Öppet brev till Marcus Birro


Bäste Marcus,

Jag skriver detta öppna brev till Dig väl medveten om att Du kanske aldrig kommer att läsa det, väl medveten om att väldigt få läser min blogg om jag jämför med alla dem som läser de s k ”kvällstidningarna”. Men trots allt vill jag ändå skriva av mig något av mina tankar, de tankar jag fick efter att ha läst Ditt generalangrepp på Svenska kyrkan i Expressen den 9/7

Jag vill självklart och av hela mitt hjärta gratulera Dig till Ditt beslut att påbörja konverteringsprocessen in i den romersk katolska kyrkan eftersom Du enligt egen utsago känner Dig som katolik. Jag hoppas att Du ska känna att Du kommit hem när konversionen väl är genomförd.

Men denna konversionsresa som Du nu tänker påbörja ger Dig trots allt inte rätt att skriva generaliseringar och felaktigheter om det trossamfund Du hittills tillhört. Därför skriver jag detta öppna brev.

Svenska kyrkan en Jesuscentrerad kyrka i den evangelisk lutherska  traditionen. Vi är en reformatorisk kyrka. Det betyder att Ordet måste förkunnas in i den  verklighet som vi lever. Verkligheten måste ses genom Ordet . Jag beskylls ibland för att vara politisk korrekt. Kanske är jag det i en bemärkelse nämligen att jag och mina biskopskollegor menar att kyrkan ska vara politisk och evangeliet ska vara politiskt, dock inte partipolitisk. Du  hävdar att kyrkan styrs av politiker. Ja, vi har det systemet därför att vi inte kommit fram till ett annat motsvarande demokratiskt system. Men det handlar inte så mycket om partipolitik som människor som brinner för sin kyrka, som vill kyrkans väl, som inget hellre vill än att vara verksamma i en kyrka som firar gudstjänst, bedriver undervisning om Gud treenig och utövar diakoni och mission.

Din beskrivning av  Svenska kyrkans präster och andra som förkunnar i våra kyrkliga sammanhang har jag ingen förståelse för. Svenska kyrkans prästerskap vigs till att förkunna evangelium om Gud treenig; om Skaparen, Försonaren och Livgivaren. Men förkunnelsen i en reformatorisk kyrka måste också beröra det liv som gudstjänstfiraren känner väl; vardagslivet. Själavården  bedrivs av kompetenta präster som knappast lider av den rädsla som Du tillskriver dem, antagligen som en konsekvens av det omdebatterade tv-programmet. Svenska kyrkans präster ska bedriva själavård enligt den undervisning de fått under sin utbildning och enligt den undervisning de fått genom kompletteringar av olika slag.  Det finns inget att vara rädd för som präst i det fallet.

Marcus, Svenska kyrkan är en reformatorisk kyrka och reformationen är den ständigt pågående. Det betyder att vi har att förstå sammanhang i vår omvärld utifrån evangeliet och se om det motstrider evangeliet.  Det betyder att kyrkan tar ställning i vissa samhällsfrågor. Senast handlar det om klimatansvaret och vi biskopar har i slutet av våren publicerat en liten bok (biskopsbrev) som just handlar om allas vårt klimatansvar. Boken grundar sig på biblisk förståelse. I HBTQ-sammanhang har kyrkan också varit engagerad och vi har som Du ju vet fattat beslut om att viga både samkönade och särkönade par. Men beslutet är inte fattat utifrån vad som är tidsanda utan utifrån biblisk tolkning och synen på människan. För kyrkan är alltid evangeliet om Jesus Kristus den korsfäste och uppståndne centrum. Om honom ska vi tala tydligt i ord och handling men vi får göra det på många olika sätt i många olika sammanhang. Det handlar åter igen inte om tidsanda utan om Anden i tiden

Bäste Marcus, jag hoppas att Du ska komma till ett trossamfund där Du kan få vila från Dina frustrationer och tillsammans med oss andra vara med i den mångstämmiga kören som lovsjunger Jesus Kristus. Vi gör det på olika sätt likt en kör som sjunger i många stämmor och när vi gör det tillsammans sjunger vi som vackrast. Men låt oss tala väl om varandra och se storheterna hos varandra samtidigt som vi får tala om skillnaderna i glädje över den andres kyrka och i stolthet  över vårt eget.

47 kommentarer

Samuel Varg säger
11 juli 2014 – 07:24

Väl formulerat.

Hubertus Liljegren svarar
12 juli 2017 – 11:14

Som sagt , vi är olika stämmor i Herrens stora kör. Tack för ordet 🙂

Ska bli intressant att läsa Birros svar

Anders G säger
11 juli 2014 – 07:37

Jovars!

Bitterhet mot det gamla samfundet är inte bra.

Men karln har ju rätt. SvK har blivit totalt strömlinjeformat av samtiden.

Den som gifter sig med samtiden blir snart änkeman.

Josef svarar
12 juli 2017 – 11:14

Nej nu fick du det om bakfoten. Samtiden blir änkan när den gamla bakåtsträvande mossigheten avlidit. Samtiden lever alltid, ingen var mer samtida, radikal och bröt med mossiga traditioner än Jesus själv! Var som han!

Bernt Malmkvist säger
11 juli 2014 – 08:21

Mest bekymrad över att SvK vänder ryggen mot de som brinner för kyrkan men står utanför partipolitiken.
Det kan väl inte behövas någon större intellektuell insats för att låta kyrkan styras demokratiskt i likhet med idrottsrörelsen t ex?

kerstin svarar
14 juli 2017 – 11:14

Håller med om det.

Nicke Bremer säger
11 juli 2014 – 08:23

Jag tyckte en del av en mening i ditt inlägg var så kärleksfull och full av respekt: "vi har som Du ju vet fattat beslut om att viga både samkönade och särkönade par".
Tack för den fina formuleringen!

Markus svarar
15 juli 2017 – 11:14

Fast språkligt blev det fel. Samkönat betyder något som består av båda könen. Jfr samskola för både pojkar och flickor samt hur Linné talar om samkönade blommor som har både ståndare och pistiller. Korrekt hade varit att skriva om enkönade par (i motsats till olikkönade/särkönade eller just samkönade). Troligen fel beroende på en anglicism: same = samma/lika.

Marcus Birro säger
11 juli 2014 – 08:38

Tack för det öppna brevet. Jag skriver ett svar i helgen. Värme, Marcus Birro.

Jagge Nilsson svarar
12 juli 2017 – 11:14

Kan du påpeka för Åke att det stavas konversion. Jag tror att han blandar ihop konvertering med konversion så det blev det helt felaktiga ”konvertion”.

Berra Birro svarar
13 juli 2017 – 11:14

NÅ? Helgen är snart slut! Värme?

Erika säger
11 juli 2014 – 08:46

Det värmer ett Göteborgskt kommunikatörshjärta med ett sådant här välformulerat initiativ!

Jenni Nyberg säger
11 juli 2014 – 08:49

Bra och fin skrivet. Tack för kloka ord.

