Den 27 januari var jag hedersamt inbjuden till Stora Synagogan i Stockholm för att högtidlighålla åminnelsen av förintelsen. En av talarna var Centerpartiets ordförande Annie Lööf. Jag hade stora förväntningar på hennes tal men blev förundrad över hennes syn på normativitet. Jo, vi lever i ett normativt samhälle där vit, heterosexuell och man är några av normerna utifrån vilka vi tänker och handlar. Till dessa normer som Annie Lööf beklagade lade hon också till kristen. Är Sverige ett land där kristendomen är det normativa? På ett sätt skulle man kunna säga det då vi i Sverige högtidlighåller nytestamentliga händelser. Men å andra sidan har Ramadans inledning och ffa avslutning något som accentuerats i Sverige. Det gläder mig.
Men att säga att kristendomen är normativ i Sverige menar jag är djupt felaktigt. Sverige är inte ett kristet land. Sverige är ett mångkulturellt land där kristna inslag lever kvar. Kristen etik existerar nästan inte och där vi talar om kristen etik menar vi allmänmänsklig etik. Den typiskt kristna etiken handlar om att älska sina fiender och be för dem som förföljer oss. Det borde vi träna mer på, vi som vill kalla oss kristna.
Men vad är då detta med att vara kristen? Jo, det är naturligtvis att blanda in Kristus. Kristen etik har med Kristus att göra. Att säga att kristendomen är normativ i Sverige skulle vara att tänka och handla utifrån det sätt som Kristus vill få oss att tänka och handla.
Det normativa är snarare det sekulariserade – det religionsfria. Svenska kyrkan har ca 6 miljoner medlemmar. Det gläder vi oss åt och önskar stärka våra medlemmars förhållande till kyrkans innehåll, trons innehåll i respekt för andra övertygelser och i glädje över ett multisamhälle.
Frågan är om det ens är en dröm att Sverige skulle vara kristet normativt? Jag tror inte det. Jag drömmer inte om ett kristet land men jag drömmer om och vill verka för en kyrka där dess medlemmar med stolthet, glädje och respekt kan tala om en kristen tro som bär dem i livets alla skeden.
17 kommentarer
Magnus Olsson säger
14 februari 2014 – 03:09Intressant. Vad menar biskopen är skillnaden på
Kristen etik och allmänmänsklig? Vad är likheten? Hur kommer evangelisk luthersk människosyn in i det och vari består den? / Magnus Olsson
Patrik Öbrink säger
14 februari 2014 – 04:54Om kristendomen vore normativ i Sverige skulle samhället se annorlunda ut. T.ex. skulle människovärdet värnas i större utsträckning och 38 000 barn skulle inte tillåtas dödas varje år.
Sven Andersson säger
14 februari 2014 – 06:38Vad är skillnaden emellan allmänt snack och kristet resonemang?
Jo, att man hela tiden hänvisar till vad bibeln säger, om man vill
föra det kristna resonemanget - att man för fram egna synpunkter,
om man köra allmänt snack. Vilka bibelcitat anför Åke Bonnier???
Staffan Gerdmar säger
14 februari 2014 – 06:46Jag tror absolut att det är en poäng att det kristna inte är det normativa i ett samhälle, där emot att kyrkan är den sten i skon på det etablerade samhället som den bör vara. Kyrkan är ingen intresseorganisation den är ett kollektivt liv som gör skillnad i världens liv. Om vi värnar något som kyrka gör vi därför att det är något som krävs av den kärlek som är Kristi kärlek. Det är stor risk att vi kristna inte är pk i samhällets ögon eftersom vi tar avstånd från individualism, konsumism och materialism, till mån för ett liv i kollektiv omtanke och omsorg. Jesus frågade inte Petrus vid Genesarets sjö; varför svek du mig? Han frågade: Har du mig kär? Där ligger centrum: att ge kärlek och försvara allas rätt att få leva och leva älskade.
Bengt Olof Dike säger
14 februari 2014 – 06:49Nu blir jag besviken på Skarabiskopen!
-Är inte Sverige ett kristet land längre, och är det inte ens önskvärt att det skall vara normativt kristet?
Har den ärade biskopen i hastigheten glömt Missionsbefallningen, som jag så många gånger måste återkomma till i olika meningsutbyten? Hela vårt lands historia, kultur och traditioner bygger ju också på kristendomen, och det är bara fjorton år sedan Svenska kyrkan skildes från staten. Överallt i stad och landsbygd reser sig kyrkorna och symboliserar vår kristna tillhörighet, samtidigt som - vilket biskop Åke själv erinrar om - sex miljoner av vårt folk tillhör kyrkan. (de hade för övrigt varit flera, om skilsmässan ej genomförts).
