Archive for januari, 2016

Shalom i regnbågens alla färger.

Jan 31

Idag firades sedvanligt högmässa i Skara domkyrka. Denna dag inrymdes också prästvigning. Nedanstående predikan höll jag – en predikan som är en kombination av prästvigningsdagen och predikan.
Säkerligen var det rörigt, mycket folk, försäljare, ett liv utan like, stank från slaktade offerdjur, växlingsbord för att kunna få till rätt valuta för offrandet, byggnadsställningar och byggmaterial o s v. Med största sannolikhet var det både glädje och sorg i en enda blandning; kvinnor, män, barn, nyfikna, fromma. Allt detta och mycket mer fanns nog på det enorma tempelområde vars bygge Herodes den store igångsatte och som pågick till år 64 e Kr. Hedningarnas förgård, kvinnornas förgård, männens förgård, prästernas förgård och så det allra heligaste där bara översteprästen en gång per år fick gå in och be för folket genom att ställa rökelsekaret på en stenplatta och stänka försoningsblodet på samma stenplatta. Detta rum framför vilket det fanns förhänge var den mest centrala platsen på templets jätteområde – ett tempel som förstördes år 70 e Kristus av romarna och där idag den muslimska al-Aqsamoskén och klippmoskén återfinns.

Där på tempelplatsen rörde sig en liten familj bestående av en ung kvinna, en äldre man och deras nyfödda barn. Kanske var det inte så många som lade märke till dem. De var en liten grupp mitt i gyttret, mitt i vimlet. Tre personer bland alla andra. De var där eftersom fromma judiska kvinnor förväntades lämna ett offer efter förlossningen. Dåtida judiska kvinnor ansågs orena i 40 dagar om de fött en pojke och 80 dagar om de fött en flicka. Vi har säkerligen idag svårt att förstå detta även om det inte är så länge sedan vi hade kyrktagningar av kvinnor som hade fött barn – en ordning som fanns i vår Kyrkohandbok fram till 1986 och som då mest handlade om att tacka Gud för att kvinnan återhämtat sig efter förlossningen och att välkomna kvinnan tillbaka i gudstjänstgemenskapen. Men trots detta positiva är det med nutida ögon en ganska förskräcklig ordning och den försvann från Kyrkohandboken från 1986. I vilket fall förväntades Mirjam, som var Marias hebreiska namn, och Josef offra ett lamm och två duvor i templet. Men de var troligen ganska fattiga och hade inte råd med lammet. Men det var, trots det, viktigt för dem att få gå till templet, viktigt för dem att få, så långt det berodde på dem, göra det som Gud hade påbjudit genom Torah – de fem Moseböckerna. Dessutom skulle de betala en avgift för deras son. Den förstfödde i en familj tillhörde egentligen Gud men skulle friköpas genom avläggande av en speciell avgift. Josef och Maria ville göra detta. Det var det andra skälet till att de var där. Men kanske fanns det ett tredje skäl, lite mera dolt. Kanske hade de inte riktigt talat om det, kanske var det ett skäl som bara fanns inom Mirjam eller Maria med allt det hon hade upplevt, med hela konceptionsögonblicket som var så speciellt, med förståelsen av att hennes egen son var så speciell. Kanske mindes Josef drömmen han hade haft om att ta detta barn till sig – detta barn som inte var hans och ändå hans, som inte var det barn han drömt om och som ändå var det barn han drömt om. Kanske ville åtminstone Maria att hennes lilla bebipojke skulle tillhöra Gud på ett speciellt sätt – vigas åt Gud likt Hannas son Samuel. Hanna bad till Gud för det barn som hon längtade efter: Herre Sebaot, om du ser till din tjänarinnas nöd och vill ta dig an mig, om du inte glömmer bort mig utan skänker mig en son, då skall jag ge honom åt Herren för hela livet, och ingen rakkniv skall någonsin vidröra hans huvud. (1 Sam 1:11) Kanske var Josef och Maria där i templet också för att, trots friköpning, s a s viga barnet till tjänst åt Gud resten av hans liv, varje stund, varje andetag. Kanske. Vi vet inte riktigt.

