Archive for april, 2014

Tro, lära och liv.

Apr 25

Om ca 45 dagar ska 5 nya präster och 3 nya diakoner vigas i Skara domkyrka. De vigs på pingstdagen. Tänk att få vigas under den högtid då vi firar kyrkans födelsedag! Tänk att få vigas den dag när vi centrerar den heliga Anden! Måtte Andens vind blåsa starkt i Skara stift – inte bara den dagen utan också framöver! Idag har jag ätit lunch med vigningskandidaterna och vi kom in på detta med vad en präst och en diakon får säga eller lära ut. Är det fritt fram att lära vad som helst? Har vi som innehar kyrkans vigningstjänst yttranderätt? Självklart! Yttranderätten hör till det som är grundlagsskyddat. Vi måste kunna tala fritt precis som vilken människa som helst i vårt land. Och samtidigt är vi begränsade.

Svenska kyrkan har en lära. Vi står för en speciell övertygelse som har sin grund i tron på Gud treenig. Gud är en men möter oss samtdigt som Skaparen, Försonaren och Livgivaren. Utifrån denna treenighetsgrund bygger kyrkan sedan sin övertygelse med Bibeln som helig Skrift – en skrift som måste tolkas och där prästernas uppdrag är att vara tolkningsexperter så att Guds Ord förkunnas rent och klart in i ett samhälle och ett sammanhang där människor känner sig berörda av Gud och där Guds rike byggs upp.

Präster och diakoner har naturligtvis en egen relation till Gud. Prästen/diakonen har en inre kallelse – en upplevelse av och övertygelse om att Gud har kallat dem till en livslång tjänst – en tjänst som handlar om hela livet, varje andetag. Den kallelsen har bekräftats av en yttre kallelse. Biskopens uppdrag är att säga JA eller säga NEJ efter prövning av kandidaterna. Denna kandidatens egna relation till Gud baserar sig på en trosövertygelse. Denna tro både kan och får se olika ut och måste vara individuellt relaterad. Därvidlag råder full frihet.

Det som sedan skiljer en troende person som inte är vigd till präst eller diakon från en präst eller diakon är att de senare måste vara lojala mot kyrkans tro och lära i sin undervisning. När undervisar en präst eller en diakon? Det är en grannlaga fråga. Naturligtvis undervisar en präst och en diakon i samband med förkunnelse. Förkunnelse och undervisning går s a s hand i hand. Likaledes kan man säga att en präst eller diakon som leder bibelstudium eller motsvarande undervisar. men hur är det i samtalsgrupper i övrigt? Hur är det i enskilda samtal? Här måste pastoral klokhet gälla och samtidigt en lojalitet mot den kyrka inom vilken man är vigd att tjäna Gud.

Vad betyder då det ovanstående i förhållande till kyrkans lära? Jo, det betyder att man som präst och diakon alltid måste vara tydlig med det som kyrkan lär. Sedan måste man också kunna fundera högt tillsammans med andra över vad kyrkans lära kan betyda, våga pröva alternativa tolkningar inom ramen för lojalitet och pastoral klokhet. Den enskilda prästen eller diakonen äger inte läran,. Kyrkan som trossamfund äger den däremot. Dess högsta beslutande organ är kyrkomötet. För att inte kyrkomötet ska kunna besluta om något som förändrar läran så att vi inte längre känner igen den evangelisk lutherska traditionen med Jesus Kristus i centrum existerar läronämnden som består av Svenska kyrkans samtliga biskopar plus ett antal andra teologer och dessutom några övriga förtroendevalda. Läronämnden ska inför varje kyrkomöte pröva skrivelser och motioner utifrån ett läroperspektiv. Läran är alltså grundläggande viktig. Kyrkans lära bejakar en präst och en diakon i samband med sin vigning.