Motfrågan inställer sig: om inte Sverige är kristet - vad är det då? Vänligen svara nu inte igen att landet är religionsfritt!
Det hör sannerligen inte till vardagens vanligheter att en biskop luftar sådana åsikter, som Skarastiftets chef gör här.
Och, som jag frågade ovan, hur rimmar åsikten med Jesu uppmaning att gå ut och göra alla folk till lärjungar?
Anders Gunnarsson svarar
26 april 2024 – 06:00BOD
kan ju genomföra en undersökning; ”är Jesus Gud”, är Bibelns etik normativ för mitt liv?
Om vi är ett kristet land (vilket vi var), får du vissa svar.
Nu tror jag resultatet visar att vi är postkristet, hur mycket BOD längtar tillbaka till de gamla statskyrkliga glansdagarna, då det kgl salighetsverket hade monopol, pengarna o kulturen bakom sig.
Staffan Gerdmar svarar
26 april 2024 – 06:00I vilken kontext lever du, Bengt -Olof? Västgötalagen inleddes med orden ”Kristus är främst i vår lag”. I regeringsformen från 1974 står det istället ”All makt utgår från folket.” Detta gör väl tydligt att vi inte längre lever i något kristet land – åtminstone inte konstitutionellt. När svenska kyrkan skildes ifrån staten blev det än mer tydligt – det man undrar över är varför kungen måste vara protestantiskt kristen. Om vi ser till denna kontext ger biskop Åke en relevant beskrivning av vilket samhälle vi lever i. Det enda parti som hävdar Svenska Kyrkans särställning är Sverigedemokraterna – och min tolkning av detta är att det inte är av religiösa skäl utan av värdekonservativa nationalistiska och nationalkulturella skäl.
Om vi ser till Kyrkans historia så är det ju så att livet som Kristi kropp i världen blir mycket mer komplex när kyrkan blir en statskyrka – plötsligt till hör vi makten.
Frågan om vad Sverige är om det inte kristet är ju kärnan i vår utmaning som kristna. Vi lever i ett andligt lågtryck där vad som helst kan dra in och drabba allas våra själar och det är där vi har utmaningen; hur evangeliserar vi våra medmänniskor – på vilket sätt lyckas vi skapa dialog som leder till relation – som med Guds hjälp leder till ett liv med Gud.
Konstitutionen om Kyrkan – i den katolska kontext som jag tillhör – säger Vi kan inte säga att man inte kan nå Gud på andra vägar än via Kyrkan, det vi kan säga är att vi tror att vägen till Gud går via Jesus Kristus.” Med denna ingång behöver vi inte rädas ett postkristet samhälle utan istället i kärlek proklamera det glada budskapet och lita till Evangeliet är så kraftfull att människor kan definiera sin tro i Kyrkans kontext. Det jag uppfattar som biskop Åkes poäng i blogginlägget är att ge oss som vill bekänna oss till Kristus utmaningen att proklamera Evangeliet i kärlek i den efterkristna kontext vi befinner oss i.
nya tant lila säger
14 februari 2014 – 08:01Måste man inte fråga sig i vilken kontext en biskop i Svenska kyrkan lever om man kan skriva ett sådant här inlägg! Makalöst och otroligt!
Lars Sundin säger
14 februari 2014 – 08:07+Åke: Jag har följt din blogg en längre tid. Jag upphör aldrig att förvånas, märkligt nog, över hur du resonerar. Var och vartannat inlägg innehåller nyord såsom "mångkultur", "religionsdialog" , "hbtq" och svepande formuleringar som att "alla religioner är bra och hedervärda." Har du inte uppfyllt din kvot (vem sätter kvoten?) med liknande formuleringar nu? Det känns lite tjatigt...
I detta inlägg berör du det innevarande sekulära samhället versus "drömmen" om ett kristet samhälle och land. Den "drömmen" har du tydligen inte. Det är märkligt, för de kristna heliga skrifterna uttrycker "att Kristus ska bli allt i alla" och "att alla knän ska böjas för Jesus, på jorden och i himlen". Kärnan i kristen etik menar du är att älska och be för "sin fiende".
Kärnan i kristet liv menar jag är det nya bud som Jesus ger sina bröder och systrar, nämligen: "ni skall älska varandra så som jag har älskat er". Sedan kommer "att älska Gud och din nästa som dig själv", och att "be för våra fiender och göra gott mot de som hatar oss."
