Archive for september, 2016

Att de alla skall bli ett…

Sep 18

I går fick jag glädjen att delta i en ekumenisk gudstjänst i Herrljunga kyrka i Skara stift med anledning av helgonförklaringen av S:ta Maria Elisabeth Hesselblad. Den romerska katolska biskopen Anders Arborelius och Equmeniakyrkans regionala kyrkoledare Thomas Hammar var också med. Kyrkan var fylld av deltagare från våra olika kyrkofamiljer med ordens systrar och ordens bröder, präster, pastorer och många, många andra från olika sammanhang. Jag gladde mig mycket över att också min egen spiritualitet fanns representerad av två bröder från min Focolarekommunitet i Stockholm. Nedan kan Du läsa den predikan jag höll i gudstjänsten.

”Det är med stor glädje jag är här idag i Herrljunga kyrka och firar ekumenisk gudstjänst tillsammans med mina romersk katolska bröder och systrar och mina bröder och systrar från Equmeniakyrkan tillsamman med biskop Anders Arborelius och den regionala kyrkoledaren Thomas Hammar. Det är också med glädje och stolthet jag tänker på en Skara stifts dotter vid namn Maria Elisabeth Hesselblad som föddes i detta pastorat om än i Fåglavik och som konfirmerades i Skövde. Idag är vi tillsammans för att i bön och lovsång och i ordets förkunnelse ge uttryck åt vår gemensamma glädje över vårt gemensamma nya svenska helgon. Skara stift kan glädja sig över två helgon. Det ena är S:ta Helena av Skövde och det andra S:ta Elisabeth Hesselblad. När vi är här tillsammans kring S:ta Maria Elisabeth blir det en glimt av det som Jesus bad om i sitt testamente – hans avskedstal, i den del som är hans översteprästerliga förbön i Johannes evangeliets 17 kapitel. Han ber där så tydligt att hans efterföljare ska vara ett. Han ber med en intensitet som om han visste att det inte skulle vara så enkelt, som om han redan såg framför sig alla konflikter, alla kyrkostrider, alla förföljelser som sedan kom att bli en historisk verklighet. I år får vi också gemensamt glädjas över att Vatikanen och Lutherska världsförbundet gemensamt inbjudit till ett högtidlighållande av reformationen – ett högtidlighållande som syftar framåt och där Lutherska Världsförbundets ordförande biskop Munib Younan och påven Franciskus framträder tillsammans i Lund och Malmö. 2016 kommer på många sätt att bli ett viktigt år i vår gemensamma kyrkohistoria i Sverige.

Jesus ber att vi ska vara ett. När jag tänker på moder Elisabeth Hesselblads jordiska insats går mina tankar vidare till det hus som kommit att bli två helgons hus – huset på piazza Farnese där Heliga Birgitta bodde och så småningom dog och dit Elisabeth Hesselblad flyttade 1931. S:ta Maria Elisabeth har kommit att bli viktig – på ett sätt som återförare av Birgitinerorden såsom den ser ut idag med sin vidsträckta utbredning i världen. Här i Sverige var det ju främst klostre Djursholm som kom att konkret grundas av moder Elisabeth och så småningom en uppföljare i klostret i Falun. Jag tänker på moder Elisabeth som en som i modern tid visat på heliga Birgittas betydelse och som inspirerat till en gränsöverskridande spiritualitet som vi som lutheraner också får inspireras av. Birgitinerordens motto centrerar det som för oss samman. Orden lyder: Amor meus crusifixus est – min kärlek är korsfäst. Det handlar om Kristi lidande som var ett ställföreträdande lidande – där han bar allt det som var och är vårt. Han gjorde det av kärlek, en kärlek som tror allting, hoppas allting och uthärdar allting (1 Kor 13). Han gjorde det av kärlek, en kärlek som inte såg till olika traditioner, som inte såg till olika religioner, som inte såg till något annat än enheten – den enhet som han bad till Gud om. Jag ber att de alla skall bli ett och att liksom du, fader, är i mig och jag i dig, också de skall vara i oss. Då skall världen tro på att du har sänt mig (Joh 17:21). Det har diskuterats huruvida Elisabeth Hesselblad var ekumen eller om hon mest var intresserad av att bidra till en kyrka under påvens ledning – d v s egentligen att så många som möjligt skulle konvertera från andra kyrkotraditioner till den Romersk katolska kyrkan. Den ekumeniska rörelsen i Europa hade ju fått en stor kick genom Stockholmsmötet 1925 under Svenska kyrkans dåvarande ärkebiskop Nathan Söderbloms ledning. Dock var inte den Romersk katolska kyrkan närvarande till Söderbloms stora sorg. Idag är läget annorlunda och ärkebiskop Bertil Werkström kunde välkomna ”Petrus” i Uppsala domkyrka 1989 då påven Johannes Paulus II besökte de nordiska länderna och relationen mellan våra kyrkor har verkligen gått från konflikt till gemenskap. Men vi är inte helt framme. Det finns så mycket som förenar oss och sedan finns det sådant där vi ännu inte ser på ett gemensamt sätt. Där i den skillnaden, i den smärtan möter vi den korsfäste och övergivne Jesus och då får vi, på vår väg framåt, fokusera på den övergivne Jesus, omfamna honom och i smärtan över det som skiljer oss åt, se att den kärlek som är korsfäst övervinner allt. Idag heter inte den ekumeniska huvudleden konversion. Nej, idag heter den dialog, ömsesidigt delande, ömsesidigt vandrande, ömsesidigt fokuserande på det gemensamma, ömsesidig glädje över det som är den andres, i stolthet över det egna. Jesu uppmaning till enhet är en uppmaning till enhet i mångfald – en enhet i ömsesidig glädje.