Tomas Seidal säger
11 juli 2014 – 09:12

Biskop Åke,
Du skriver väl, men nog det väl även du att det finns problem i Svenska kyrkan. Visst finns det en politisk agenda, som handlar om klimat, HBTQ och fördömelsen av Israel. Din tolkning av reformationstanken liknar mycket en anpassning till rådande politisk agenda, men det är inte självklart. Kyrkan och evangeliet måste också vara ett klart alternativ till världen; stå för Guds ord i synen på de ofödda barnen, äktenskapet och sexualiteten måste vara åtminstone möjligt. Var är kyrkans röst i abortfrågan, STD-frågan, utsorterande fosterdiagnostik? Var är lyhördheten för den världsvisa evangeliska kyrkan i HBTQ-frågan? Visst måste du väl, Åke, se att det finns problem och att kyrkan verkar följa samhällets omsvängningar? Det är svårt att se frågor där kyrkan står fast vid Guds ord i strid mot rådande politisk agenda, men du kanske har exempel.
Allt gott i kallelsen att vara ett salt och ett ljus i världen!

Josef svarar
12 juli 2017 – 11:14

Ingen var mer samtida, radikal och bröt med mossiga traditioner än Jesus själv! Var som han!

Du ifrågasätter dömande. Med det mått…

Störst av allt är kärleken!!

issa svarar
14 juli 2017 – 11:14

Instämmer i detta! Kyrkan har en kallelse att vara ett salt! Inte att anpassa sig efter denna världen!

kerstin säger
11 juli 2014 – 09:18

Vid motsatta uppfattningar och olika tolkningssätt (av Gudsordet) liksom med olika traditioner; lära och liv ska vi inte förledas att bråka och gå till angrepp mot varandra. Dock måste vi utbe oss den helige Andes ledning och förstå att bara därigenom kan vi finna klarhet. Vi får smaka på varandras tankar och tro, stöta och blöta tills vi kommer fram till vad som går att svälja. Vältalighet och bra formuleringar garanterar inte att det som förs fram är rätt. Sen är det förstås viktigt att använda en god ton, det ska vi alla bemöda oss om. I Åkes inlägg reagerar jag på att "Svenska kyrkan är ständigt pågående en reformatorisk kyrka" - jag skulle vilja se det från motsatt håll att "Ordet är tidlöst och oföränderligt " och kan förstås och appliceras genuint i alla tider och sammanhang, samhällen och världar. Det behöver inte anpassas eller reformeras i den meningen att Ordet riskerar att få en annan betydelse än den en gång givits av Gud själv, Jesu frälsningsgärning, död och seger över synd och uppståndelse. Åke skriver att Svenska kyrkan är Jesus-centrerad. Ja, det är gott att vilja och ha intentionen till men samtidigt måste vi fråga oss h u r ? är vi Jesus -centrerade? Hur i våra dagliga liv? Vilken roll får Jesus i lära och liv? Kan det finnas risker i olika synsätt att Jesus blir förminskad? Jag tänker på att Jesus kan verka otydlig och vag om man "reformerar Jesus-konturerna" så att han framstår mindre skarp än vad han faktiskt är. Att vilja gå allt och alla tillmötes, allomfattande Guds stora kärlek, det k a n reformera till oigenkännlighet. till döds?
Åke, det är vackert att tänka på lovsjungande människor, som du skriver en stor kör av olika människor, alla skapade av Gud. Det är då av största vikt att alla i kören vet vem Han, Jesus är - föremålet för lovsången. Han som ensam är vägen sanningen och livet - inte kompromissbar i något avseende.
För mig känns det som att Åke och fler med honom, biskopar och andra i Sv kyrkan tycks mena att Allah (Gud är en) är samme Gud som treenig Gud. Hur kan det gå att få ihop det så? Om vi tänker på bilden av mångfaldig lovsjungande kör (inkluderande muslimska bekännare) då menar jag och många med mig att Jesus blivit förvanskad och tillintetgjord. Och det är synd. Vet inte om jag uttrycker mig så pass klart att missförstånd inte uppstår. Är inte ute efter att reta och debattera. Bara framföra min tro.

Johannes Lyche svarar
13 juli 2017 – 11:14

Tack Kerstin för det inlägget. Det skulle jag kunna skriva under på.

”I detta visar sig de heligas uthållighet: de håller fast vid Guds bud och tron på Jesus.” Uppenbarelseboken 14:12

/Johannes Lyche,
rektor på Brandströmska skolan

issa svarar
14 juli 2017 – 11:14

Tack Kerstin för ditt inlägg. Håller verkligen med dig!

Per svarar
15 juli 2017 – 11:14

Mycket bra skrivet, Kerstin. Allah kan inte på något sätt likställas med den Treenige guden, även om många muslimer är fina människor med en äkta gudslängtan. Dem ska vi visa respekt för, även om vi måste samtidigt (på ett respektfullt sätt) våga ifrågasätta t.ex. islam, och naturligtvis andra religioner också. Våga vara lika radikala som Jesus helt enkelt. 🙂

anna.e.n.johansson@gmail.com säger
11 juli 2014 – 10:36

Bra skrivet Åke, tack för att du är så engagerad för Kristi Kyrka idag och att du stär upp mot konservativa fundamentalistiska påhopp som alltid anser sig ha tolkningsföreträde på vad kristen tro är och får för konsekvenser.

Josef svarar
12 juli 2017 – 11:14

Väl talat!

Susanne svarar
13 juli 2017 – 11:14

Instämmer helt och fullt.

Per svarar
15 juli 2017 – 11:14

Är det fundamentalistiskt att ha en konservativ syn på kyrkans och bibelns uppdrag? Är det fundamentalistiskt att anse att kyrkans främsta uppgift är att predika Kristus och honom som korsfäst, snarare än ett allmänt hbtq- och miljöevangelium?

Det tycker jag är ett ganska snävt synsätt faktiskt.

Irène Nordgren säger
11 juli 2014 – 10:59

Tack Åke Bonnier !

http://www.katolskvision.se/blog/?p=13560

Shalom

Irène

LFL svarar
11 juli 2017 – 11:14

Första gången jag reservationslöst instämmer med ett inlägg som har skrivits av någon i Katolsk vision-gänget. Faktum är att Katolska kyrkan i Sverige i mig har förlorat en potentiell medlem, som hade kommit att tillhöra motståndarsidan till KV inom Katolska kyrkan om jag blivit medlem, just på grund av den synnerligen negativa och föraktfulla attityden mot Svenska kyrkan, och alla oss som tycker att Svk har givit oss någonting värdefullt. Och föraktet gäller ju inte bara den väg som Svk har slagit in på under de tre senaste ärkebiskoparna, utan allting som Svk stått för sedan 1500-talet. Det är bedrövligt att Marcus Birro känt sig tvingad att uttrycka samma förakt inför upptagningen i Katolska kyrkan. För att bli accepterad som fullvärdig katolik? Själv såg jag den lutherska tro, som jag fått av Svk som grunden och katolicismen som en påbyggnad (eller fördjupning). Men en hel hord av katolska lekmän (ingen katolsk präst) krävde ett totalt avståndstagande från denna grund, vilket jag uppfattade som ett krav på avståndstagande från hela den kristna religionen, och ett krav på återfall i den avgudadyrkan (under olika helgonnamn) som Luther tog avstånd från.