Sen förväntar jag (och många fler, hoppas jag) av en kristen biskop att han ska verka för församlingarnas väl och tillväxt, vara ett gott exempel för oss kristna i sitt eget liv, förkunna Guds ord rent och klart, så att vi blir styrkta och uppmuntrade i tro och trosliv. Allt kristna gör här på jorden ska syfta till växandet i kärleken till varandra och utbredningen av Guds rike, för Jesu skull. När man berättar om kristen tro ska man upplysa människor så gott man kan om Jesus och hans budskap. Där i ligger till exempel att det bara finns en tydligt utstakad väg till Fadern, och det är att följa och leva i Jesu ord och be till Fadern i Jesu namn, så som Jesus själv har visat oss genom uppenbarelsen som bevarats i de kristna skrifterna. Klart, tydligt, ärligt, rättframt, frimodigt. Människor som längtar och söker efter frälsningen i Jesus har rätt att få tydliga besked, och jag tror att de förväntar sig just detta också.
+Åke, jag har nu fått ett långvarigt intryck att du inte ger tydliga besked om kristen tro, sant andligt liv, Guds räddning, och vem Jesus och Gud är, varken i detta eller tidigare inlägg. Jag har fortfarande hopp och tro om att Jesus någon gång ska "bli allt i alla", och vill bidra till detta genom mitt liv, efter bästa förmåga. Men jag känner ofta att jag inte har fullgott stöd hos vigda ämbetsbärare i kyrkan idag. Jag kan bara uppmana alla av god vilja i dessa svåra tider att stå fast vid Jesus och Ordet och budet att älska varandra, trots att kyrkligt vigda allt för ofta inte verkar vandra på samma väg...
LFL säger
14 februari 2014 – 09:06Tråkigt att Åke har gått på "humanisternas" bortförklaring av den kristna etikens påverkan på samhällets etik, som "allmänmänsklig" etik. Nog tycker jag att biskopen borde gå en kurs i idéhistoria. Att den kristna etiken inte längre genomsyrar alla aspekter av samhället (t.ex aborterna) är förstås beklagligt, men den genomsyrar dock alltjämt andra delar av samhällslivet. Biskopen glömmer också att Muhammed kom 600 år efter Jesus, och efter kanoniseringen av Nya Testamentet. Bibeln är alltjämt - må vara i något förändrad form - en helig skrift för muslimer. Den kristna etikens avtryck i islam är inte något allmänmänskligt, utan ett resultat av Muhammeds respekt för judendom och kristendom som en bättre religion än de gamla arabiska stamreligionerna. Han försökte ju t.o.m. först sälja in sina uppenbarelser till judarna och de kristna, och uppmanade sina anhängare att vända sig mot Mekka först när detta hade misslyckats.
"Till dessa normer som Annie Lööf beklagade lade hon också till kristen. Är Sverige ett land där kristendomen är det normativa?" Beklagade Lööf att kristendomen fortfarande i viss mån är normativ för vad man får och inte får göra? Och den människan ska vara näringsminister? I så fall står en legalisering av slavhandeln för dörren, eftersom det nästan uteslutande är den kristna kyrkans förtjänst att slaveriet numera formellt har förbjudits i alla jordens länder.
Sedan må kyrkohistoria-förfalskarna (sådana finns även i prästrock) säga vad de vill. De borde gå en kurs i ekonomisk historia.
Att sedan de kristna idéerna har fått en så enorm spridning, beror på det som redan Paulus påpekade, att Gud har nedlagt en oskriven "lag" i varje människas hjärta. Men det räcker inte att adressaten har en brevlåda. Det behövs en avsändare och en brevbärare också, för att budskapet ska nå fram och bära frukt. Avsändaren är här Jesus och brevbäraren är den kristna kyrkan.
Magnus Olsson säger
15 februari 2014 – 12:04Med stor sorg konstaterar jag då jag, detta bedrövliga ord, tittar in på denna blogg, under en kvällspaus, att kommentatorer som inte delar biskop Bonniers syn, glider från den kritiska inställningen till diverse slutsatser och påståenden. Är det verkligen omöjligt att ställa kritiska frågor och avstå dylikt? Har ni ett ögonblick funderat på hur ev ickekristna läsare som kanske dyker upp och skummar av texter, kan tänkas reagera på era formuleringar? Tror ni de utsagorna ni kryddar era inlägg med leder till ett vittnesbörd om Vår Herre Jesus Kristus, världens frälsare? Eller ser ni bara ett tillfälle att än en gång ges möjligheten att göra era insinuationer? Jag finner det fullkomligt obegripligt att en del kommentatorer inte avhåller sig från dylikt. / Magnus Olsson
LFL svarar
26 april 2024 – 06:00Magnus
När du skriver denna kommentar under nio kommentarer, vara åtta från andra personer än du själv, från åtta olika personer, vore det önskvärt att du klargör vilka du anklagar. Alla åtta?