Svenska kyrkan gläds över det nya svenska helgonet och för oss är helgon viktiga även om det måhända är på ett annat sätt än i den romersk-katolska traditionen. För oss är helgonen främst förebilder i ett kristet liv, en broder eller syster som med hela sitt liv, såsom det tedde sig av både det enkla och det svåra, visat på Jesus. Moder Elisabeth skrev 1949 till sin syster Eva ifrån huset på piazza Farnese: Nästa år, om vi får leva, hoppas jag kunna ordna för att ta emot dig och en väninna här i Rom. Vem skulle trott, att jag skulle leva så länge – jag kom till Rom för 45 år sedan – för att dö. Det var en annan död som Gud menade – att dö för det jordiska och sträva efter det eviga. Jag har sökt att alltid följa den manande rösten att göra Guds vilja… Och på det sättet – med det liv hon levde och den tydlighet som hon visade i humanitärt arbete både under det brinnande andra världskriget och tiden efteråt, har hon gett uttryck för vad det djupast sätt är att vara människa – att leva i kärlek till Gud och medmänniskan. Idag är huset på piazzan i Rom Birgittasystrarnas huvudkloster med ett inrymt gästhem. Men inte nog med det. 1972 iordningställdes en krypta som idag är ett kapell helgat åt den heliga Birgittas dotter – S:ta Katharina. Där firas svenskkyrkliga gudstjänster, mässa på torsdagskvällar och på detta sätt är hela huset en tydlig symbol för en enhet i mångfald. Olika gudstjänster och olika spiritualiteter i tydlig trohet mot den egna kyrkan och samtidigt ett tillsammansskap som spränger gränser – en gemenskap och dialog som är ständigt fortgående. Och allt har sin grund i Moder Elisabeth Hesselblads vilja att återupprätta Birgitinerorden. och som hon alltså själv har sagt: att alltid följa den manande rösten att göra Guds vilja…. De fortsatta samtalen med birgitinerordens generalabedissa ModerTekla Famigligietti är viktiga och glädjerika och i spåren av S:ta Elisabeth Hesselblad.

Mitt budskap i denna predikan är en uppmaning att vi än mer och gemensamt lyssnar till Jesu bön om att vi alla må vara ett. Vi lever i ett postsekulärt samhälle med en uttryckt längtan efter något som bär när allting annat sviker och bedrar, när ismernas murar har fallit och ingen struktur längre håller som utesluter Gud. Sångaren och kompositören Leonard Cohen skriver om detta i sången ”Anthem”:

Ring the bells that still can ring / Forget your perfect offering / There is a crack in everything / That’s how the light gets in. Ring i de klockor som fortfarande kan ringa. Glöm ditt perfekta offer. Det är en spricka i allt. Det är så ljuset kommer in. Låt oss tillsammans i denna värld, i detta land, i våra gemensamma lokala områden och i vårt fall i Skara stift bära ut ljuset – bära ut Kristus som är världens ljus och gemensamt i ord och handling tala tydligt om Jesus – han som är den kärlek som är korsfäst:

Låt oss be med med ord ifrån en av S:ta Maria Elisabeth Hesselblads älsklingspsalmer: Tack för vad du uppenbarat! / Tack för vad jag ej förstår! /Tack för bön, som du besvarat! Tack för vad jag icke får! Tack för livets hemligheter! / Tack för hjälp i nödens stund! Tack för nåd som ingen mäter! Tack för blodets fridsförbund!

Och med heliga Birgittas ord: Visa mig vägen och gör mig villig att vandra den. Amen”

Filed Under: Okategoriserade

Antisemitism!

