Gott Nytt År!

Denna predikan hölls på Nyårsdagen 2016 i Skara domkyrka. Läs den gärna! Med den vill jag önska Dig, käre bloggläsare en välsignad fortsättning på det nya året med mycket fruktbärande!

Luk 13:6-9:

Och han gav dem denna liknelse: ”En man hade ett fikonträd i sin vingård, och han kom för att se om det fanns någon frukt på det men hittade ingen. Då sade han till sin trädgårdsmästare: ’I tre år har jag kommit och letat efter frukt på det här trädet utan att hitta någon. Hugg bort det! Varför skall det ta upp mark till ingen nytta?’ Han svarade: ’Herre, låt det stå kvar ett år till, så skall jag gräva runt det och gödsla. Kanske bär det frukt nästa år. Om inte, kan du hugga bort det.’”

Gott Nytt År vill jag önska var och en av Er. Gott Nytt År! Det är ju på ett sätt en självklar hälsning när det nya året bara är drygt 11 timmar gammalt. Gott Nytt År! Kanske är det vad vi drömmer om – ett år som ska vara annorlunda än det som just har gått till enda. Det goda nya året – tänk om det skulle kunna vara 2016. Kanske är hälsningen ett uttryck för utmaningen att det nya året ska medföra förändringar som är betydelsefulla både på individnivå och för politiska och geografiska strukturer. Ett Gott Nytt År drömmer vi om för Syriens räkning där fredsprocesserna må ha framgång och IS vedervärdiga våldspolitik må tappa all mark. Ett Gott Nytt År hoppas vi på för Afghanistan och alla andra kris- och krigsdrabbade områden. Ett Gott Nytt År vill jag tro på för vår glob med allt vad den rymmer av skapelsens rikedom – dess skönhet och skörhet – ett Gott Nytt År där den globala uppvärmningen börjar trappas ned i enlighet med besluten i Paris och där vårt eget personliga engagemang för ett hållbart klimat än mer blir en verklighet.

Ett Gott Nytt År önskar jag vårt eget land, Sverige, ett Gott Nytt År för alla dem som kommit hit under det gångna året – att de må finna ett välkomnande som inte bara är ord utan också handling – ett välkomnande som handlar om integration med bostad och arbete och möjlighet till ett gott liv i mångfaldens anda. Ett Gott Nytt År önskar jag dem som kommer under detta år och som tas emot i vårt land – ett Gott Nytt År där eventuell brist vad gäller id-handlingar inte ska hindra en nödställd att få en fristad. Det goda nya året som jag drömmer om och hoppas på är ett år där vi tillsammans som kristna, muslimer, judar, hinduer, buddister, ateister, agnostiker och andra får leva den ömsesidiga kärleken – den kärlek som inte söker sitt, den kärlek som tror allting, hoppas allting och uthärdar allting, den kärlek som är störst av allt (1 Kor 13). Det handlar om ett Gott Nytt År där Du och jag förändras till det bättre. Fikonträdet i vår evangelietext bar ingen frukt. Det var inplanterat i vingården. Egentligen hörde det inte hemma där, men vingårdens ägare ville rysligt gärna ha det där och hade låtit plantera in det. Det hörde egentligen hemma vid vägkanten och i den torra hedmarken. Men nu fanns det där under vingårdsägarens beskydd. Varje år i tre års tid hade vingårdens ägare kommit för att titta till sitt inplanterade fikonträd i hopp om att en utveckling hade skett, i hopp om att trädet inte bara skulle vara fint att titta på utan att det skulle bära frukt. Och alla de senaste tre åren hade vingårdens ägare blivit besviken. Alla de förhoppningar som låg i luften, all längtan som fanns där tycktes grusade och meningslösa. Och ändå brydde sig vingårdsägaren. Fikonträdet var sett och bekräftat av vingårdens Herre. Vilket evangelium till Dig och mig! Vilken underbar start på det nya året! För vi är som trädet. Vi är sedda och bekräftade av Gud själv. Trots att vi kanske inte bär frukt. Men ett år till… Trädgårdsmästaren vädjade för trädet. Trädgårdsmästaren – Jesus själv – vädjar för oss, ber för oss och har gett sitt liv för oss, för Dig, för mig. Så engagerad är trädgårdsmästaren.

