Du måste finnas…!

Nedanstående text är den predikan jag höll i Gustaf Adolfs kyrka i Borås i dag. Jag hoppas att den ska kunna vara till glädje också för Dig som läser min blogg.

”Hennes rop var säkert desperat. Kanske var rösten sprucken p gr av alla tårar hon gråtit och fortfarande grät för sin sjuka dotters skull. Jo, hennes dotter var rejält sjuk fast det omnämndes som en demon som plågade henne. Vi vet inte vilken typ av sjukdom hon var drabbad av, bara att hennes mamma säkert kände sig isolerad, kände sig marginaliserad och i en desperat situation utan att kunna lita till något eller någon. Hon tillhörde inte det judiska folket med löften om Guds omsorg. Hon var kanaané – hedning, ickejude och hennes folk hade varit i strid med Israels folk. Men just i den stund som vi möter henne är hon bara en förtvivlad mor, en bland alla dessa föräldrar som genom årtusenden ropat ut sin förtvivlan, sin ångest, sin nöd, sin smärta i hopp om att någon skulle höra, att någon skulle svara, att förändring skulle kunna ske. Säkerligen hade hon hört om Jesus, hört om de underverk han hade gjort, hört om hans ord, hört och hoppats, hört och längtat. Och nu mötte hon honom och hon bara längtade efter ett litet ord från honom som skulle kunna förändra allt. Herre, Davids son, förbarma dig över mig… (Matt 15:22) Kanske hade hon hört om Davids son Salomo. Han ansågs vara den störste av alla demonbesvärjare. Kanske var det därför som hon ropade på Jesus på det viset som hon gjorde? Hon ville ha hjälp, hon ville ha förändring, hon ville ha nytt liv för sin dotter och därmed också för sig själv. Hon kom inte med någon storartad teologi till Jesus. Hon kom inte med en färdigformulerad och säker tro. Hon kom inte med något annat än sin egen desperation, ett övergivenhetsrop fyllt av desperat längtan. Och svaret blev – tystnad. Jesus gav henne inget svar.

Vi fryser scenen med kvinnan som gick längs med vägen just där. Jesus svarade inte. Den frusna scenen skulle kunna utspela sig i Borås bakom lägenheternas ytterdörrar. Hon ber intensivt till Gud för sin man som ligger på Södra Älvsborgs Sjukhus. Han har inte lång tid kvar och kvinnan ber om ett Guds under och tolkar alla flämtande ljuslågor och fågelsång på balkongen som Guds svar och hoppas men blir besviken när det inte var så. De födde ett barn som dog vid förlossningen, trots att så många hade bett och ropat till Gud. Guds tystnad är outhärdlig. Herre, Davids son förbarma dig över oss, förbarma dig över mitt barn, förbarma dig över min man, min fru, min vän… varför hör Du inget…. Varför svarar Du inte? Finns Du inte! Herre, Davids son förbarma dig över oss. Många kristna har varit nära att tappa tron i Guds tystnad. När jag hör den kanaaneiska kvinnans rop kommer jag att tänka på en annan kvinna som säkerligen också ropade ut sin ångest och vars ord blivit kända genom musikalens sammanhang: Aldrig förut har jag haft det i tal eller tanke / Det lilla ordet som skrämmer och plågar mig så / Ordet är ’om’, om jag bett alla böner förgäves / Om du inte finns till / Vad ska jag göra då?/ Vem skulle känna min ånger och sedan förlåta? / Friden i själen, ja, vem skulle skänka mig den? / Vem skulle så ta emot mig till slut efter döden? / Om du inte fanns till /Vem tog hand om mig sen? / Nej, du måste finnas / Du måste / Jag lever mitt liv genom dig / Utan dig är jag en spillra på ett mörkt och stormigt hav / Du måste finnas / Du måste / Hur kan du då överge mig? / Jag vore ingenstans / Jag vore ingenting om du inte fanns. Orden är Kristinas i Kristna från Duvemåla, men de skulle lika gärna kunna vara den kanaaneiska kvinnans desperata rop, desperata, längtan, desperat hopp, och en tro trots allt.