Frågorna om Sverige är ett kristet land, och i så fall om Sverige bör förbli ett kristet land, eller om Sverige har varit ett kristet land, och i så fall åter bör bli ett kristet land, och vad som egentligen menas med ”kristet land”, är alltför viktiga att tystas av tillrättavisningar om ”insinuationer” mm.
Avses härmed ett land, vars folkmajoritet har vänt kristendomen ryggen, men dock fortfarande är präglat av kristen etik eller en uppsättning normer, som har sin grund i den kristna religionen. Eller krävs en levande kristen tro hos en majoritet (i så fall hur stor) av befolkningen, för att ett land ska kallas kristet? Och har denna uppsättning normer ingen positiv påverkan på samhället? Eller är religionen enbart en privatsak, som Stalin sa? En privatsak som snaras bör förpassas ut ur det offentliga livet för att förtvina och dö ut i det privata?
Det tror jag inte att biskopen menar. Men biskopen är biskop, och inte någon ”samhällsingenjör”, som har till uppgift att bygga upp det profana samhället. Vi kommer här in på de riktigt svåra bitarna, såsom förhållandet mellan kyrka och stat samt mellan religion och politik.
Staffanw säger
15 februari 2014 – 03:52Att det är en norm att vara kristen i dagens sekulära Sverige känns som ett overkligt påstående. Det är väl snarare tvärtom.
Men Åkes påstående att" Sverige är inte ett kristet land. Sverige är ett mångkulturellt land där kristna inslag lever kvar. Kristen etik existerar nästan inte och där vi talar om kristen etik menar vi allmänmänsklig etik" - uttrycker en mycket defensiv hållning. Var tog Missionbefallningen vägen? Man får intrycket att detta är inget som bekymrar Åke Bonnier, snarare ett förnöj konstaterande. Han tycks inte vilja att Sverige ska vara kristet land, eller att kristen etik ska ha existera. Hoppas jag tolkar Åke B fel, annars är det verkligen illa ställt med Svenska Kyrkan. Är det då ens önskvärt att SVK ska vara en kristen kyrka.
LFL svarar
26 april 2024 – 06:00Jag uppfattar Bonnier så att han har en snävare definition av begreppet ”kristen etik” än exempelvis Alf Svensson, när han var partiledare för Kd. Alf Svensson skrev alltid om vilka positiva värden som den ”kristna etiken” hade att tillföra samhället. Svensson framhöll även att man inte alls behöver vara troende kristen för att omfatta den kristna etiken, utan att även exempelvis ateister kan göra det, varför även ateister borde välkomna som medlemmar i Kd. Svensson betonade ofta att Kd ”är inte en kyrka”. Bonnier är däremot biskop i en kristen kyrka. För Bonnier är det viktigt, om jag har förstått honom rätt, att inte bara omfatta den kristna etiken i något slags sekulariserad mening, utan att också föra in Kristus i sitt sätt att tänka och handla. Att förmå fler människor att göra det kräver att någon form av mission eller evangelisation bedrivs. Det är en biskops uppgift att se till att så sker. Det är däremot inte en partiledares uppgift.
Felet, som jag tycker att Bonnier gör, är att han blandar ihop den kristna etik (den profana formen), som Alf Svensson talade om, med allmänmänsklig etik. Det är därför som jag har uppmanat Bonnier att läsa idéhistoria, om han får tid över. Alf Svensson var klar över att det, som bl.a. Bonnier kallar allmänmänsklig etik, har sina rötter i den kristna (och judiska) etiken, och ytterst i den kristna (och judiska) religionen. Han kan ju också läsa vad Alf Svensson har skrivit i den saken. Man behöver inte alls vara kristdemokrat – det räcker att vara idéhistoriskt bevandrad – för att hålla med Svensson om den saken.
Dessa tankar lyser tyvärr numera med sin frånvaro hos Kd-ledningen. Alf Svensson fick sedermera kritik från bl.a. sitt ungdomsförbund för sitt att tala om ”den judisk-kristna etiken och västerländska humanismen”, som om det inte också funnes en österländsk (både kristen och muslimsk) humanism, som har rötter i kristendom och judendom.
