Archive for juli, 2015

Tänk på att hålla sabbatsdagen helig.

Jul 25

Så står det i 2 Mos 20:8.  Sabbatsdag och vilodag är inte nödvändigtvis riktigt samma sak. Vilodag är i och för sig, liksom sabbatsdagen, en dag när vi inte yrkesarbetar. Våra judiska bröder och systrar, beroende på vilken judisk tradition man tillhör, drar ned på olika typer av verksamheter. Somliga lagar inte mat, ser inte på TV, tänder inte och släcker inte, hanterar inte pengar etc, etc. Andra påminner sig om sabbataen på andra sätt. Men i judisk tradition är sabbaten viktig. Någon har uttryckt det så att sabbaten har hållit Israel mer än Israel har hållit sabbaten. Sabbaten kallas också den bärbara helgedomen och kan firas var som helst.

Men vi då, vi som är kristna, hur tänker vi på vilodagen – hur håller vi den helig? Vi lever i ett höghastighetssamhälle, ett samhälle där allt ska gå så fort som möjligt. Snabbköp, snabb uppkoppling, snabba affärer, snabbt, snabbt. Vi gläds åt mängden av TV-kanaler som vi kan sappa emellan så vi snabbt kan få mer stimulans. Vår ”sabbatsdag”- vilodagen blir lätt en dag när vi gör allt det där vi inte hunnit göra under veckan. Och jag förstår det. Vi fyller veckan med så mycket som vi måste. Det är arbete, skola och mycket annat. Kvar är helgen då vi måste prioritera inköp för kommande vecka, städning och mycket annat. Det är fullt begripligt och säkerligen nödvändigt.

Men vilodagen då? Hur blir det med den? Vad betyder det att den är helig? Jo, det betyder att den är avskild. Den är avskild för mänsklig fördjupning. Denna fördjupning får vi i relation till Gud. Vi är skapade av Gud till relation, en relation som handlar om Gud, våra medmänniskor och oss själva. Vi behöver därför också hitta utrymme för relationen till Gud. Söndagen har blivit den kristna vilodagen/”sabbatsdagen” därför att Jesus uppstod en söndag. Vi behöver stanna upp och gå i kyrkan. Vi behöver komma samman med andra kristna för att lovsjunga Gud, för att lyssna till Guds Ord, för att beröras av förkunnelsen, för att ta emot Gud själv i brödets och vinets gestalt och för att be till Gud tillsammans. När jag talar om Gud menar jag naturligtvis Gud treenig, d v s Fadern, Sonen och den heliga Anden.

När jag säger att vi behöver gå i kyrkan är det lika mycket en utmaning som en uppmaning. Om människor alls ska känna glädje och mening i gudstjänsten måste förkunnelsen, bemötandet, liturgins genomförande, musiken o s v vara så att människor som kommer dit säger: ”Hit vill jag komma tillbaka”.  Den heliga vilodagen måste hjälpa oss att se tillvarons helighet och då måste präster, musiker, vaktmästare, kyrkvärdar, diakoner, pedagoger, volontärer och alla andra som är involverade i gudstjänstens utformning känna ansvar att gudstjänsten verkligen ger uttryck för heligheten på ett sådant sätt att människor som samlas för att fira gudstjänst, och som är där av olika skäl, blir berörda.

När jag skriver denna blogg är det 25 minuter kvar innan helgen börjar, d v s helgsmål. I morgon ska jag gå till den närmaste kyrkan och fira mässa. Jag hoppas att Du vill göra detsamma kommande söndag. Vi behöver detta. Vi behöver fördjupa vår relation till Gud. Det är först när vi också lever den relationen och lever relationen till våra medmänniskor och till oss själva som vi verkligen lever som ”människa” i ordets allra sannaste bemärkelse. Så, kära bloggläsare, tänk på att hålla sabbatsdagen helig!

 

Filed Under: Okategoriserade

Kan man vara kristen och antisemit? Kan man vara kristen och främlingsfientlig?

Jul 11

Jag befinner mig i skrivande stund i bedårande sommarnatur. Regnet har upphört (för tillfället), sommarvärmen är som den ska (för tillfället) och jag har just lyssnat på podradion och Heidi Frieds sommarprogram om sin barndom i Auschwitz, Bergen-Belsen mfl nazistiska koncentrationsläger. Hon överlevde ett helvete medan 6 miljoner judar, gränslöst många Romer och många homosexuella förintades i en ojämförbar industriell förintelse. Om detta må vi berätta, säger vi, liksom orden ”aldrig mer” skanderades direkt efter krigsslutet. Aldrig mer skulle nazismen komma till uttryck. Aldrig mer skulle antisemitismen få slå rot. Aldrig mer.

Åh, vad jag skulle önska att vi alla var överens om orden ”aldrig mer” gällande antisemitismen. O vad jag önskar att Sverige skulle vara ett land där judar, kristna, muslimer och andra religionsföreträdare liksom ateisterna skulle kunna leva som bröder och systrar utan att känna sig hotade, att vi skulle ha lärt oss av den period som blev som mest intensiv i slutet av 1930-talet och fram till 1945. Jag skulle önska att vi kunde lära oss av historien och inte bete oss som historielösa nutidsmänniskor med siktet enbart inställt på framtiden utan att titta i den viktiga backspegeln.

När jag hörde Heidi Frieds viktiga program kom jag att tänka på den för mig viktiga frågan om man alls kan vara kristen och antisemit. Mitt självklara svar är NEJ. Man kan inte det. Antisemitismen strider mot allt vad kristen tro heter. Att Kyrkan förkunnat antisemitiska tankegångar, att ersättningsteologi fortfarande lever vidare i okunniga och och omedvetna människors teologi och att vår egen evangelieboks struktur innehåller ersättningsteologiska drag är något som måste synliggöras och påverkas. Svenska kyrkans samtalsdokument om judendom-kristendom ”Guds vägar” är ett viktigt dokument som måste komma till användning än mer i vår kyrka. Antisemitismen i alla dess former och förklädnader måste avslöjas och bekämpas.

En annan fråga som dök upp i mitt huvud var frågan om främlingsfientlighet. Kan man vara främlingsfientlig och kristen? Kan man både bekänna sig till Jesus Kristus och anse att Sverige ska bevaras svenskt i den värld som idag på så många olika sätt brinner av krig, av förföljelse, av hat? Måste inte den kristna bekännelsen innebära att vi ska göra allt vi kan för våra flyende bröder och systrar oavsett etnisk bakgrund, oavsett religion? Jesus själv utmanar oss med sitt eget bud och med det dubbla kärleksbudet. Att vara främlingsfientlig och smatidigt älska sin nästa som sig själv går inte. Att vara främlingsfientlig och samtidigt vilja följa Honom som dog för att visa på Guds kärlek till varje människa går inte.

Åh vad jag önskar att vi som vill kalla oss kristna skulle vara tydliga i både ord och handling när det gäller det dubbla kärleksbudet – att verkligen leva det. Det är en utmaning för oss alla i våra olika kyrkofamiljer och det är en utmaning också för mig.

Tack Heidi Fried för Ditt sommarprogram som berörde mig så starkt!

Filed Under: Okategoriserade