Sep 11

I skrivande stund är jag hemkommen efter bland annat en fin mässa i Skara domkyrka tillsammans med den sydafrikanske lutherske biskopen i det sydöstra stiftet, biskop Phemba Butelezi. Temat för gudstjänsten var naturligtvis söndagens kyrkoårstema – ”Döden och livet”. Episteltexten idag var hämtad från Uppenbarelseboken (Upp 2:8-11) och tack och lov hann jag kommentera episteltexten för ansvarig präst redan i sakrestian – innan gudstjänsten. För texten som den står, helt okommenterad, är ett starkt bränsle till ökad antisemitism. Det talas om judarna som ”kallar sig judar men inte är det utan är en Satans synagoga…”. Bibeln innehåller väldigt många texter som handlar om döden och livet ur olika perspektiv. Jag kan inte förstå varför just en sådan vers måste vara med. Jag kan heller inte förstå varför kyrkomötet både 2014 och 2015 avslog motioner som handlade om en genomlysning av evangelieboken urifrån dokumentet ”Guds vägar”s perspektiv. Detta dokument är ett dialogdokuemnt som berör judendom-kristendom. Kyrkomötet har uttryckt en entusiasm över detta dokument och vill att det ska implementeras i de olika stiften och kyrkostyrelsen har fått i uppdrag att inspirera till detta. Det inspirationsarbetet är ännu inte helt klart. I ”Guds vägar” står det bland annat att ”I vår kyrka vill vi arbeta för att få bort sådant som kan tolkas som antisemitism eller förakt för det judiska folket och försvara dess rätt till sin historia, sin tro och sina seder”. Det är ett publicerat citat från biskopsmötet den 10 maj 1995. Och det är en oerhört viktig formulering som genom att det finns med som citat i dokumentet är en bejakad hållning. Därför är det så viktigt att vi genomlyser textvalen i vår evangeliebok så att de inte strider mot denna hållning. Texterna ska inte och kan självklart inte skrivas om, men man kan välja andra texter ur Bibeln för dagens tema.

Jag menar inte, till skillnad från påhopp av olika slag, att kyrkan är antisemitisk. Problemet är snarare att det råder en omedvetenhet om vad vissa formuleringar gynnar eller står för. I psalm 331 i Den svenska psalmboken står det i 6:e versen: ”Mose gav oss lag och krav, halleluja. / Jesus lyfter bördan av. Halleluja”. Alltså: Moses har spelat ut sin roll som egentligen bara var destruktiv. Judendomen består bara av lag och krav men sen kom Jesus och lyfte av alltihop. Det är bedrövlig teologi. Som om Jesus inte var jude. Som om Jesus inte firade alla de judiska helgernas betydelse under sin levnad som om de judiska buden inte skulle handla om att leva som människa… Jesus var jude och inte kristen. Med största säkerhet firade han alla de judiska högtiderna inklusive Jom kippur – försoningsdagen.

Rätt ofta är det bra att som predikant gå tillbaka till grundtexten på vilket den aktuella bibelöversättningen bygger. Läser en Johannesevangeliets första kapitel vers 17 ser en att det i Bibeln 2000 står: Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. I den grekiska grundtexten finns inget men. Där står det istället: Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ordet ”men” är alltså tillagt för att ”förtydliga”. Istället skapar det en motsättning mellan Jesus och Moses som naturligtvis kan användas i ersättningsteologiskt sammanhang d v s att judendomens bud har ersatts av Jesu nåd och sanning. Flera engelska översättningar som jag konsulterat har inte ordet ”but” (men). Jag ser ivrigt fram emot en revision av denna vers  den dagen en ny svensk bibelöversättning är aktuell.

När vi nu högtidlighåller reformationen och talar om den pågående reformationen och vad den kan komma att betyda för vår lutherska kyrkan är det nödvändigt att högt och tydligt och igen, och igen, och igen ta avstånd från antisemitismens kyrkliga eller kristna rottrådar. Martin Luther blev på sin ålders höst djupt antisemtyisk och jag vet att Lutherska världsförbundet tagit avstånd från detta. Tack och lov! Men vi behöver gång på gång upprepa avståndstagandet, undervisa präster och pastorer och andra som förkunnar. Tack och lov att Svenska kyrkan har sitt teologiska institut i Jerusalem med huvuduppgift att värna om den judisk-kristna dialogen och likt den unga barnet i ”Kejsarens nya kläder” avslöja det bedrövliga! Vi behöver göra upp med kyrkans antisemitiska arv och öppna våra ögon för Guds storhet – den Gud som är judars och kristnas gemensamma Gud, den Gud som inte konverterat från judendom till kristendom, den Gud som ur kristet perspektiv möter oss som allra tydligast i vår judiske broder Jeshua ben Josef – Jesus från Nasaret – den korsfäste och uppståndne.

Om detta må vi tala!

Filed Under: Okategoriserade