Men en sak vet vi och det är att vi lite drygt 2000 år senare är samlade här i Skara domkyrka, samlade till gudstjänst där, i enlighet med Augsburgska bekännelsen, ordet rent förkunnas och sakramentet – nattvarden – räcks. Christina Brandt ska också vigas till präst, till Guds Ords tjänare – Verbi Divini Minister – till tjänst åt det barn som Maria och Josef bar fram i templet, till tjänst åt Gud – till Guds tjänst.

Christina, i en liten stund till är Du prästkandidat i Skara stift, om än examinerad och klar för vigning. Du vigs idag i denna mässa. Du överlämnar Dig åt Gud för att tjäna Gud treenig i allt. Det finns inte något ögonblick då Du inte tillhör Gud på ett speciellt sätt. Du vigs till präst som är ett livslångt uppdrag. Gud själv, Jesus själv, har kallat Dig med bekräftelse av kyrkan, och sedan lett Dig genom studier, praktik och olika andra sammanhang. Det har säkerligen inte varit en enkel resa men, här är Du nu – inte vid målet utan vid startlinjen för ett nytt liv. Det är en fantastisk livsresa som nu tar sin början i och med vigningen. Du kommer inte att vara densamma längre och samtidigt är Du densamma. Du är samma mamma, samma släkting, samma vän, samma Christina. Det är på det viset ingen skillnad – men samtidigt finns det ytterligare en dimension i Ditt liv. Efter vigningsmässan kan Du säga: Jag är präst i Svenska kyrkan – – en evangelisk luthersk präst i en av världens största evangelisk lutherska kyrkor.

Symeon och Hanna kom till templet och fanns i templet. Symeon blev ledd av den heliga Anden till templet för att få uppleva Guds brännpunkt – Guds Messias – det lilla barnet med den stora uppgiften. Det Symeon längtat efter var förverkligat. Han behövde inte vänta mer. Hans liv hade fått sin fullbordan i mötet med Jesusbarnet – Messias – frälsningen som inte bara handlade om vissa speciella utan för alla – ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32). Hedningarna – det är vi – alla vi som inte är judar, d v s alla som inte tillhör det judiska folket. Också vi får genom Jesus inkorporeras i Gudsfolket. Också vi får del av löftet till Abraham, också vi får tillhöra Abrahams barn – allt detta genom Jesus och utan att förminska det judiska folkets betydelse idag.

Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32). Det ljuset får Du bära ut Christina. Det ljuset behöver vår värld – en värld där så mycket mörker finns, en värld där krig, fattigdom och svält dominerar. Här i denna vår värld med start i det lokala i Falköpings pastorat där Du ska verka får Du ge ljuset vidare, ja likt Maria ge Jesus till världen. Vår värld behöver ljuset – Kristusljuset som lyser i mörkret och som mörkret inte har övervunnit (Joh 1:5) Du ska vittna om det ljuset i ord och handling. Som kristna ska vi alltid hålla fram Jesus och hålla oss till Jesus. Till detta är vi kallade – både Du som präst och vi andra i våra olika sammanhang och uppdrag. Kyrkofadern Ireneus talade om människa först och kristen sen. Jag skulle vilja travestera dessa ord och säga till Dig: Kristen först och präst sen, d v s det viktiga är att leva ett kristenliv där Jesus själv får genomsyra hela Din tillvaro och hålla fram Jesus för andra men då göra det på ett sätt som inte fördömer, förtrycker eller förföljer. Må Du likt Symeon ledas av den Heliga Anden!

