skulle man vilja ropa: ”Stoppa världen, frys bilden tills jag är mogen att långsamt sätta tillvaron i rörelse igen”. Men det går ju inte, hur gärna vi än vill det.

”Jag vet hur du har det”, säger vänliga människor. ”Jag förstår precis.” Det är sådana kommentarer vi ofta fäller till drabbade människor utifrån våra egna erfarenheter. Men vi vet i verkligheten inte hur den sörjande har det. Vi förstår egentligen inte alls precis för sorgen är så individuell. Min sorg är min sorg med allt vad den innehåller och din sorg är din sorg med allt vad den innehåller. Vi kan inte jämföra. Vi ska inte jämföra. Sorgen är så personlig och dessutom har den ingen tid. Sorgen är egentligen livslång. Men under livstiden lär man sig att leva med den. Man lär sig att sorgen är en berg- och dalbana där man i ena stunden kan känna sig ganska glad och i nästa stund  störta ned i förtvivlans dal. Man lär sig…

Men kan man trösta då? Vi vill ju så gärna trösta. Vi vill ju så gärna att det ska vara bra igen. Vi vill ju så gärna att den goda glädjen ska finnas där igen hos den som gråter. Blås på sorgen, blås, så försvinner den, så gör den mindre ont. Men nej. Det går inte att blåsa på sorgen som man blåser på ett barns hudsår. De tröstande orden hjälper inte. Men närvaron hjälper, att någon orkar lyssna om och om och om igen, hjälper. Att någon orkar dela sorgen hjälper.

Därför är det stort att Gud blev människa, för Gud delar. Gud delar min sorg och din sorg. Gud gråter med mig  och skrattar med mig. Gud är där, är närvarande. Det tar inte bort smärtan. Det  tar inte bort sorgen, saknaden, gråten. Men Gud bär, steg för steg, stund för stund också där vi inte orkar något själva, också där vi inte orkar bedja, också då vi inte orkar tro.

Det kanske först är när punkten är satt vid begravningen som resan verkligen kan börja, långt in i sorgens landskap, en resa där Gud har gått före oss  längst in i ångesten. (Sv. ps. 74)