Men varför bar inte fikonträdet någon frukt? Det stod ju i myllan och var säkert väl omhändertaget. Jag tänker på berättelsen om ett träd, kanske ett fikonträd, som vaknade en morgon och bestämde sig för att bära frukt. Det var dock lite osäkert på vilken frukt det skulle bära. Fikonträdet ruskade på sina grenar och tittade sig omkring och såg då en vinstock och tänkte glatt för sig själv. Jag är en vinstock. Jag ska bära vindruvor och fikonträdet satte igång och försökte bära vindruvor. Men hur det än ansträngde sig kom inga druvor, inte minsta lilla blomning syntes det något spår av. Fikonträdet blev både ledset och förgrymmad. Varför ska den där vinstocken kunna bära så fina druvor och inte jag? sa den till sig själv. Trött och besviken tittade fikonträdet åt ett annat håll och såg till sin stora glädje ett olivträd. Åh, tänkte fikonträdet. Så dum jag är. Jag är ju självklart ett olivträd. Det är oliver jag ska bära. Och trädet satte igång och försökte sig på att bära oliver. Men inte minsta lilla olivfrukt syntes på fikonträdet, trots dess oerhörda ansträngningar. Förtvivlad och frustrerad gav det till slut upp. Det är ingen idé att jag försöker bära oliver. Det går inte och varför kan inte jag när detta fina olivträd kan, sa fikonträdet alldeles gråtfärdigt till sig själv. Jag ger upp! Det får vara! Jag kan inte vara olivträd eller vinstock. Och då, när fikonträdet upptäckte att det inte kunde bära andras frukter, då, när fikonträdet slutade att försöka vara något annat än det som det var, då började det skjuta skott. Små oansenliga blommor började komma och fikonfrukter på grenarna. När fikonträdet hade upphört att försöka vara något som det inte var och istället var det som det var ämnat att vara, ja då började det bära frukt.

Det där är en barnhistoria, som ni självklart anar. Men den har en poäng, nämligen att det är först när vi är de vi är ämnade att vara som vi verkligen bär frukt. Du och jag kan bara bära frukt när vi, som det står i en av psalmerna i Psalmboken, vågar vara dem vi i Kristus är. Gud kallar oss att bära frukt. Det är Guds vilja med Dig och mig. Gud möter vi i Jesu liknelse. Egentligen är nog Gud både vingårdsägaren och trädgårdsmästaren. Gud är på en gång den som har satt en gräns för allt och samtidigt den som vill nåden, den gränssprängande nåden, nåden som möjliggör. Sådan är Gud, likt en god förälder som bryr sig, som vill liv och framtid och glädje för sitt barn. Gud  är en Gud som kallar individen, Dig och mig, från hopplöshet till framtid, och detta i varje enskilt ögonblick. Gud – som är Fadern, d v s en bild för relation, vill att Du och jag ska leva i Gudsrelation. Hela vårt väsen är skapat till den relationen och vårt hjärta är oroligt tills dess det finner vila i Gud, som kyrkofadern Augustinus uttryckte det. Trädgårdsmästaren ville skona fikonträdet – ett år till – och ge det en ny chans. Sådan är Gud – den nya chansens Herre. Det handlar om nåd, nåd endast!

Men tiden är kort. Ja, vi lever i den yttersta tiden men det handlar inte om någon sorts profetia om ett visst år då världen ska gå under och Jesus komma tillbaka.  Nej, om den stunden eller tiden vet vi inget. Jesus säger ju: Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. (Mark 13:32) Nej, den yttersta tiden är vars och ens eget liv. Vi vet inte hur långt det blir men det är begränsat. En dag är det slut. Men det är nu det gäller. Vi har att leva livet nu, i det innevarande och den nya chansens Herre verkar i nuet. Det är nu vi är kallade, det är nu Du är kallad – kallad att bära frukt.

Vad är det då för frukt som vi ska bära? Vilka krav ställs på Dig och mig? Jo det handlar om andens frukter. I sitt brev till församlingen i Galatien håller aposteln Paulus fram dessa som vår utmaning. Han skriver: Men andens frukter är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trofasthet, ödmjukhet och självbehärskning. (Gal 5:22) Men vi får bära dessa frukter på vårt eget sätt i vårt eget liv i vårt eget sammanhang. Men nota bene att det är Andens frukter. Dessa kan vi bara bära om vi öppnar oss för Guds vilja och håller oss nära Jesus själv. Han som är trädgårdsmästaren gödslar med nådemedlen som är näringsmedel för den andliga näringen – den andliga växten och fruktbärandet. Det handlar om Guds Ord och dopets och nattvardens sakrament. Det är först när vi håller oss riktigt nära Jesus med hjälp av Ordet och sakramenten som vi på allvar kan se vår medsyster och medbroder och leva i kärleken till hen d v s när vi vågar släppa vår egen prestige, vår egen duglighet, vår egen duktighet – och leva i tillit och närhet till Jesus själv. Det är först då vi kan bära frukt. Jesus säger: Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon är kvar i mig och jag i honom bär han rik frukt: utan mig kan ni ingenting göra. (Joh 15:5) Så låt oss hålla tätt fast vid Gud som möter oss i Fadern och Sonen och den Heliga Anden och som genom inkarnationens mysterium delat vår verklighet och i den heliga Anden delar vår verklighet. Då och först då blir vårt år inte bara nytt utan också gott – för att vi bär frukt, frukt som består (Joh 15:16). I Jesu namn. Amen