Kerstin Pilblad säger
11 juli 2014 – 11:02

Fin ton i Ditt inlägg i debatten. Ser med spänning fram emot Marcus Birros svar.

Gun Fjellner säger
12 juli 2014 – 12:53

Tack för det fina inlägget och den käreksfulla tonen är så trött på hätska angrepp

Olof säger
12 juli 2014 – 02:51

Erika, tycker du och ditt kommunikatörshjärta, att stor bokstav används i för stor omfattning?

Josef svarar
12 juli 2017 – 11:14

Sakfrågan?

Anneli Magnusson säger
12 juli 2014 – 07:49

Tack för en väl formulerad blogg!
Som katolik beklagar jag alla påhopp på Svenska kyrkan som kommer från katolskt håll. Men jag tror inte att majoriteten av katolikerna delar den uppfattningen, utan de håller tyst för "husfridens" skull. Vi har ju tyvärr inte Svenska kyrkans öppna diskussionsklimat, något som även Marcus Birro lär bli varse.
Han kommer också snart att inse att precis som i Svenska kyrkan finns det bra och mindre bra saker i Katolska kyrkan. Sådant han kommer att sympatisera med och annat han inte gillar. Precis som i alla sammanhang där människor ska samsas.
Men som sagt jag misstänker att den låga takhöjden i diskussionerna är det som främst kommer att ge honom huvudvärk ;-)
Anneli

Jagge Nilsson svarar
12 juli 2017 – 11:14

Åh Anneli! Skönt att någon som är så extremt katolsk som du talar om detta för oss! TACK!!

Jösta Claeson säger
12 juli 2014 – 08:28

Lysande Åke. Trist att vissa inte kan/vill förstå att vi idag, liksom för 2000 år sedan lever i en världen styrs av politiker. Jesus var synnerligen politisk.

kerstin svarar
12 juli 2017 – 11:14

Och Jesus var inte av denna världen.

Madeleine Rogalski säger
12 juli 2014 – 10:25

Jag känner inte igen den kyrka jag vigdes till att tjäna 1990. När man lyssnar till predikningar många gånger nämns överhuvudtaget aldrig namnet Jesus. Efter funderar man över var detta en predikan om ordet som vi sagt att vi ska predika rent och klart. Det som förvånar mig är att tydligen gäller inte prästlöfterna längre som man avgett. Som präst numera kan man bete sig hur som helst utan att man bli av med ämbetet. Trekanter, samlag med konfirmander och mer hemskheter med de får vara kvar som präster. Däremot en präst som tillät en flicka från pingstkyrkan gå i konfirmanfundervisning tillsammans med sina vänner höll på att få sparken. Tilltron till kyrkan har inte precis stärkts efter alla skandaler. Men det viktigaste är den personliga relationen till Jesus. Jesus har aldrig skapat olika samfund. Där finns alltid brister så fort man har med människor att göra men det måste finnas gränser vad man låter passera. Som präst är man tvingad att vara kvar i Svenska Kyrkan. Går man ur blir man avkragad. Är inte vigningen för evigt egentligen. Hur kan man då bli avkragad om man inte längre vill vara kvar i en kyrka man inte riktigt tror på.

kerstin svarar
12 juli 2017 – 11:14

Tack för dina synpunkter. Håller med. Vill ändå inte lämna Sv kyrkan som jag älskar.
Också jag har vigningstjänst i Sv kyrkan, sedan 94.

Karin säger
12 juli 2014 – 10:53

äntligen nån som sätter de rätta orden på mina tankar!

Bengt Olof Dike säger
12 juli 2014 – 11:32

Visst är det beklagligt att Marcus Birro lämnar vår kära svenska folkkyrka och motiverar det med några argument som inte håller. Biskop Bonnier försöker också bemöta honom på några punkter. Men också i biskopens kommentar finns det anledning till undran: har beslutet om samkönade äktenskap tillkommit efter biblisk tolkning? i så fall har ju hela den kyrka - världens största kristna - som Birro konverterar till gjort en felaktig tolkning. Som jag tidigare ibland har uttryckt saken: Svenska kyrkan med drygt sex miljoner tillhöriga gör en riktig tolkning, medan katolska kyrkan, som har cirka 1,2 miljarder gör en felaktig bibeltolkning?
Låter det rätt och riktigt?

Nej, KM-beslutet om samkönade äktenskap är framdrivet av andra krafter än en plötsligt uppvaknande riktig bibeltolkning. Det vet naturligtvis biskopen i Skara innerst inne. RFSL är en organisation, som spelat en alldeles för stor roll och som tyvärr av många kyrkligt engagerade bemöts med helt okritiska ögon, har ytterst legat bakom kyrkans positionsförflyttning. Och det är givetvis fel att just RFSL som enskild part skall göra s k HBTQ-certifiering, vilken har blivit på modet under senare tid.
Jag betonar det igen: Svenska kyrkan bör hålla just denna organsiation på armlängds avstånd. Läs dess program, som är norm- och stillöst, familjefientligt och okänsligt.

Biskop Bonnier bör också betänka att det är - om uttrycket politiker skall användas - politiker som har ansvaret för kyrkans organisation, dvs huvudsakligen ekonomi, struktur och dylikt.
Lärofrågor behandlas INTE av de politiska partierna, vilket en del högkyrkliga debattörrer gör gällande.

BENGT OLOF DIKE

kerstin svarar
12 juli 2017 – 11:14

Tack!!
Kyrkomötetes beslut om att Sv kyrkan ska till äktenskap viga samkönade har gällt sedan 2009, en räcka av 5 år. Hur många präster finns det i Sv kyrkan, någon som vet? Hur många procent av Sv kyrkans präster står bakom beslutet i själ och hjärta?
Det finns ännu så länge en dubbel linje inrymt i beslutet att ingen präst skall tvingas att viga samkönade emot sin vilja. Hur kommer det se ut inom några år?
Vem som helst kan motionera till kyrkomötet om det är något man anser behövs ses över. I demokratins och solidaritetens namn finns den möjligheten.

Anders G svarar
12 juli 2017 – 11:14

Ja sent ska kyrkopolitik-syndarna vakna.

Men det är (nog) det klokaste BOD har skrivit.

Mera sånt! Hallel-u-JAH!

Jörgen U Bengtsson svarar
13 juli 2017 – 11:14

BOD, det var överraskande och roligt att läsa ovanstående inlägg. När det gäller KM-beslutet om samkönade äktenskap är vi rörande ense.