Idag är det ljusets söndag – Kyndelsmässodagen. Men ljuset handlar inte främst om stearinljus utan om det ljus som lyser upp vårt inre så att vi ser på nytt vår syster och vår bror oavsett etnisk härkomst, oavsett sexuell identitet, oavsett religionstillhörighet. Vi hör ju ihop i ett multisamhälle. Vi är systrar och bröder – kallade att hjälpa varandra, kallade att stötta varandra, kallade att tillsammans stå upp för fred, för mänskliga rättigheter, kallade att stå upp för en värld där vi inte skiljer människor åt beroende på hudfärg, beroende på språk, beroende på id-handlingar, beroende på religionsutövning. Nej ljuset – Kristusljuset – hjälper oss att se att vi i alla människor just möter vår bror och vår syster.

I detta vårt multireligiösa samhälle får vi tala tydligt om Jesus. Vi ska göra det i respekt för andra och i glädje över vårt eget. Vi lever i ett samhälle där detta är möjligt och samtidigt i ett samhälle där religionsfobins röster ljuder högt – ett samhälle där vissa grupperingar vill förpassa religionsutövningen till privatlivet – likt mörka garderober – och där religion ofta beskylls för att främst vara orsak till krig och konflikt istället för att se att religionerna kan vara en del av det som bidrar till fred och försoning. Men vi behöver komma ut som kristna, komma ut som kyrka och vara ute och sprida ljuset – Ett ljus med uppenbarelse åt hedningarna (Luk 2:32) d v s ett ljus som hjälper oss alla att se vår värld ur kärlekens perspektiv – den kärlek som är störst av allt, den kärlek som är med och skapar fred i regnbågens alla färger – den fredens mångfald som på hebreiska heter shalom.

Kära Christina, // Hanna – Fanuels dotter fanns i templet och bad och fastade. Hon vara där sedan länge. Må hon få vara ett föredöme för Dig, en syster i livet, som påminner Dig om vikten av bönen, som påminner Dig om gudstjänsten med mässan – inte bara för andras skull utan för Din egen skull! Christina och alla vi andra här idag; må vi låta oss bäras av ljuset – Kristusljuset och må vi låta oss belysas av det ljuset – det ljus som ger kraft, det ljus som hjälper oss att se oss själva som Guds älskade barn, det ljus som leder oss på rätta vägar.

Christina, nu stundar Din vigning till präst i Svenska kyrkan. Det är Kristus själv som kallat Dig och som sänder Dig ut i världen. Minns Symeons ord och Hannas sätt att leva. Låt Dig inspireras d v s låt Guds Spiritus fylla Dig, leda Dig, bära Dig dag för dag, stund för stund, sekund för sekund. Så får vi alla göra i ljuset av Honom som är Ljuset. I Jesu namn – Han som är världens ljus! Amen

Filed Under: Okategoriserade

Gott Nytt År!

Jan 1

Denna predikan hölls på Nyårsdagen 2016 i Skara domkyrka. Läs den gärna! Med den vill jag önska Dig, käre bloggläsare en välsignad fortsättning på det nya året med mycket fruktbärande!

Luk 13:6-9:

Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

 

Gott Nytt År vill jag önska var och en av Er. Gott Nytt År! Det är ju på ett sätt en självklar hälsning när det nya året bara är drygt 11 timmar gammalt. Gott Nytt År! Kanske är det vad vi drömmer om – ett år som ska vara annorlunda än det som just har gått till enda. Det goda nya året – tänk om det skulle kunna vara 2016. Kanske är hälsningen ett uttryck för utmaningen att det nya året ska medföra förändringar som är betydelsefulla både på individnivå och för politiska och geografiska strukturer. Ett Gott Nytt År drömmer vi om för Syriens räkning där fredsprocesserna må ha framgång och IS vedervärdiga våldspolitik må tappa all mark. Ett Gott Nytt År hoppas vi på för Afghanistan och alla andra kris- och krigsdrabbade områden. Ett Gott Nytt År vill jag tro på för vår glob med allt vad den rymmer av skapelsens rikedom – dess skönhet och skörhet – ett Gott Nytt År där den globala uppvärmningen börjar trappas ned i enlighet med besluten i Paris och där vårt eget personliga engagemang för ett hållbart klimat än mer blir en verklighet.