Utifrån vigningen förväntas en präst och en diakon att leva så att lära och liv stämmer överens. Känner man att läran striuder mot ens egen övertygelse finns tre alternativa huvudvägar. Den ena är att resonera med någon som sitter i kyrkomötet (om man inte gör det själv) och be vederbörande att motionera om en ändring i läran. Alternativt kan man naturligtvis tala med en ledamot i kyrkostyrelsen och se om det skulle kunna komma en skrivelse från kyrkostyrelsen i en viss lärofråga. En sådan skrivelse kom gällande synen på äktenskapet i samband med att Svenska kyrkan bejakade samkönade äktenskap och möjligheten för samkönade par att vigas enligt Svenska kyrkans ordning. Den andra vägen är att på egen begäran bli befriad från rätten att utöva vigningstjänsten och på det sättet inte längre vara präst eller diakon i Svenska kyrkan. Det händer ibland när en person planerar att konvertera till ett annat trossamfund. När man lämnar Svenska kyrkan, om man inte redan begärt att bli befriad från rätten att utöva vigningstjänsten, fråntas man densamma. Man kan inte vara präst eller diakon i Svenska kyrkan och inte tillhöra Svenska kyrkan. Det säger nog sig självt. Det tredje alternativet är att ändå bejaka lojaliteten gent emot kyrkans lära och bolla sina tankar och åsikter med sin biskop eller med en klok själasörjare.

Liv, ja det handlar om det vi alla har att leva. Är man så är man, sa den dåvarande pastor primarius Ludvig Jönsson. Och så är det. Är man präst eller diakon så är man och då är man det i varje sekund från vigningen och tills man dör. Då måste livet, ens leverne också präglas av detta. Ingen kan skylla på att man gjorde ”dumheten” när man inte var i tjänst. Man är i den bemärkelsen alltid i tjänst även om man inte alltid tjänstgör.

Nu glädjer jag mig över prästerna och diakonerna i Skara stift. Det är ett härligt gäng! Och de som snart ska vigas kommer att bli ett bra tillskott! Så må då den Heliga Anden leda oss alla i vår tjänst för Guds rike i Svenska kyrkans sammanhang i vårt samhälle! Må vi alla leva så att Gud blir ärad, kyrkan uppbyggd och Guds rike förverkligat på jorden!

 

Filed Under: Okategoriserade

I ett rum på övre våningen.

Apr 17

Idag på Skärtorsdagen har jag firat tre mässor. Den första var tillsammans med många av  Skara stifts präster och diakoner i vår underbara domkyrka. Det blev en stark mässa där prästerna och diakonerna förnyade sina vigningslöften. Efteråt drack vi kaffe och lyssnade till Ingvar Bengtsson, tidigare stiftsprost i Göteborgs stift och dessutom psykoterapeut och teol. dr. som talade om präst- och diakonlöften genom vår svenska kyrkohistoria.

Efter lunch for jag med en präst och en diakon till Johannesbergsanstalten i Mariestad. I ett litet rum/cell var vi en grupp som firade mässa. Det var mest män i olika åldrar som var där. Vi firade en enkel nattvardsgudstjänst med ljuständning, förbön och med några ord om nattvardens betydelse och bakgrund. Enkelt och ändå så strakt. Värmeljusen som var tända av oss alla på det lilla kristusljuset visade på hoppets ljus, livets ljus och att Jesus Kristus själv var närvarande. Orden ”för Dig utgjiven, för Dig utgjutet” påminde om att det inte handlar om duktighet, om skicklighet, om trosövertygelse, om vilken bakgrund man har, om vad man gjort och inte gjort, för att få vara en Jesu lärjunge.

Där i ett rum på övre våningen var vi samlade och Jesus var själv med oss. Inga murar med taggtråd kunde hålla honom borta, inga säkerhetscentraler eller larmanläggningar kunde hindra livets Herre, kärlekens Herre,  förlåtelsens och upprättelsens Herre från att vara där, i rummet på den övre våningen mitt ibland alla oss med olika bakgrund.

Efter tackbönen och innan välsignelsen dukade vi av kontorsbordet som tjänstgjort som altare, släkte ljusen, vek ihop altarduken, stängde skåpet med ikonen. Allt detta under läsning av psaltarens 22 psalm. Kvar fanns det trista sammanträdesbordet med ett enkelt träkors. Där hängde Jesus – han som delat all vår smärta, alla våra nederlag. Han hängde där för vår skull – för kärleks skull. Han hänger där  för att bära vårt eget mörker.