När det gäller biskop Bonniers kommentar är den för en man i hans ställning överraskande naiv. Att framställa kyrkans rödgröna kantring och armkrok med RFSL som ett självklart utflöde av evangeliet är knappast övertygande för den som inte står på den kanten. Man behöver inte vara raketingenjör eller professor i teologi för att förstå att en sådan tolkning inte följer med någon nödvändighet. Tvärtom är det så att en vänsterradikal politisk förståelsehorisont läggs på evangeliet och får ge den ”rätta” tolkningen. Om den tolkningen så omfattas av en majoritet i kyrkomötet blir den för SvK:s del dess ”evangelium i tiden”. Denna politik som inte är partipolitik utan något mycket finare, en särskild sorts kristlig politik, kan man sedan ålägga sina förtroendevalda och anställda att omfatta. På den vägen är vi alla fina ord till trots och det betyder ett påskyndande av SvK:s sorti från den historiska scenen som folkkyrka. Den del av det kristna folket som inte är beredd att kasta tusen år av kristen kultur på soptippen, kristna med en konservativ grundhållning, folk som inte får kräkreflexer inför ordet fosterlandskärlek, kommer givetvis att leta efter alternativ om de inte tillåts vara kvar i SvK på anständiga villkor. Men jag kan inte se att Rom är svaret och inte Missionsprovinsen för den delen heller. Detta skrivet av en präst som ser på Jesus från Nasareth som sin rebbe, sin lärare, sin herre, kung Messias till evig tid. Juden Jesus har gjort mig till jude i hjärtat även om han hindrar mig att med min kropp ansluta mig till det folk som är hans och t.ex. göra tjänst i IDF. Det är en sorg, särskilt i en tid när Israel är om möjligt mer hatat än någonsin. Orden kom tillbaka till moderreligionen brinner inom mig som en eld sedan den gången jag fick dem i Jerusalem under en nattlig timma på Kikar Tzion. Det första ord jag fick att interpretera i min hebreiska Bibel var orden ur Jeremia 20:7- 12. Presiderade gjorde professor Gillis Gerleman. I detta ord hittar jag både mig själv, min prästgärning, Israel och hopp. Där borta har jag inte svårt att placera in mig. Bland de nationellt religiösa eller bland haredim…bland dem som nitälskar för Guds hus. Joh. 2:17.

Ella Jansson säger
12 juli 2014 – 12:21

Själv har jag gått den motsatta vägen; från en kyrka som inte vill erkänna min kallelse, bara därför att jag är kvinna.
Min tro och övertygelse har inte förändrats, jag är lyckligt lottad som lyckades hitta "hem" en gång till.
Men ett par saker anser jag ändå nödvändiga att diskutera. Begreppet demokrati är ett politiskt begrepp som har förekommit ända sedan det gamla Grekland. Det är ett begrepp som bör definieras innan det används i något sammanhang. Vad innebär en kyrklig demokrati? Vilka faktorer i kyrkliga sammanhang kan benämnas vara demokratiska? Beslutsprocesser? Bibliska tolkningar?
Själavård är ett ämne jag också tycker bör lyftas fram. Hur lång utbildning har präster i Svenska kyrkan obligatoriskt i ämnet? Enligt den kursplan jag sett handlar det om två veckor. Stämmer det? Om det stämmer anser jag det vara ett alltför nedprioriterat ämne när många människor söker sig till kyrkan för att få just tröst och själavårdande samtal.

Michael Häggqvist säger
12 juli 2014 – 01:01

Själv står jag i stum beundran för det Åke B skriver här, lysande! Jag är tårögdt glad att tillhöra denna fantastiska Svensa kyrka, tack Kristus Tack Åke Bonnier!

Till Anders Gunnarson: jag förstår att det hör lite till att ta avstånd till det gamla samfundet man lämnar när man blir katolik, men kanske lite respekt till alla de tusentals som finner så mycket i den?

Anders G svarar
12 juli 2017 – 11:14

Michael

Jag har extremt stor respekt för dem som stannar. Fr Bosse är en. Jag själv deltar frekvent i Kyrkan.

Men en PK-ledning kan jag inte ha respekt för någonstans.

Gud verkar inte genom uttunnat PK-vinnande kompromissande.

Gud är en förtärande eld, totallt annorlunda.

Tack gode Gud för Kyrkan, som vägrar låta åsiktsvindarna smattra i dess vända kappor. Tu est Pethros, Tu est Pethra. Klippfast o orubbligt kristologisk i allt.

Anders G säger
12 juli 2014 – 05:17

För att förtydliga min kritik av SvK:s ledarskap.

Omm man tillsätts för att i ett protestantiskt folkkyrkosamfund (som alltmer saknar folk o våger inte vara kyrka); bevara intäkterna, måste allt som ger fler betalande medlemmar gynnas.

Så om folkopionen vill ha kvinnliga präster, samkönade vigslar, bersåbröllop med tillhörande dop, myspys m ost, kex o vin o s v; så ska detta tillhandahållas folket (som ofta beter sig okyrkligt o egentligen inte vill något mer än att kyrkan är som dem o betalar kalaset).

Så i slutänden blir det omöjligt att vara Kyrka, då du inte kan såga av den hand som föder dina höga kyrklöner.

Då blir det kyrkliga livet kringskuret o avskalat tills lökringarna helt är borta o inget finns kvar.

Till slut mynnar det ut i en snällism typ att: "Trevlig, trevlig, trevlig är hen Zebaot".

Ja det är så menlöst att det blir men-ings-löst!

Riktig kristendom griper tag i hela din själs innersta o kräver allt, med en kärleksfull bubblande nåd, som bär in i döden och in i evigheten.

Kyrie eleison!

Michael Häggqvist svarar
12 juli 2017 – 11:14

Det där tycker jag inte stämmer. Jag kan bara konstatera att min lokala Svenskkyrkliga församling är trogen både ordet och traditionen. Kyrkoherden predikade på mina barns dop (jag är fd pingstvön som sett dopet i ett nytt ljus genom bl a traditionen) om att leva i Guds kallelse, utmanande och tänkvärt. Min morbror som är ateist gick upp och gick av och till för att den utmanade honom så.

Jag tänkte som du förr när jag var i min frikyrkliga bur, men ju djupare jag gröver dessto mer ser jag hur det stämmer med ordet och traditionen.

Svårt att disskutera med dig egentligen då jag könner att vi kanske är lverens i en hel del saker… Jag vill bara stå upp för min lokala fantastiska kyrka.

kerstin säger
12 juli 2014 – 06:33

Döden som övergång till evigheten, varför talas så lite i vår kyrka om det som är så centralt för vår tro? (eller är det inte det längre?)

Varför talas inte om synd längre - det är en central fråga. (nej, inte skrämmas, inte skuldbelägga, inte döma ) Rätt, det vill vi inte och ska inte. Just detta frälste ju Jesus ifrån men vi måste våga tala om vad han har gjort för oss! Och vad han vill göra för alla människor. För varje människa oavsett tillhörighet kyrka, religion. Där kommer missionsbefallningen, ja, befallningen.

Vi ska berätta om målet för vår vandring här nere; himmelen, Gudsriket som skall komma när Jesus återkommer för att hämta sin brud dvs alla som tog emot honom. Vi ska tala om vårt andliga väl, längtan efter relation med Kyrkans Herre.
Om evangelium. Och leva det.

Michael Häggqvist svarar
12 juli 2017 – 11:14

Fast nog talas det om synd? I söndags predikade vår pastorsadjunkt mycket bra om synd och vad den gör med oss. Dra inte alla kyrkor i Svenska kyrkan över en kam tack.

Rossina säger
12 juli 2014 – 06:56

Tack till Kerstin för Din senaste replik! Instämmer!

