Den kämpande tron

Den kämpande tron är temat för denna vecka. Det är ett underbart tema därför att den framhåller att tron  både är något att kämpa med och att kämpa med. Nej, jag skrev  inte fel. Att kämpa med tron kan se ur åtminstone två perspektiv.

1. För många är tron på Gud treenig en tro trots allt. Många ateister säger att de inte kan tro på Gud när de ser, läser och hör om hur världen ser ut med all ondska, med all orättvisa, med all svält, med all nöd av olika slag. ”Hur kan Du tro på en Gud med en sådan värld?”. Själv tänker jag att tron på Gud, min erfarenhet av Gud, min relation till Gud visar mig en väg mitt i allt helvetiskt, visar mig en väg mit i allt svårt,  visar mig en väg mitt i all smärta, mitt i all sorg. Det är inte en väg som bedövar, som tar bort all smärta och sorg, som förvandlar världen till ett paradis. Nej, men det är en väg, en relation, en tro som hjälper mig att leva mitt i det svåra, att stå upp på olika sätt mot det destruktiva. Därför blir den kämpande tron en tro som jag kämpar med mot det onda som vill få mig att ge upp, som vill få mig att tappa modet.

2. Den kämpande tron är också en tro jag får kämpa med i mitt eget tvivel. Tron är inget färdigt paket. Tron är ingen enkel lösning på livets alla frågor. Nej, tron handlar om att, likt Jakob i Gamla testamentet få brottas med det gudomliga, få brottas där jag får vara med mitt tvivel, med mina frågor, med min frustration, med min brist på svar och jag får ropa med Jesu eget rop: ’Min Gud, min Gud varför har Du övergivit mig?’ Och jag får säga med Jakob: ’Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.’

August Strindberg lär ha sagt att människan är obotligt religiös. Gudslängtan ligger s a s i våra gener. Den längtan får vi ta på allvar – den längtan är på det sättet urmänsklig.

Så låt oss kämpa med tron – tron på Gud som gått in i vår kamp på jorden – i mänsklig gestalt.