Ett Gott Nytt År önskar jag vårt eget land, Sverige, ett Gott Nytt År för alla dem som kommit hit under det gångna året – att de må finna ett välkomnande som inte bara är ord utan också handling – ett välkomnande som handlar om integration med bostad och arbete och möjlighet till ett gott liv i mångfaldens anda. Ett Gott Nytt År önskar jag dem som kommer under detta år och som tas emot i vårt land – ett Gott Nytt År där eventuell brist vad gäller id-handlingar inte ska hindra en nödställd att få en fristad. Det goda nya året som jag drömmer om och hoppas på är ett år där vi tillsammans som kristna, muslimer, judar, hinduer, buddister, ateister, agnostiker och andra får leva den ömsesidiga kärleken – den kärlek som inte söker sitt, den kärlek som tror allting, hoppas allting och uthärdar allting, den kärlek som är störst av allt (1 Kor 13). Det handlar om ett Gott Nytt År där Du och jag förändras till det bättre. Fikonträdet i vår evangelietext bar ingen frukt. Det var inplanterat i vingården. Egentligen hörde det inte hemma där, men vingårdens ägare ville rysligt gärna ha det där och hade låtit plantera in det. Det hörde egentligen hemma vid vägkanten och i den torra hedmarken. Men nu fanns det där under vingårdsägarens beskydd. Varje år i tre års tid hade vingårdens ägare kommit för att titta till sitt inplanterade fikonträd i hopp om att en utveckling hade skett, i hopp om att trädet inte bara skulle vara fint att titta på utan att det skulle bära frukt. Och alla de senaste tre åren hade vingårdens ägare blivit besviken. Alla de förhoppningar som låg i luften, all längtan som fanns där tycktes grusade och meningslösa. Och ändå brydde sig vingårdsägaren. Fikonträdet var sett och bekräftat av vingårdens Herre. Vilket evangelium till Dig och mig! Vilken underbar start på det nya året! För vi är som trädet. Vi är sedda och bekräftade av Gud själv. Trots att vi kanske inte bär frukt. Men ett år till… Trädgårdsmästaren vädjade för trädet. Trädgårdsmästaren – Jesus själv – vädjar för oss, ber för oss och har gett sitt liv för oss, för Dig, för mig. Så engagerad är trädgårdsmästaren.

Men varför bar inte fikonträdet någon frukt? Det stod ju i myllan och var säkert väl omhändertaget. Jag tänker på berättelsen om ett träd, kanske ett fikonträd, som vaknade en morgon och bestämde sig för att bära frukt. Det var dock lite osäkert på vilken frukt det skulle bära. Fikonträdet ruskade på sina grenar och tittade sig omkring och såg då en vinstock och tänkte glatt för sig själv. Jag är en vinstock. Jag ska bära vindruvor och fikonträdet satte igång och försökte bära vindruvor. Men hur det än ansträngde sig kom inga druvor, inte minsta lilla blomning syntes det något spår av. Fikonträdet blev både ledset och förgrymmad. Varför ska den där vinstocken kunna bära så fina druvor och inte jag? sa den till sig själv. Trött och besviken tittade fikonträdet åt ett annat håll och såg till sin stora glädje ett olivträd. Åh, tänkte fikonträdet. Så dum jag är. Jag är ju självklart ett olivträd. Det är oliver jag ska bära. Och trädet satte igång och försökte sig på att bära oliver. Men inte minsta lilla olivfrukt syntes på fikonträdet, trots dess oerhörda ansträngningar. Förtvivlad och frustrerad gav det till slut upp. Det är ingen idé att jag försöker bära oliver. Det går inte och varför kan inte jag när detta fina olivträd kan, sa fikonträdet alldeles gråtfärdigt till sig själv. Jag ger upp! Det får vara! Jag kan inte vara olivträd eller vinstock. Och , när fikonträdet upptäckte att det inte kunde bära andras frukter, , när fikonträdet slutade att försöka vara något annat än det som det var, började det skjuta skott. Små oansenliga blommor började komma och fikonfrukter på grenarna. När fikonträdet hade upphört att försöka vara något som det inte var och istället var det som det var ämnat att vara, ja började det bära frukt.