Margareta Andersson säger
12 juli 2014 – 09:48

Bra svar från Åke Bonnier.
Sedan kan jag inte annat än bli bedrövad över alla angrepp på oss som politiker. Jag har arbetat politiskt i hela mitt vuxna liv utifrån min kristna övertygelse. Jag vet också att mina kollegor i t ex Kyrkomötet oavsett politisk uppfattning arbetar med god vilja för att sprida evangeliet. Demokrati betyder folkstyre och här är vi en stor trosgemenskap som behöver styra över våra världsliga tillgångar. Att ge alla våra 6 miljoner medlemmar en möjlighet att påverka detta innebär att vi behöver ha någon form av valorganisation. Stormöte på torget/kyrkbacken är inte längre möjligt.

Peder Nielsen säger
13 juli 2014 – 02:50

Det är intressant att Åke Bonnier svarar. Tyvärr är det mest snömos. Ingen ansats till självprövning, bara en stillsam tillbakalutad självgodhet. Föralldel svalt vänlig. Åke Bonnier är ingen översittare. Men han gör ändå tydligt att kyrkan inte vill veta av några obekväma ifrågasättare.
Jag vet inte om Birro gör rätt i att kliva över till katolska kyrkan. Den har ju också sina problem. Men det är säkert rätt att lämna Svenska kyrkan om man inte vill dagtinga med sitt samvete.

Birger Rikner säger
13 juli 2014 – 07:52

Tack Åke för din tydlighet och värme! Tack också för ditt Herdabrev "vägen" din ord här stämmer väl överens med "vägen". Våra olikheter som du beskriver i körens olika stämmor är bra och nu när jag är vid havet i sommar och upplever solnedgången med tusentals färger tänker jag att det är en bild av vår kyrka ju fler färger desto finare kyrka och solnedgång. Vill också tacka för ditt mod Åke i Jesu namn Amen.

Anders G svarar
13 juli 2017 – 11:14

Birger

Vad är modigt i att tro precis som folkopionen?

Mr Theresia är modig, då hon sa saker som ingen annan vågade o gjorde tvärt emot den kultur hon levde i.

Att glida på åsiktsvindarna, varthän de än leder är föga modigt. Det är snarare ryggradslöst. Eller hur tänkte du?

Leif Nordlander svarar
14 juli 2017 – 11:14

RESAN – är namnet på herdabrevet som väl handlar om ”vägen”

kerstin säger
13 juli 2014 – 04:26

Jesus Kristus är klippan på vilken Guds församling får stå stadigt.
Allt vi byggde våra liv med/på kommer att skakas ännu mer än nu och det kommer fortsätta tills det rena guldet är kvar.
Vi har inget att rädas förutom att människor ska missa målet pga oss.
Det var för människornas skull Jesus kom och undervisade om vägen till räddning. Han undervisade om kärleken till Gud och däri ingick anvisningar att söka hans heliga Ande för att undfå kraft att strida emot det onda som vill förgöra oss.
"Herrens ögon överfar hela jorden för att han med sin kraft skall bistå den som av hjärtat hängiver sig åt honom" - det Ordet innehar rannsakan och uppmuntran.

Anders, präst sedan över 30 år i SVK säger
14 juli 2014 – 06:44

Märkligt, att ingen har blivit biskopsvigd i SVK i snart 20 år som inte bejakar den nya synen om samkönade relationer. Redan nu är det nästan omöjligt att bli prästgård i SVK om man bejakar kyrkans gamla syn på äktenskapet som givet endast för man och kvinna. Biskoparna är barn av sin tid. Marco din röst skulle behövas i SVK, om du varit präst skulle du blivit avkragad för länge sedan!

Leif Nordlander säger
14 juli 2014 – 09:38

Det är intressant att läsa dessa kommentarer. Det är intressant att läsa biskop Åkes kommentar till Marcus Birro. Jag blev ledsen när jag läste Birros utgjutelse men samtidigt måste vi kunna vara så självkritiska så att de punkter som han tar upp måste får bli till självrannsakan. Birros skrivning får stå för honom. Jag har hört många som är lika arga och frustrerade av mindre viktiga ting. Jag har snart varit präst i 38 år och tjänat Svenska kyrkan och aldrig tvekat om att förkunna evangeliet om Jesus Kristus som död och uppstånden, det eviga livet som gåva och trons liv i praktik. De flesta av ledamöterna i Kyrkomötet är människor med en uppenbar vilja att tjäna kyrkan och den Herre som hon satts att förkunna. Sedan är det nog ändå så att en del är "partipolitiska beställningsverk" som bara ska igenom. När man hittar agendor från de politiska partierna som säger: "Vi stödjer aldrig en motion från Frimodig kyrka." som uppmaning. Den hittades vid kopieringsapparaten på Kyrkomötet, så förstår man att öppenheten och debatten har sina begränsningar. Det gör oss som finns med i den nomineringsgruppen lite undrande över sandlådementaliteten ibland. Sedan lyssnar man inte sällan i utskotten för erfarenheten från "golvet" s.a.s, i Frimodig kyrka är odiskutabel.
Gud välsigne Marcus Birro i hans nya sammanhang. Må Gud leda och välsigna Svenska kyrkan och liksom biskop Åke ha som motto: "Ge Jesus äran", vara tydlig i vittnesbördet om Herren Jesus i vår värld och leva evangeliet. Vi är alla människor med brister och det är vi som utgör kyrkan. Låt oss vara varsamma i omdömena om varandra och läsa evangeliet på 4 söndagen efter Trefaldighet ännu en gång och fråga oss: "Inte är det väl jag, Herre?"

Jörgen U Bengtsson svarar
14 juli 2017 – 11:14

Bäste Leif, jag har än en gång läst genom kommentarerna och inte hittat några grova personpåhopp, men väl skarp kritik i sakfrågor. En sådan kritik låter sig väl förenas med en varsamhet i omdömena om varandra. Det är ju stor skillnad på att säga till någon att det du här säger är inte förenligt med klassisk kristen tro som jag och många andra förstår den och på att skälla vederbörande för att vara en falsk kristen. Jag har alltså svårt att uppfatta dina slutord som något annat än ett försök att lägga locket på för ett angeläget samtal.

Som präst i SvK i lika många år som dig frågar jag mig, varför? Varför var denna positionering nödvändig? Är det möjligen så att katolsk vision har rätt i sitt omdöme om vår svenskkyrkliga verklighet att de viktiga skiljelinjerna nu alltmer går inom samfunden och inte mellan dem? Eller så är det på det sättet att vi i vårt nya allmänpolitiska & kyrkopolitiska landskap ser nya gränsdragningar som leder till nya konstellationer. Jag skulle sätta en peng på det sistnämnda. Det skulle kunna vara den peng Jesus vid ett berömt tillfälle höll upp.

Henrik Lööv säger
14 juli 2014 – 09:39

Mycket fint brev Åke!

Antony säger
14 juli 2014 – 09:46

"Förkunna Gud som treenig: Skaparen, Försonaren och Livgivaren" - se där, stiftchefen Bonnier avslöjar sig direkt som den reduktionistiske nygnostiker han egentligen är!