Både Svensson och Bonnier verkar ha missat den påverkan, som judendom och kristendom har haft på islam och muslimsk humanism, och den återverkan på kristendomen som den muslimska humanismen har haft, bl.a. genom en av islams största filosofer, Ibn Rachid (på Latin Averroes). Under ett av krigen mellan kristna och muslimer, föll Averroes hela bibliotek i de kristna erövrarnas händer, vilket kom att leda till en formlig revolution av det europeiska tänkandet. Det som Bonnier kallar allmänmänsklig etik är resultatet av ett samspel mellan tänkare med olika religiös och filosofisk bakgrund, där dock kristendomen har haft en betydande roll.
Jag håller inte med Bonnier, när han skriver ”Men att säga att kristendomen är normativ i Sverige menar jag är djupt felaktigt”.
Åke Bonnier säger
16 februari 2014 – 08:40Staffan Gerdmar,
Tack för Ditt senaste inlägg. Du har verkligen förstått vad jag ville uttrycka! Jag delar helt det Du skriver!
När jag talar om allmänmänsklig etik menar jag att det är en etik som på olika grunder omfattas av många olika religiösa bekännare utifrån sina egna sammanhang. Man argumenterar för samma sak utifrån olika perspektiv.
Med kristen etik kan man naturligtvis mena sådan etik som också återffinns i den kristna traditionen allt ifrån nytestamentlig tid och framåt. Men jag vill hellre se att vi delar så mycken god etik med andra trosbekännare. Vi har så mycket gemensamt. Men för oss som kristna är det viktigt att hålla fram Kristus som vår argumentationsgrund. Kristus är Gud inkarnerad. Kristus är den korsfäste och uppståndne. Kristus är den som lever mitt ibland oss och verkar här och nu som den heliga Anden. Vårt uppdrag som kristna är att tala tydligt om Jesus Kristus i ord och handling i den postsekulära värld vi lever i. Visionen som Paulus för fram i Filipperbrevet 2 handlar inte om vår faktiska jord utan om tillvaron bortom detta livet - alltings återställelse.
Missionsbefallningen gäller, men som biskop menar jag att vi ska tala TYDLIGT om den vi ska tala tydligt om d v s Jesus och göra det på ett sådant sätt att människor lyssnar, att människor känner sig sedda, bekräftade och upprättade.
Gällande ett kristet samhälle tror jag inte att det skulle vara det bästa. Kyrkan ska vara ett salt i världen, men vi ska inte förvandla världen till en saltgruva. Vi ska påverka, vi ska visa på Kärleken så att människor grips och känner "Jesusdoften".
---
Till alla Er som suckar över mina blogginlägg, som tycker att jag snurrar till det och att jag är på fel väg, till Er(som trots allt inte tycks vara så många jämfört med andra kommentarer som ges mig via andra kanaler) vill jag säga: Låt oss tillsammans leva den ömsesidiga kärleken! Låt oss tillsammans tala tydligt om vår gemensamme Mästare! Låt oss tillsammans leva så att människor grips så att de kan säga till var och en av oss: "Jag hör vad Du säger för jag ser hur Du lever". Då behöver vi börja om, dagligdags, precis som Martin Luther uppmanar till. Då behöver vi lägga ned alla försök att få andra att tycka som vi och istället i kärlek som inte söker sitt, leva i handling och ord så att människor blir berörda. Vilken utmaning Anders, Staffanw, Lars, LFL m fl! Vilken utmaning - även för en biskop!
Lars Sundin svarar
26 april 2024 – 06:00+Åke. Kristet liv är en utmaning för alla som träffas av Jesu tilltal och tar det till sitt hjärta. Stora delar av nutida samfundskristendom verkar förnöjsamt med en gråaktig, likformig postmodern dimma av låg evangelisk ambition. Inte lever vi i ett ”postkristet” eller ”postsekulärt” land, utan sekulärt. Jesus lever nog i en och annan människa fortfarande. Rent och klart evangelium, en god början. Du rör upp mycket debattlusta med dina inlägg, det som krävs idag är alltså provokation. Vad vi behöver är mer av evangeliets provokation mot det borgerliga livsmönstrets självdestruktivitet, istället för samhällsanpassning. Om församlingsliv och förkunnelse degraderas till en kopia av samhällskrafternas förfrämligande, livsförnekande och diskriminerande realitet, hur ska saltet då kunna återfå sin sälta?