Det där är en barnhistoria, som ni självklart anar. Men den har en poäng, nämligen att det är först när vi är de vi är ämnade att vara som vi verkligen bär frukt. Du och jag kan bara bära frukt när vi, som det står i en av psalmerna i Psalmboken, vågar vara dem vi i Kristus är. Gud kallar oss att bära frukt. Det är Guds vilja med Dig och mig. Gud möter vi i Jesu liknelse. Egentligen är nog Gud både vingårdsägaren och trädgårdsmästaren. Gud är på en gång den som har satt en gräns för allt och samtidigt den som vill nåden, den gränssprängande nåden, nåden som möjliggör. Sådan är Gud, likt en god förälder som bryr sig, som vill liv och framtid och glädje för sitt barn. Gud  är en Gud som kallar individen, Dig och mig, från hopplöshet till framtid, och detta i varje enskilt ögonblick. Gud – som är Fadern, d v s en bild för relation, vill att Du och jag ska leva i Gudsrelation. Hela vårt väsen är skapat till den relationen och vårt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Gud, som kyrkofadern Augustinus uttryckte det. Trädgårdsmästaren ville skona fikonträdet – ett år till – och ge det en ny chans. Sådan är Gud – den nya chansens Herre. Det handlar om nåd, nåd endast!

Men tiden är kort. Ja, vi lever i den yttersta tiden men det handlar inte om någon sorts profetia om ett visst år då världen ska gå under och Jesus komma tillbaka.  Nej, om den stunden eller tiden vet vi inget. Jesus säger ju: Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Mark 13:32) Nej, den yttersta tiden är vars och ens eget liv. Vi vet inte hur långt det blir men det är begränsat. En dag är det slut. Men det är nu det gäller. Vi har att leva livet nu, i det innevarande och den nya chansens Herre verkar i nuet. Det är nu vi är kallade, det är nu Du är kallad – kallad att bära frukt.

Vad är det då för frukt som vi ska bära? Vilka krav ställs på Dig och mig? Jo det handlar om andens frukter. I sitt brev till församlingen i Galatien håller aposteln Paulus fram dessa som vår utmaning. Han skriver: Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal 5:22) Men vi får bära dessa frukter på vårt eget sätt i vårt eget liv i vårt eget sammanhang. Men nota bene att det är Andens frukter. Dessa kan vi bara bära om vi öppnar oss för Guds vilja och håller oss nära Jesus själv. Han som är trädgårdsmästaren gödslar med nådemedlen som är näringsmedel för den andliga näringen – den andliga växten och fruktbärandet. Det handlar om Guds Ord och dopets och nattvardens sakrament. Det är först när vi håller oss riktigt nära Jesus med hjälp av Ordet och sakramenten som vi på allvar kan se vår medsyster och medbroder och leva i kärleken till hen d v s när vi vågar släppa vår egen prestige, vår egen duglighet, vår egen duktighet – och leva i tillit och närhet till Jesus själv. Det är först vi kan bära frukt. Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5) Så låt oss hålla tätt fast vid Gud som möter oss i Fadern och Sonen och den Heliga Anden och som genom inkarnationens mysterium delat vår verklighet och i den heliga Anden delar vår verklighet. och först blir vårt år inte bara nytt utan också gott – för att vi bär frukt, frukt som består (Joh 15:16). I Jesu namn. Amen

Filed Under: Okategoriserade