Stefan Borg säger
14 juli 2014 – 01:14

Bäste Åke Bonnier, en kort fråga till dig: jag är kristen, döpt i Svenska Kyrkan. Jag är också medlem av Sverigedemokraterna. Är mitt medlemskap av SD förenligt med kristen tro som du ser det? Ja eller nej? Om svaret är nej, vilka partier kan jag då vara medlem av utan att det strider mot din uppfattning om kristen tro? Ser fram emot ett kort och koncist svar. Med vänlig hälsning,/Stefan Borg

Görel Gerdin säger
14 juli 2014 – 02:54

+ Åke:
Bakom dina ord som på ytan låter bra finns ingen substans. På ytan finns det ingenting att invända emot, men när man hört/läst dig och de andra biskoparna eller andra skribenter likt Klein, Borg, Irving, Heberlein så är det ändå något som gör att jag trots att jag är emot biblicism, är för HBTQ-frihet, för 1958-års ämbetsbeslut etc ändå sällar mig till Birro och Öholm, och gissa varför?

I er teologi märks aldrig anfäktelsen, längtan efter friden i förlåtelsen, skräcken över den egna syndfullheten, vaksamheten mot att fjärma sig Gud. Detta finns hos Birro och Öholm och några andra. Detta går att kombinera med att vara positiv till kvinnor och HBTQ.

Tydligast blev det i Ann Heberleins senaste brev i Sydsvenskan. Visst finns det fler sorters kristna än ex Siewert Öholm, men eftersom dessa bara talar om miljö, feminism, HBTQ, Fi, Gaza, Vegansk kyrka, SD, romer och Rasism, Så märks det inte att "din" kyrka är Kristuscentrerad, utan den blir bara politiserad, och då "vinner" Birro och Öholm.

Alltså: Ni kristna som tycker att Birro är för gammalmodig i sin teologi: släpp politiken och diskutera nådens ordning med honom utan att nämna Gaza och Schyman, så kommer trovärdigheten öka.

Därför blir dina helt oklanderliga formuleringar till Birro ihåliga. Visa istället i alla annan bloggtext att du faktiskt drivs mot Kristus, och av Kristus.

Görel Gerdin säger
14 juli 2014 – 03:02

Stefan Borg.
För mig är du kristen. Jag står gärna på knä bredvid dig vid altarringen, och jag skulle gladeligen ta emot bröd eller vin från dig som nattvardsgranne eller dig som präst, men vid kaffet efter gudstjänsten skulle vi diskutera om varför jag anser SD har fel, men givetvis som de "syskon" i tron vi är. Jag gissar att du skulle tycka att jag hade lika fel i mina åsikter, så vi får väl bereda oss på en tuff diskussion. Trots olika åsikter och heta diskussioner skulle jag ändå hoppas att vi kunde vara vänner. Politik och teologiska schismer ska inte behöva splittra nattvardsbordet, även om vi erkänner att vi är olika.

Stefan Borg svarar
14 juli 2017 – 11:14

Tack för ditt svar Görel, som jag gläder mig åt. Om du kan vara vän med mig så kan jag vara vän med dig, oavsett vilken politisk uppfattning du har. Och glädja mig åt att vi har tron på Jesus Kristus att samlas kring. Men jag hoppas fortfarande på svar från biskopen. Han har ju läroaktoriteten som skulle kunna göra skillnad…

Anders G säger
14 juli 2014 – 05:28

Jörgen

Jag kan inte svara dig längre upp, utan gör ett försök här.

Katolsk revision är ett problem, men de är (tråkigt nog för dem) i fullständig minoritet och (vad jag kan se) protestanter i själ o hjärta.

Det märks inte minst att de gullar med Dagens seglorianer o spottar på allt +Anders står för.

I SvK är revisionisterna i ledning (de har ockuperat fädernas kyrkoprovins) o det troende folket har under häxjakt (på ett snällt sätt, då man spottar på dem o sätter dem i undanskymda hörnor).

Sen till bilden. Sånt går att fixa via vissa bloggportaler. Skapa ett konto, välj någon flashig bild o sen voila blir det lite frommare o snyggare, när man är ute o bloggar (omm man är snyggare än mig, kan man också ha en egen "selfie"; men jag har börjat tappa håret, hållningen o håller därmed inte längre måttet bland de vackra, unga, rika o berömda). :-)

PS Benedikt avgick via fritt val. DS

Marcus Birro säger
14 juli 2014 – 09:26

Käre Åke.

Först vill jag verkligen tacka dig för din anständiga ton och ditt varsamma sätt att närma dig min krönika i Expressen från den 9 juli.

Du är ett föredöme på flera sätt. Jag ska ärligt säga att jag önskar att jag hade några gram mer av din mildhet i det skrivande uttrycket. Jag är en man som låter hjärtat löpa. Ibland hamnar jag vilse. Ibland hamnar jag väldigt rätt.

Jag är ju författare, inte telolog (vilket du till skillnad från andra kända företrädare för Svenska kyrkan inte känner dig tvingad att trycka ner i halsen på mig) ej heller journalist vilket en del tycks tro. Jag har alltså ingen egentlig skyldighet att vara objektiv i det jag skriver. Det är min sanning jag ger uttryck för. Det är självklart inte din eller någon annans sanning. Den är min och den är lika mycket, eller lika lite, värd som någon annans.

Låt oss titta på en del av Svenska kyrkans allra flitigaste företrädare. Helle Klein, Ann Heberlein och Mattias Irving känner du antagligen till. Den sistnämna skrev en ledare med titeln “Därför hatar vi Marcus Birro” samma dag som han undertecknade en debattartikel rörande det fruktansvärda näthat som ärkebiskop Jackelen blivit utsatt för. Det är uppenbarligen skillnad på folk och folk.

Ann Heberlein ägnar en betydande del av sitt yrkesliv åt att misskreditera mig som människa och författare av den enda anledningen att jag vågat ge uttryck för sådana saker som att jag tror på Jesus som den enda vägen till Gud, att jag tror på Bibeln som Guds ord, och att jag, hör och häpna, tror på himmel och helvete. Jag tror till och med på jungrufödseln. I bland får jag en känsla av att jag är i minoritet av oss kristna om att tro detta.

Eller, och detta är viktigt, jag är i minoritet av de kristna som ges utrymme i offentligheten. För ute i landet finns det många som tror som jag. Som tror som kristna. Men de har ingen stark röst, har inte tillgång till bloggar eller debattartiklar,

Jag är rätt ny i den offentliga kristenheten. Jag ska ärligt skriva till dig Åke att jag flera gånger bett Gud om att slippa vara en del av denna kristna frontlinje. Att stå upp som kristen i offentligheten har sitt pris. Allt från spott på gatan, kattskit på dörrmattan i trapphuset och rena påhopp av, märk väl, andra kristna.

En märklig sak jag tidigt upptäckte i kristenheten var att många där inte bekände sig som kristna. Utanför kristenheten, bland ateister, agnostiker och Humanister, har människor inga problem med att jag tror på Gud, på Bibeln, på Jesus som enda vägen och det jag nämner här ovan. Det är allt det de INTE tror på. De möter mig med respekt och värdighet.

Däremot blir jag jagad INOM kristenheten, av just den politiska delen av Svenska kyrkan som likt alla vänstersekter ägnar sig åt demonisera sin meningsmotståndare. Direkt är man ett konservativt högerspöke som hatar bögar och, med Hebrleins ord, “ vill att alla kvinnor ska hålla käften”.

Det är svårt att värja sig mot ett sådant mörker, Åke.

