Vägen till livet går mitt i livet.

Jag blev inbjuden att gästpredika i Storkyrkan den 4:e söndagen i påsktid. Här nedan är den predikan jag höll och som handlar om att det inte går att isolera kristen tro till någon form av privat reservat.

Predikan den 4:e söndagen i påsktid i Storkyrkan (Stockholm) 150426. Joh 16:16-22.
____________________________________________________________________
Lärjungarna var väldigt förvirrade. Vad menade Jesus egentligen med en kort tid och ni ser mig inte längre, ännu en kort tid och ni skall se mig igen. (Joh 16:16) Orden har också vållat bibelkommentatorerna en del huvudbry. Mycket snabbt konstaterar somliga att eftersom vår evangelietext ingår i Jesu avskedstal d v s i kapitlen 14-17 i Johannesevangeliet måste de anförda orden syfta på Jesu död och uppståndelse. En kort tid och ni ser mig inte längre skulle då syfta på tiden fram till Jesu död och sedan kommer, efter en kort tid, Jesu uppståndelse. Andra kommentatorer menar att det knappast kan vara detta som Jesus menar utan snarare en eskatologisk formulering – alltså en formulering gällande den yttersta tiden och Jesu återkomst. Den korta tiden då vi inte längre ser Jesus är den tid vi lever i nu, och tiden då vi ska återse honom är den tid när han kommer tillbaka, en gång bortom tidens och rummets begränsning. Då ska vi se ansikte mot ansikte, skriver aposteln Paulus i sin kända text från 1 Kor 13:12 om kärlekens lov. Och visst finns dessa perspektiv med i själva texten. Johannesevangeliet rymmer ju flera lager, flera möjligheter och vi måste våga djupdykningen ner under ytan och se hur texten kan påverka oss och vad den sänder för signaler in i vårt eget liv.

Bilden av kvinnan som föder ett barn har säkert sin bakgrund i den hebreiska Bibeln – den del vi kallar Gamla testamentet, där det hos profeten Jesaja talas om en kvinna som ska föda barn. Naturligtvis återfinns den bilden indirekt i juldagens underbara text från profeten Jesajas 9.e kapitel: Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig Fader, Fredsfurste. (Jes 9:6) Men också i Jes 26:e kapitel talas det om en kvinna som föder: Som en kvinna som skall föda och krystar och skriker av smärta, så lät du oss bli, o Herre. Vi var havande, vi krystade, men vi födde vind. (Jes 26:17-18) Det tredje stället som jag vill peka på är i det sista kapitlet hos Jesaja där det står: Vem har hört något sådant, vem har sett något liknande! Kan ett land födas på en dag, ett folk bli till på ett ögonblick? Ja, Sion föder sina barn så snart som värkarna börjar. Skulle jag låta fostret tränga fram och sedan hindra födelsen? säger Herren. Skulle jag som låter födelsen ske stänga moderlivet? säger din Gud. Gläds med Jerusalem, jubla över henne, alla som älskar henne. Dela hennes glädje, alla som har sörjt över henne. (Jes 66:8-10) Dessa texter handlar om förändring, en förändring till det bättre, en förändring till det varaktiga och alltså något att glädjas över.

Med allt detta som bakgrund kan vi ytterligare fördjupa vår förståelse av vad Jesus säger. Det handlar om förändring, förändring till något bättre i denna tillvaro. Det grekiska ordet som används för se när det står att vi ska se Jesus igen är ”horáå” som handlar om att se på djupet – att förstå att Jesus är närvarande i det innevarande. Det antyder att det är den heliga Andens verk, att Jesus själv är närvarande här och nu i det pågående. Det är ett resultat av Jesu uppståndelse men det är också ett resultat av pingstens fantastiska händelse som vi ska fira om några veckor och allt detta har sin kulmen en dag bortom det vi inte har grepp om och inte ord för. Då, åter igen med Paulus ord, ska vi se ansikte mot ansikte (1 Kor 13:12) . Med allt detta som bakgrund kan vi konstatera att vi lever med Jesus – den korsfäste och uppståndne redan nu mitt ibland oss. Redan nu har vi anledning till den glädje som ingen och ingenting kan ta ifrån oss. Alltså – vägen till livet går mitt i livet.