Och det är i allt detta virrvarr av tankar och tystnad, av sorg och rop som Jesus till slut möter henne. Först verkar han avvisande, men hon ger sig inte. Och jag tänker att hon är en modig kvinna, en förebild för mig att inte bara underordna mig utan våga protestera, våga visa vägar framåt också gent emot Gud. I den judiska tradtionen finns ett begrepp som kallas Chutspa och som handlar om att förhandla med Gud, ungefär som Abraham gjorde med de tre änglarna som var på väg för att förinta Sodom och Gomorra. Abraham började förhandla om städernas överlevnad och lyckades få det till att det fanns tio rättfärdiga så skull de skonas. Men det fanns färre än 10 rättfärdiga och städerna förstördes. Men Abraham vågade förhandla med Gud, precis som patriarken Jacob som vi hört om idag som förhandlade med den han brottades med. ”Jag släpper dig inte förrän du välsignar mig.” (1 Mos 32:26)

Den kanaaneiska kvinnan brottades bildligt talat med Jesus och förhandlade med honom och han gav henne rätt. Likt Jacob blev hon välsignad men hennes välsignelse blev ett nytt liv med sin friska dotter. Vilken förebild hon är, denna kvinna. Mitt i allt, trots allt, i sin desperation, kommer hon till Jesus. Nu kan detta låta som en framgångssaga och så blir budskapet att om man bara håller fast vid Jesus så ordnar sig allt – ungefär som den gamla söndagsskolesången: Med Jesus i båten är jag trygg mitt i stormen. Men det handlar inte om det lätta, de säkra svarens tro. När man är konfirmand, eller när man är tonåring, kan det ibland vara skönt med det enkla svaret, det som inte rör till det. Men kristen tro har inte de enkla svaren. Det handlar inte om att Jesus fixar allt bara vi tror. Vi vet ju att det faktiskt inte är så. Allting fixar sig inte. Nåja, säger andra, det finns i så fall en mening med allt. Nej, det finns inte en mening med allt! Det finns ingen mening med att mängder av barn förlorar sina föräldrar i terrordåd. Det finns ingen mening med att så gränslöst många barn i världen inte får fylla fem år. Det finns ingen mening med att någon bara slits bort ur detta livet p gr av en olycka eller en svår sjukdom. Det finns ingen mening med allt och så får det vara.

Men den kanaaneiska kvinnan visar oss en hållning, en möjlig väg när livet gör så ont och en möjlig väg när livet är okey och till och med gott. Den möjliga vägen – ja till syvende och sist den enda möjliga vägen för oss kristna är Jesus själv. Den kanaaneiska kvinnan vågade komma till Jesus med sitt rop och sin desperation och Jesus upprättade henne, såg hennes värde, älskade henne för den hon var. Vi får våga samma sak därför att Jesus älskar oss var och en, älskar Dig som den Du är med allt det Du är. Till Dig som är konfirmand och tonåring vill jag säga: Du är älskad som den Du är. Det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Till Dig som är ung vuxen vill jag säga: Du är älskad som den Du är. Det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Till Dig som är mitt i karriären vill jag säga: Du är älskad som den Du är – det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Till Dig som nalkas pensionen vill jag säga: Du är älskad som den Du är. Det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Till Dig som är pensionär vill jag säga: Du är älskad som den Du är. Det kan inget och ingenting ta ifrån Dig. Sådan är Jesu kärlek, Guds kärlek. Därför får hålla fast vid Jesus, vandra med honom, leva med honom. Mitt i allt och trots allt.

Ära vare Fadern och Sonen och den heliga Anden. Såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen”

Jag ska lägga till ifall Du undrar att jag i samband med välsignelsen också höll fram barnen på samma sätt som jag höll fram konfirmanderna. Jag såg att det var flera barn i den fullsatta kyrkan men det såg jag först efter predikan. Och jag ville ju att barnen skulle känna sig tilltalade också – och deras föräldrar. Det blev en fantastisk gudstjänst!