Anders Gunnarsson svarar
26 april 2024 – 06:00Ja nog är det en häftig utmaning.
Jag är oändligt glad och spänd på vad som ska hända de närmaste åren i Sverige.
Framtiden är ljus. Gud är större. Kyrkan är idag för liten. Människor längtar och saknar… dHA kommer blåsa korsdrag, så öppna dörrarna och släpp rädslorna.
LFL svarar
26 april 2024 – 06:00Jag är inte oense med Bonnier om den biskopliga gärningen att göra Jesus känd och ärad och låta honom genomsyra allt. Det vi inte var överens om är beskrivningen av Sverige som ett icke-kristet land. Så illa är det inte, enligt mig. Och det är väl ändå bra att det hos många dock finns en kristen grund, även om den för varje år blir alltmer nederoderad, att bygga på?
Alla behöver inte ens själva vara medvetna om att så mycket av deras moraliska och etiska övertygelse ytterst beror på kristen påverkan i det förgångna. Det är utmärkt att biskopen har ställt dessa frågor under debatt.
Jag tror att Bonnier är på rätt väg, men just därför har jag höga förväntningar. Och det är inte så lätt, ens för en biskop, att gå en väg, som hunnit bli halvt igenvuxen..
Staffanw säger
17 februari 2014 – 12:11Åke, förstår delvis din reaktion, men jag antar att du inte bara vill höra doa-doa-körer.
Naturligtvis får och ska du tycka som du vill. Men samtidigt - du är ingen telogilärare på någon högskola, utan en av Svenska kyrkans mäktigaste företrädare. Och skriver på en Svenska kyrkans blogg.
Staffan Gerdmar säger
17 februari 2014 – 09:39Detta är ett spännande samtal - en konstruktiv dialog och det tror jag är det vår viktigaste uppgift som människor och kristna - att föra det öppna samtalet med en förväntan på att det ska leda till det goda.
Kyrkan är inte en ideologi - då hade inte jag varit med - den är ett liv som ska levas i gemenskap med en levande Gud. Sedan behöver vi ofullkomliga människor ramar, strukturer och normer för att leva våra liv så rättfärdigt det går. Gud - oavsett vad vi kallar honom - behöver inte detta. Det han behöver är vår kärlek till honom och att vi lever i och av kärlek till varandra.
Vi får se upp så att vi inte hamnar i realpolitik och debatt istället för barmhärtighetsgärningar och tillbedjan! Sedan är min fasta övertygelse att av ett helhjärtat liv med Gud följer ett politiskt engagemang: för rättfärdighet, för lika värde, för fred, respekt för varje människas egenart, för mänskliga rättigheter och skyldigheter.
Jesus lovade oss aldrig en enkel och smidig resa om vi valde att följa honom och den dag jag inte känner något motstånd så måste jag fundera över om jag är på rätt väg eller om jag kanske är i det eviga NU som jag tror är evigheten.
Eller som den gamle goe Rosenius så träffande uttryckte det:
I stormiga tider,
bland töcken och grus,
en skara dock skrider
mot himmelens ljus.
Dess hopp och dess härlighet
världen ej ser.
Men före går Herren,
men före går Herren,
men före går Herren
med segerns banér.
Åke Bonnier svarar
26 april 2024 – 06:00Staffan Gerdmar,
Tack för Din kommentar! Visst måste vi få tycka olika. Svenska kyrkan är ingen åsiktsgemenskap utan en trosgemenskap med vår gemensamme Herre, som vi kan och får uppfatta olika såvida vi inte är vigda biskopar, präster och diakoner eftersom vi då har att hålla oss till kyrkans lära i det vi säger och skriver.
När jag menar att evangeliet är politiskt handlar det om att stå upp för de marginaliserade, de förtryckta, de som trampas på i alla möjliga sammanhang och ha en tydlig hållning mot dem som trampar och se till att vi inte trampar själva. Mea Culpa! Kyrie Eleison!
LFL säger
23 februari 2014 – 01:21I min kommentar den 18 januari 15.54 till inlägget "Stå upp mot rasismen. Stå upp för människovärdet" skrev jag "Vi ska bevara Sverige som ett sant kristet land, vilket innebär att kyrkans olika kulturella uttryck ska bejakas och försvaras. Kristendomen är inte en stamreligion, som är förbehållen bara etniska svenskar eller någon annan etnisk grupp." Inte ett ord i denna kommentar, eller någon annan kommentar från mig mot någon annan religion!
