Inled oss inte i frestelse…

I skrivande stund lever vi i den veckan i kyrkoåret som har ”Prövningens stund” som tema. Evangelietexten är Markus oerhört korta berättelse om Jesu frestelse i öknen. Endast två verser i Mark 1. I öknen både prövades och frestades Jesus. Orden prövning och frestelse heter båda samma sak på nytestamentlig grekiska – peirasmós.

Vi kan prövas av Gud och när vi i Herrens bön ber Gud inte ska utsätta oss för prövning handlar det om att vi inte ska prövas så att vi tappar tron på Gud, att vi s a s ska prövas utöver vår förmåga.

Men, den stora frestelsen som det djävulska vill utsätta oss för är att vi marginaliserar vår tro, att kristen tro förvandlas till en söndagsföreteelse, att den s a s isoleras till något som har med kyrkobyggnader att göra. Då blir det som när skådespelaren Jarl Borsén stod i TV-programmet ”Partaj” klädd till präst i kaftan och sa: ”förlåt om jag ser lite religiös ut, men jag har ont i magen.”  Gud har med hela liveta att göra eftersom Gud är den som givit oss livet – vars och ens eget liv – ett liv vi har att förvalta också i relation till Gud. Detta behöver vi dela mycket mer med varandra och andra. Vi behöver tala mer om vår gudstro och om vårt liv – dela liv-dela tro. Vi som vill kalla oss kristna behöver ”komma ut” med vår kristna tro. En av kyrkans viktigaste upgifter är därför att stärka sina medlemmar till att just ”komma ut”, våga vara kristen. Det handlar naturligtvis inte om något färdigt, utan om en relation med Jesus Kristus – och med den blir man aldrig färdig. Den är ett äventyr, den handlar om livsfördjupning. Jesus sa tack och lov aldrig att han var ”paketet” eller ”tabletten”. Nej, enligt evangelisten Johannes sa han att han var ”vägen, sanningen och livet”.  Det handlar om process, fördjupning och livsupptäckter.

Låt inte det djävulska, i vilka former det än må framträda, göra så att vi talar tyst om vår tro. Att marginalisera kristen tro till något som hör till den privata sfären, till 339 byggnader i Skara stift och betydligt fler i hela Sverige, eller som hör till det egna vardagsrummet enbart är att ställa sig på det djävulskas sida. Det är bekvämt. Det kräver inget. Det är skönt. Men, det är samtidigt inte det vi är kallade till. Jesus själv kallar oss att ”gå ut” (Matt 28:18-20). Låt oss göra detta på olika sätt i olika sammanhang. Kanske kan våra syskon från andra religiösa sammanhang inspirera oss. Vågar de vara tydliga med sin övertygelse, vågar vi. Låt oss inte frestas att svika vår mästares kallelse. Då riskerar vi vår identitet som kristna och som kyrka.