Det finns en risk, och den är påtaglig, att tro och vetande blir åtskilda storheter, att vetenskap och religion är två oförenliga giganter med en klyfta mellan sig som inget kan överbrygga och där den ena fördömer den andra. Ingemar Hedednius bok om Tro och vetande som kom ut på 50-talet är en klassiker i den genren. Men tro och vetande hör samman och är olika facetter i det mångfacetterade sammanhang som vi lever i. Tron kan aldrig isoleras från det vardagliga livet fyllt av kunskapsutveckling o s v. Med andra ord kan den kristna tron aldrig förpassas till det egna privatlivets innersta skrymslen utan har med allt att göra, med politik att göra, med vetenskap att göra, med relationer att göra. Vägen till livet går mitt i livet, mitt i allt det som är en del av vår smärtsamma och glädjerika vardag. Därför är vi som kristna kallade att leva ut vår kristna tro, att följa Jesus och ta trons konsekvenser. Den stora utmaningen för oss är att komma ut som kyrka, att tala tydligt om Jesus i ord och handling. Det handlar inte om att bara upprepa bibliska fraser. Det kan vara bra att göra ibland men det handlar främst om att hjälpa människor att se vad tron på Jesus kan betyda i en människas liv och i vårt samhällsliv. Det handlar om att försöka fördjupa och förstå vem Jesus var, i vilket sammanhang han levde och verkade och hur vi kan förstå allt detta idag. Vad betyder det t ex att Jesus var jude och levde i ett judiskt samhälle när vi ser antisemitismens fula tryne än mer sticka fram i vårt samhälle? Vad betyder det när Jesus i skarpa ordalag talade om att ta hand om dem som inte hade mat och husrum, de som satt i fängelse, de som var sjuka, när det gäller vår flyktingpolitik och vårt flyktingmottagande? Vi måste komma ut än mer som kyrka och våga tala om vår mästare och se att Han inte enbart är den som uppstod från de döda, att Han inte enbart är den som en gång ska komma tillbaka, att han inte främst är den som bär ett lamm på axeln eller sitter med barn i knäet utan att Han är närvarande här och nu och ger oss mod och kraft att se och handla.

Att vara kristen är sannerligen inte lätt. Det är ingen dans på rosor eller att leva i det opium som Karl Marx beskyllde religionen för. Det finns, menar jag, en fälla man kan hamna i och som många opinionsbildare vill driva in kyrkan i och det är att vara en konservativ motrörelse. ”Så ska kyrkan vara. Då vet man var den hör hemma. Då blir den hyggligt lätt att hantera och till för de riktigt troende, de fromma som vet hur det ska vara”, men därmed också lätt att spela ut som förlegad. Ibland beskylls Svenska kyrkan för att vara en liberal sammanslutning som inte tycks tro på någonting och som egentligen styrs av samhällsvindarna med lite jesusgarnering. Nej, ”ska det vara så ska det vara”. Ju mer ”mot” desto bättre. Mot abort, mot skilsmässa, mot omgifte, mot samkönade äktenskap, mot homosexualitet, mot, mot. Men tänk om vägen till livet inte främst handlar om att hålla stånd mot en massa olika saker utan att leva kärleken, att älska på ett inkluderande sätt, att låta människor få känna att relationen till Jesus befriar, upprättar, bekräftar och bär?
Vägen till livet, är dagens tema. Poängen är att den vägen går mitt i vårt eget liv oavsett om vi bor och verkar i Töreboda i Skara stift eller om vi bor och verkar någonstans i Gamla stan eller på andra ställen i Stockholms stift eller i något annat stift. Vi får skärpa vår blick så att vi ser Jesus här och nu – för Han är mitt ibland oss. Han är här för att befria Dig till att än mer bli den Du i Kristus är. Han är här för att ge Dig och mig kraft att leva kärleken, Guds kärlek, Jesu kärlek, den kärlek som alltid tar initiativet och som inte ser till gränser. Barnet som kvinnan födde, föddes mitt i livet. Möjligheten finns mitt i livet, mitt i det innevarande – tack vare Jesu liv, död och uppståndelse. Sedan, en dag, bortom allt – då får vi se ansikte mot ansikte, då blir vår kunskap fullkomlig, då har vi nått Livet med stort L. Men det är något annat. Nu får vi vandra  i smärta, i glädje, vägen till livet – mitt i livet. Kom, låt oss gå tillsammans! I Jesu namn. Amen.