Trots denna tydlighet fick jag påhopp från någon, som läst slarvigt, för att med "sant kristet land" förespråka den inskränkta nationalism, som jag kritiserade med just det uttrycket. Trots att jag förtydligat att med "sant kristet" räcker det inte bevara kristna kulturuttryck och liknande, utan det krävs också att man fullt ut accepterar "främlingen", d.v.s. de som har en annan religion eller annan kulturell eller etnisk bakgrund eller är annorlunda på något annat sätt.
Men kan då ett land vara kristet eller t.o.m sant kristet om inte kristendomen är statsreligion och hela folket är troende kristna? Tänk efter, nu. Turkiet uppfattas väl av de allra flesta som ett muslimsk land? Men islam är mig veterligt ingen statsreligion i Turkiet. Trots att den turkiska regeringen leds av ett "muslimskt" parti, så har Turkiet en sekulariserad statsapparat, och så har det varit ända sedan det moderna Turkiet bildades efter första världskriget.
Skulle då också ett land, som har en sekulariserad statsapparat och där kyrkan är skild från staten, och folkmajoriteten inte är troende kristna kunna vara ett kristet eller t.o.m. ett sant kristet land? Den som menar att Sverige inte ens bör vara ett sant kristet land, anser tydligen inte att kristendomen har något positivt att tillföra även de icke-kristna delarna av befolkningen. Förre Kd-ledaren Alf Svensson ansåg att man kunde omfatta kristen etik och ett kristet sätt att tänka samt uppskatta kristen kultur även om man är ateist. Man behöver inte vara kristdemokrat för att hålla med Alf Svensson om detta.
Staffan Gerdmars första kommentar innehåller emellertid ett stänk av den katolska pösighet som gör att man inte kan bli katolik i detta land, om man har en luthersk bakgrund. Det är alltså ständiga antydningar från svensk-katolskt håll att den lutherska tron i sig skulle vara så undermålig, så att man behöver en massa statliga stöttor - vilket katolska kyrkan inte skulle behöva. Men varför gjordes då en överenskommelse (konkordat) mellan Vatikanen och diktatorn Mussolini 1928 om att katolicismen skulle vara statsreligion i det fascistiska Italien. Några år tidigare hade ett konkordat ingåtts med Polen om att katolicismen skulle vara statsreligion i Polen. Än i dag är andelen troende katoliker högre i Italien och Polen större än i det sekulariserade Frankrike, som sakna statsreligion sedan franska revolutionen 1789.
Och om vi backar bandet rejält, så finner vi att den svenska statsmakten inrättades på initiativ av och med stöd av påvekyrkan för att staten genom sina lagar skulle garantera kyrkans makt. Gerdmars påstående i en senare kommentar att Gustav Vasa gjorde Svenska kyrkan till en statskyrka stämmer inte med den historiska verkligheten. Detta skedde efter Gustavs död. Gustav ändrade på det förhållandet att svenska staten var en kyrklig stat, där bl.a. samtliga biskopar var självskrivna medlemmar av Riksrådet, d.v.s. regeringen och att stiften hade egna arméer och fort, som biskoparna förde befäl över.
Men nu är det inte fråga om att staten ska vara en stötta för kyrkan, utan att kristendomen ska påverka samhället, så att Sverige även i fortsättningen kan kallas ett kristet land. Vi ska inte bli som det katolska Frankrike, där konflikten mellan statens och kyrkans lagar lett till även höga politiker håller sig med älskarinnor - helt öppet - vid sidan av sina lagvigda, eftersom kyrkan och staten har helt olika åsikter om skilsmässor.
Ateistchefen själv, Ingemar Hedenius, var aktiv medlem i Uppsala domkyrkoförsamlings kyrkokör. Ledde det till att kyrkomusiken blev mindre kristen? T.o.m. Hedenius kunde erkänna att kristendomen hade en positiv påverkan på samhället moraliskt etiskt och kulturellt. Han bekämpade den kristna religionen, men inte allting som följde med den kristna religionen.
LFL säger
23 februari 2014 – 04:50Både Anders Gunnarsson och Staffan Gerdmar, som båda är katoliker, angriper Bengt-Olof Dike i sina första kommentarer, SG med orden "I vilken kontext lever du, Bengt -Olof?" Men ingen av herrarna AG och SG har givit något tillfredställande svar på Dikes fråga "om inte Sverige är kristet – vad är det då? Vänligen svara nu inte igen att landet är religionsfritt!"