Tack gode Gud att jag fick vara med i rummet på den övre våningen. Också det bär mig.

Filed Under: Okategoriserade

Guds kärlek är inkluderande!

Apr 9

Jag återkommer ofta till uttrycket ”bättre med mångfald än med enfald”. Det är ett uttryck som naturligtvis kan vändas mot mig när jag är tydlig i vissa frågor. Som biskop i Svenska kyrkan förespråkar jag alldeles självklart en lojalitet med Kyrkoordningen som ger uttryck för den ordning som Svenska kyrkan fattat beslut om på kyrkomöten. Man må tycka olika i vissa sakfrågor men samtidigt har vi att gilla läget även om vi ogillar läget. Ogillar man läget och har motionsrätt till kyrkomötet kan man alltid motionera om förändringar eller, om man inte har motionsrätt, övertyga någon som har det om det kloka i motionerandet.

I söndags var jag med och tog emot den nye disktriktsföreståndaren i EFS  (Evangeliska fosterlandsstiftelsen) i Västsverige. Jag deltog i förbön och läste välsignelsen i en gudstjänst som mer eller mindre saknade liturgi (några av prästerna som var närvarande var liturgiskt klädda, andra var det inte). För mig kändes det tomt. Och samtidigt: Gudstjänsten var andefylld och därmed glädjefylld. Det var lovsång och orkesterspelande. Det var bön och textläsningar och en strålande predikan. Och jag gladde mig med mina systrar och bröder inom EFS.

Nej, jag delar inte all teologisk övertygelse som präglar EFS men jag delar mycket. Vi har mycket gemensamt och jag gläds över deras centrum – Jesus och lekmannaengagemang. När det gäller att fördjupa vår jesusrelation har vi mycket att lära av varandra. Jesus är ju den kristna trons kärna och stjärna och vi måste, än mer, tala om det han gjort för oss och göra det på många olika sätt i många olika sammanhang.

Nu nalkas påsken med stilla veckans drama som handlar om den inkluderande kärlekens seger över det som vill bryta ned, seger över det djävulska i tillvaron. Det destruktiva har inte sista ordet. Han som bröt brödet och delade vinet liksom hans kropp bröts ned och blodet utgöts på korset, uppstod på tredje dagen – de facto. Allt detta skedde för att Gud älskade och älskar världen. Det var något som skedde och det sker i varje ögonblick. Guds kärlek handlar om presens – NU -. Jesus gav sitt liv för oss för att vi i varje enskilt nu ska se och förstå att vi är älskade och sedda och bekräftade som dem vi är – inte som dem som andra skulle önska att vi var. Naturligtvis (och det känns som att slå in en öppen dörr att skriva det) handlar det om att ingen ska skada någon annan eller sig själv). Vi behöver tala mer om försoningens betydelse, om nåden, om korsets betydelse, om uppståndelsens betydelse. Det är ju allt detta som utgör merparten av den kristna trons centrum.

Detta trons centrum med alla dess infallsvinklar delar vi  i så hög grad med våra kristna bröder och systrar oavsett trossamfund. Därför är det viktigt att finnas i dialog med varandra och att be och lovsjunga tillsammans i olika sammanhang även om vi inte är överens om allt. Guds kärlek är inkluderande.

Jag   gläds också över den centrering av ideella medarbetare som återfinns inom EFS. Där har vi en del att lära av våra systrar och bröder. Vi måste hjälpa lokalt kyrkotillhöriga att se att de också är representanter för den lokala försmlingen – inte bara de anställda eller förtroendevalda. Likaledes behöver vi hjälpa människor att ”komma ut” som kristna utan att behöva känna kravet på sig att vara en ”starkt troende” med svar på livets och trons alla frågor. För vem har det? Men, Guds kärlek är inkluderande.

Allt det sagda har sin grund i påskens viktiga budskap. Så, välkommen till kyrkan i påsk.! Välkommen att ta del av det livsviktiga budskapet som bär i både liv och död och som, åter igen handlar om att vara älskad som den man är, trots allt och mitt i allt och överalt.

 

Filed Under: Okategoriserade