Den dansande elefanten.

I Kyrkans tidning talas det om vikten av att medarbetare, både anställda, ideella och förtroendevalda regelbunedt firar gudstjänst. Det håller jag med om. Det är livsviktigt och inte alltid en realitet. Man talar ofta om ”hur man ska få andra att komma till kyrkan”. Kyrkan ska vara publikdragande. Kanske skulle lite lättsammare musik kunna dra? Kanske skulle lite enklare förkunnelse kunna locka? Kanske skulle lite mer ”happening” kunna vara något?

Men den stora frågan som vi verkligen borde ställa är varför vi vill att människor ska fira gudstjänst. Det räcker inte med att svara att det är en del av Svenska kyrkans grundläggande uppgift. Ja det är det – och? Först måste vi fundera över om vi själva firar gudstjänst regelbundet och hurt det kommer sig. Vi präster, diakoner, biskop, kyrkomusiker, pedagoger, vaktmästare m fl har betalt för att gå i kyrkan vissa söndagar. Men våra församlingsbor har inte betalt och vi önskar att de ska komma. Varför? Vad är det vi har att erbjuda och är det så viktigt att det är värt att spändera en till en och en halv timme per söndag i kyrkorummet? Och hur framställs detta som då är så viktigt?

När vi talar om evangeliet om Jesus Kristus – den inkarnerade, korsfäste och uppståndne, understryker vi att detta budskap är befriande och upprättande, att det ger kraft för dagen och för veckan. Nattvardens bröd och vin är som en andlig måltidsrast längs den vardagliga vägen – en måltidsrast som vi behöver, ett uttryck för Guds kärlek och omsorg till och om var och en av oss. Men hur kommunicerar vi detta? Talar vi om det eller är vi för ”buskablyga?”

Vi måste tala mer med varandra om kyrkans budskap, dela tro och dela liv med varandra bland personalen i församlingen, bland de förtroendevalda i kyrkoråd och i andra sammanhang och bland ideella medarbetare. Vi måste än mer dela vår längtan med varandra, tala om Gud, där vi var och en är ”präster”. Och alla vi som är ansvariga för gudstjänstens utformning, både förtroendevalda, anställda och ideella måste fundera över hur vi kommunicerar i kyrkorummet. Ser vi gravallvarliga ut när vi läser, när vi talar? Ser processionen ut som ett begravningståg? Vilka signaler sänder vi genom vårt agerande till alla dem som också är där för att fira gudstjänst – fast de kanske är där för första gången? Får de en känsla av att de vill komma tillbaka därför att gudstjänsten var präglad av en andlig innerlighet som kändes äkta och som berörde och med en förkunnelse som borrade sig in i hjärtat och med ett nattvardsfirande som inte handlade om belöning för vissa utan om Guds stora kram till var och en? Hade gudstjänsten med det egna livet att göra eller var alltihop ett sorts religiöst isolat som man skulle kunna klara sig utan?

Vi ska fortsätta att tala om och pröva olika gudstjänsttider. Vi ska fortsätta att tala om och pröva olika gudstjänstformer. Men främst ska vi tillsammans och regelbundet fira sådana gudstjänster där vi själva blir berörda, där vi själva känner att vi bärs, för jag menar att det kan smitta så andra känner sig berörda och burna.

Häng med till kyrkan på söndag! Du kommer inte att ångra Dig! Kan vi idag säga detta till någon som inte går så ofta i kyrkan? Om inte, vad kan det bero på? Låt oss tillsammans se vad som då är möjligt att göra för att gudstjänsten ska bli relevant, meningsfylld, glädjefylld. För det handlar ju om evangelium.

Ibland får vi för oss att vi ska pynta elefanten. Vi målar snabeln grön, vi sätter rosetter på svansen, vi målar öronen blåa, d v s vi gör nya agendor, vi sätter altaret på ett visst sätt. Jag vill inte förringa sådant. Men det viktiagste är inte detta. Det viktigaste är att få elefanten att dansa, dansa av glädje, dansa av uppfylldhet, dansa livets dans för gudstjänsten firar vi för livets skull med livets Herre i lovsång till livets Herre.

Vi behöver samtala om gudstjänstens alla delar och om var vi ska fira gudstjänst. Vi behöver komma samman i våra församlingar och pastorat alla vi som älskar att fira gudstjänst och fundera över hur den kärleken till kyrkan kan spridas. Gudstjänsten borde med lite slängig formulering vara ”folklig, festlig och fullsatt” därför att det vi har att dela med varandra är något så fantastiskt, väl värd en till en och en halv timme i veckan – minst.