"Postkristet" är inte mycket bättre än "religionsfritt". Sedan försöker SG förklara vad en riktig kyrka är för något, och kommer inte oväntat fram till endast Katolska kyrkan kan vara en riktig kyrka. Det var ju inget svar på frågan. Om jag inte minns fel har Dike varit ledamot av kyrkomötet och där förespråkat en åsikt, som är ganska udda i Svk idag, nämligen att det vore fel att skilja kyrkan från staten.
Dike har emellertid i andra sammanhang påvisat flera nackdelar med den skilsmässa som de facto har skett. Dessa invändningar borde inte ha sopats under mattan, utan borde tas på allvar även av oss som anser att skilsmässan var nödvändig. Resultatet kunde ha blivit bättre. Det märkliga är ju bl.a. att Svk efter skilsmässan är mer styrd än någonsin av de politiker och partier, som bär upp den svenska statsmakten.
Å andra sidan är den lilla katolska sekten i Sverige, med under 100.000 betalande medlemmar inget föredöme för en stor luthersk folkkyrka. När så katolikerna vill riva ner de sista resterna av kristen påverkan på vårt samhälle, har de själva varken viljan eller förmågan att göra Katolska kyrkan till den nya folkkyrkan i vårt land. Nu ska Sverige inte ens vara ett kristet präglat land. Vad ska det då vara? Ibland är lusten att riva ner större än lusten att bygga upp ...
Anders Gunnarsson svarar
26 april 2024 – 06:00Ditt agg mot Kyrkan lämnar jag därhän.
Och Sverige är postkristet.
Och ska förhoppningsvist bli katolskt igen.
Vincit omnia Veritas.
Anders Gunnarsson säger
25 februari 2014 – 09:39Lfl
Mår du OK?
Och ja luthersk statskyrka är sjuka (om katolska statskyrkor är inget jag nämner). För att överleva har tyvärr lutherdomen böjt knä för makten, sånt är katoliker inte lika bundna till, då Kyrkan är opolitiskt bunden o däri fri.
Kyrkor är dåliga i politikers våld. Politiker/kungar är inte kyrkans grund. Vasa plundrade Kyrkan för sin räkning. Vänsterliberaler o högerliberaler åderlåter henne ytterligare.
Sista spiken i kyrkoskeppet är inte satt, men jag kan inte se att läckan lagas med sylvassa hammarslag i en tomt ekande ensam
kajuta.
Heliga Guds Moder bed för oss svenska syndare. Nu och i vår dödsstund.
LFL säger
26 februari 2014 – 07:27Den katolska historieskrivning om Gustav Vasa och hans tid är inte riktigt sann. Det är heller den svensk-nationalistiska historieskriningen under 1600- och 1800-talen. Den katolska historieskrivningen är inspirerad av Sveriges fiender under 1600-talet. Syftet, som de katolska ländernas ambassader hade för att prångla ut en förfalskad svensk historia var att legitimera svenskars landsförräderi. Det är pinsamt att svenska katoliker fortfarande måste försvara sitt medlemskap i Katolska kyrkan med myterna om Gustav Vasa. De flesta av världens katoliker har inte en hört talas om den svenska kungen. De klarar av att vara katoliker ändå.
Kyrkan hade roffat åt sig stora egendomar, som aldrig hade varit avsedda att bli kyrklig egendom permanent. Det kunde handla om att kyrkan skulle få avkastningen av en viss egendom under en viss tid. Kyrkan gjorde också anspråk på arvet efter avlidna präster, vilket stred mot svensk lag, som sa (och fortfarande säger) att eventuella kvarlevande föräldrar, och om sådana saknas den avlidnes släktingar, ärver den som är barnlös.
Men det är sant att staten - med all rätt - konfiskerade biskoparnas vapenarsenaler och fästningar. Förekommer det än idag i de s.k. katolska länderna att biskoparna har egna arméer, som de använder både för att avsätta kungar och för att bekämpa varandra med?
Faktum är emellertid att Gustav Vasa i det längsta försökte hålla staten utanför den teologiska konflikten. Och att både "protestanter" och "katoliker" var så missnöjda med detta, så att det smiddes mordplaner mot kungen.
Anders Gunnarsson svarar
26 april 2024 – 06:00Jag bryr mig inte om Vasa.
Jag bryr mig om Kyrkan. Och om det är sunt att hata katoliker och läsa in vad-som-helst i vad andra skriver.
Skaffa en hobby. Skriv en bok, eller nåt…
Allt gott