Jag vet inte om du såg teveprogrammet där Heberlein skällde ut mig och önskade att jag så snart som möjligt skulle gå ur “hennes kyrka”. Jag följde hennes råd, Åke. Väldigt många följer årligen detta råd, att olika anledningar. Det borde oroa. De slipade trösklarna som många i Svenska Kyrkan talar om har inte direkt fått folk att ramla in i era kyrkor. Vilket jag i grund och botten tycker är synd eftersom jag älskar kyrkor.

Jag har några frågor till dig, Åke. Alla de gånger som jag, ensam i offentligheten, tagit striden för självklarheten att en präst ska få välsigna barnen på en skolavslutning, var var du eller din kyrka då? Alla gånger jag stått upp, via det skrivna ordet på stora arenor, för oss kristna i Sverige, vad var du eller din kyrka då? Alla gånger jag stått upp för de kristnas svåra situation i världen, vad var du och din kyrka då? Alla gånger jag stått upp och inte vikt ner blicken när det sekulära kulturella och mediala Sverige slipat sina knivar, käre Åke, var var du och din kyrka då?

Det är ingen anklagelser, Åke. Det är sorg. Jag hade behövt er. Jag hade behövt dig.

Du skriver i ditt brev att din kyrka är en Jesuscentrerad kyrka. Det låter så bra men vilka praktiska uttryck tar sig detta? Hur är det möjligt att Stockholms stift ekonomiskt skänker pengar till Dagens Seglora? Du vet lika väl som jag att Svenska kyrkan blivit en sorts brottsplats för avdankade politiker. Margareta Winberg och andra, som inte ens är troende, ser Svenska kyrkan som en arena där de äntligen kan börja få bestämma lite igen. Att ledas av gamla socialdemokratiska politiker, varav flera inte ens är kristna, är verkligen inte att vara “Jesuscentrerad”...

Jag får väldigt många mejl från (anonyma) medarbetare i Din kyrka. De är förvirrade och förtvivlade. De undrar varför inte kyrkans ledning ställde sig bakom de svårt utsatta prästerna efter som du kallar det “det omdebatterade tvprogrammet” ...

Det programmet fick en del av de inblandade att förtvivlat böna och be om förbön. Deras liv gick sönder. De upplever att kyrkan svek dem och jag måste säga att jag förstår dem.

Slutligen vill jag åter igen tacka dig för din tid och din anständiga ton. Jag hoppas att jag lärt mig en del av dig till det här brevet och att du tar det på rätt sätt, som ett fortsatt försök till dialog om det viktigaste vi har i våra liv, vår tro på Jesus Kristus.

Din vän
Marcus Birro.

Anders G svarar
14 juli 2017 – 11:14

”Odium theologicum” är lika dumt som oförklarligt.

Värst – i Svedala – är (enligt min enkla mening) den kristna rödvinsvänstern/rödskäggen, tätt följd av antikatoliker på högerflanken o intoleransens fanbärare (vars tolerans slutar där argumenten slutar o nävarna tar vid).

Tyvärr hjälper det föga att lämna SveK o träda in i Kyrkans fullhet (läs Aletheia, anti-katolsk vision etc).

Allt Gott ändå.

Irene Nordgren svarar
15 juli 2017 – 11:14

Bäste Marcus

Jag tror biskop Åke Bonnier har mycket att tillföra dig om innebörden i att ”bekänna sig som som kristen” som jag hoppas du tar med dig in i katolska kyrkan och kanske också vidarebefordrar till din nya biskop Anders Arborelius

Shalom

// Irène

HH svarar
15 juli 2017 – 11:14

Tack Marcus, för att du står upp för en tro som är kristuscentrerad på djupet och inte bara på ytan. Tack också för att du är personlig i ditt vittnesbörd och vågar visa din egen svaghet. Det ger dig så mycket större trovärdighet än den som lite från ovan upprepar vackra fraser tills han tror på dem själv.

Åke Bonnier må vara en anständig och varsam debattör – det har jag personlig erfarenhet av och uppskattar djupt – men en kyrklig ledare som inte ens ser eller känns vid den förtvivlan och sorg över kyrkans utveckling som finns hos många av dem som han är satt att leda (både anställda och ”kyrkfolk”) inger åtminstone inte mig något förtroende. Som ledare är det naturligtvis fundamentalt att man har en insikt om vilka stämningar som råder bland dem man ska leda. Dessutom bör man ha förmåga att hantera dessa stämningar på ett kärleksfullt sätt. Det är möjligt att Åke Bonnier med sin varsamhet skulle klara av det sistnämnda, men det får vi aldrig veta så länge den grundläggande förståelsen saknas (vilket han själv medger i sitt inlägg ovan).

Förtroendet för Bonnier blir inte direkt större när man läser följande mening om processen som förändrade kyrkans äktensskapssyn i grunden: ”Men beslutet är inte fattat utifrån vad som är tidsanda utan utifrån biblisk tolkning och synen på människan.” Jo, jag förstår mycket väl att man som biskop i SvK inte har något annat val än att upprepa detta mantra, men jag hoppas verkligen att Åke Bonnier innerst inne vet att det inte är sant. Vi var många som följde processen när det begav sig, och vi är fullt kapabla att med öppna ögon bilda oss vår egen uppfattning om hur det gick till. Bonniers skönmålande beskrivning ligger mycket långt från verkligheten.

Marcus, jag hoppas innerligt att du även efter den formella konversionen fortsätter vara ett ljus och ett salt bland dem som inte vågar annat än följa med strömmen och anpassa sitt budskap till vad världen för stunden vill höra. Du behövs!

Hans Isaksson säger
14 juli 2014 – 09:50

Tack Åke för ditt kärleksfulla inlägg riktat till Marcus.

kerstin säger
14 juli 2014 – 10:13

Tack till både Marcus och Åke - det känns som en möjlighet att något riktigt gott kan komma av detta.
Eftertanke, ny vilja, sorg, nöd, längtan efter Herren Jesus Kristus.

Per säger
15 juli 2014 – 08:28

För den som vill läsa Marcus svar men inte hittat det finns det här: http://blogg.varldenidag.se/birros-blogg/oppet-svar-till-ake-bonnier/

Staffanw säger
15 juli 2014 – 09:23

Ett tack till både Å Bonnier och M Birro. En viktig dialog, där båda har rätt i olika delar. Birros kritik av SvK delar jag fullt ut - vad gäller de ledande personerna och "politikerna". Men min erfarenhet är att SvK rymmer också det motsatta - präster och annan personal som uppfyller allt det som Birro söker.
När det gäller Jesuscentreringen, är min allt tydligare bild att Jesus börjar bli alltmer obekväm inom delar av SvK.
Men Birro kommer inte hitta någon djupare Jesuscentrering inom Katolska Kyrkan. Däremot en Mariacentrerad kyrka - ja, den utbredda Mariakulten är en av alla villoläror Birrro kommer att möta, som ofta skymmer Jesus. Tror det hade varit klokare beslut att stanna kvar och fokusera på och möta allt det som ändå gott inom Svenska Kyrkan. Även denna kyrkan kan reformeras, den dag politikerna släpper greppet.

Anders G svarar
15 juli 2017 – 11:14

StaffanW

Trams

Att Maria har en större plats i Kyrkan är sant, men gör på intet sätt att Jesus skyms. Det är ren lögn, förtal o byggd på rädsla o ren o skär okunskap.

Varje katolik jag mött kan skilja på Jesus, den gudomlige o allhärskaren; och Hans moder, som skapats att bli det vi är kallade att vara.

Hon är helt underordnad, men älskvärd; pga hennes Son.

Att sätta modern mot Sonen är tragikosmiskt (dock kan jag lätt hålla mig för skratt).

Läs Hahn:s Himlarnas Drottning (en fd pastor, finns på Catholica) eller försök åtminstonde förstå VAD kyrkan tror, INNAN du skjuter sönder en hägring.

Allt Gott

Stefan Borg säger
15 juli 2014 – 10:32

En som känner verkligheten bakom orden i SvK är Helena Edlund, f.d. präst i Lunds stift. Här hennes kommentar, lika personlig som klar:
http://helenaedlund.blogspot.se/2014/07/166-oppet-om-ett-oppet-brev.html

kerstin svarar
15 juli 2017 – 11:14

Varmt och innerligt tack till Helena.

Guds ande sveper över oss alla som ett stilla regn.

Leif säger
15 juli 2014 – 10:55

Bra att Bonnier adresserat Marcus Birro i sitt Öppna brev, modigt och nödvändigt. Har även tagit del av Birros svar.
Jag anser att man kan få fram två mycket viktiga saker i detta:
Sv. kyrkan behöver inse att man inte i längden i offentligheten kan svara med aktuellt samtids - och omvärldsmaterial på människors djupare och mera personliga andliga frågor. De inre och yttre frågorna sammanfaller inte alltid för alla. Ökad offentlig tydlighet i rent andliga ("religiösa") och dogmatiska rågor är vore en klar positionsbestämmande fördel för Sv.kyrkan, den behöver inte alls utesluta engagemang i samtidsfrågorna. Personliga bekännelser - visligt framsagda! - då och då skulle säkert inte skada. Sv..kyrkan borde också i större utsträckning än hitintills i offentligheten bidra till trons försvar när den ifrågasätts eller angrips från sekulärt håll. Detta är att skydda hjorden från angrepp.

Från evangelikalt håll behövs insikt om Sv.kyrkans pastorala ansvar för en stor del av befolkningen, troende, agnostiker och kanske t o m ateister. I fr a förrättningssammanhang behövs största urskiljning för att undvika mänskligt och existentiellt trassel. Förrättningarna är en stor kontaktyta mot människor, troende och sekularister i olika stadier och de är ett korrektiv och en mikrofon in i ( det s k sekulära) folkdjupet. Min gissning är att just förrättningarna påverkar Sv.kyrkan mycket och måste så göra.

Så istället för att stå i skyttegravarna och ibland göra mer eller mindre meningsfulla utfall över ingenmansland, bör vi få insikter om varandras ståndpunkter och föra ett anständigt och uppriktigt samtal om vår tro, dess innehåll och former. Det blir inte lika färggrant som snärtig polemik, men det kanske tillslut kan leda nånstans. Och ständig självprövning och ständigt lärande bör inte vara långt borta från någon av oss.
Jesus anvisade att vi skulle göra det ena utan att låta bli det andra. Därför behövs uppmärksamhet på såväl det sociala ansvaret som på de djupa inre andliga frågor som människor kan ha.

Avslutning: meidiedebatter har väldigt lite gemensamt med individuell och kyrklig gråvardag. Men nu har vi våra medier och de påverkar oss. Låt oss därför som kristna använda dem klokt. Ni som i offentligheten debatterar via bloggar eller på annat sätt: det finns ett ansvar att ta för att undvika misskreditering av och tillslut leda inför kristendomen. Utspelen har sin lilla tid, den kyrkliga gråvardagen sin jättestora. Vi har som kyrkor massor att göra och behöver mest av allt inspiration, sammanhang, plausibilitet, lindring och (trons) tröst.

kerstin svarar
15 juli 2017 – 11:14

Tack Leif !!
Ja, vi har ett sannerligen allvarligt ansvar;
inför alla sökande, irrande, längtande människor, i vårt land och i hela världen, bland lika tänkande och oliktänkande, troende och otroende.
WWJD? What would Jesus do?
Låt oss fråga oss..
Kanhända tiden snart är utmätt (ingen vet hur många dagar är kvar)

kerstin säger
15 juli 2014 – 08:06

Romarbrevet 12:2 "Anpassa er inte efter denna världen, utan låt er förvandlas genom förnyelsen av era tankar så att ni kan avgöra vad som är Guds vilja; det som är gott, behagar honom och är fullkomligt."

Förnyelsen av våra tankar förvandlar oss. Inneslutna i våra egna kretslopp kan tankarna (och våra uttalade ord) mala ned oss. Utan förnyelse av tankarna blir vi alltmer självcentrerade. Människan lämnad åt sig själv roffar åt sig och ser till slut bara sin egen spegelbild överallt. Men om tankarna förnyas och inte anpassas till denna världen så kan vi, genom Andens ledning, avgöra vad som är Guds vilja, det som är gott, behagar honom och är fullkomligt.

Jörgen U Bengtsson säger
15 juli 2014 – 09:18

Ett uteblivet svar är också ett svar. Men det är ett tråkigt och respektlöst sätt att svara på. Jag har under resans gång noterat att många av de som gärna intar det moraliska överläget och med silkeslent darr på rösten talar om att inte gå förbi en uträckt hand, inte drar sig för att själv vända ryggen till, när man bedömer att man kan komma undan med den saken.

Staffanw säger
16 juli 2014 – 10:35

Anders Gunnarsson,

det är rätt meningslöst att föra ett samtal med dig. Du avfärdar allt och alla som har en avvikande syn på RKK, som djupt okunniga och mindre vetande. Eller åsikterna som trams.
Hade det bara gällt mina åsikter hade jag gärna bjudit på det. Men du avfärdar även väl studerade teologer och f d katoliker som lämnat kyrkan. Bl a på grund av dessa villfarelser. Indirekt avfärdar du också olika påvar som klart och tydligt visat vad denna mariadyrkan och gudinnekult innebär.
Men det är naturligtvis behagligast att sticka huvudet i sanden. Sanningen är ibland smärtsam att se.

Anders G svarar
16 juli 2017 – 11:14

StaffanW

För det 1:a finns inget RKK.

För det andra blir det inte mindre trams för att du går ”ad hominem”.

För det tredje, har du säkert rätt i att det blir meningslöst att fortsätta omm du vägrar förstå motparten o bara återupprapar något du klippt o klistrat från någon antkatolsk site (typ Tidens Tecken) o inte vill – på djupet – förstå. Läs Hahn!

Allt Gott ändå!
I Kristus, med Maria.

Rudbeckius säger
17 juli 2014 – 07:31

Hur kan man som biskop gratulera en annan kristen, Jesus-troende människa som väljer att lämna det egna samfundet? Var finns glädjen i detta? Skulle Bonnier gratulera andra som lämnar också, eller är Birro ett specialfall?
Synnerligen märklig inställning av en kyrkans tjänare.