Medvind blev motvind och vi går på kryss på pilgrimsvandringen mot rättvisa och fred.
Sista dagen på klimatförhandlingarna i Marrakech och tid att börja summera årets erfarenheter även om det återstår en del. Hur gick det då? Blev det något nyttigt gjort? Kan vi luta oss tillbaka nu? Nej, inte nu heller. Men vi kan luta oss lite framåt och för att inte motvinden som överraskade oss ska få oss att backa.
Ja, det har skett en hel del under året efter Paris överenskommelsen som måste sättas på pluskontot. Det mest överraskande är väl att tillräckligt många länder har ratificerat Paris överenskommelsen på rekordtid så att det har trätt i kraft. Mycket lägligt just innan mötet i Marrakech. En sådan överraskning är välkommen. Det behövde uppstå några diskussioner och påtryckningar om att ratificera. Nu har det mest handlat om att se till att bit för bit få ihop de olika mekanismerna som ska leda världen till minskade utsläpp och finansiering av anpassningsåtgärder och hållbara samhällslösningar. Sånt måste väl ändå kallas medvind.
Prognosen om motvind kom västerifrån i år. Om det har varit gynnsamma vindar från USA tidigare så var det prognoserna om motvind och oväder desto fler i år. Efter valet så fruktar världen ett USA som kommer att lämna Paris avtalet, lägga ner sitt naturvårdsverk och satsa på kol och olja! USA:s utrikesminister som är på utgång, var här för att gjuta olja på vågorna och gjorde sitt bästa för att hålla uppe modet. Och visst hade han en del poänger. Omställningen till förnyelsebara lösningar är inte möjliga att stoppa. Delstater kommer att fortsätta att hålla sina mål och ta nya steg framåt, t ex Kalifornien som har en ekonomi som är i storlek med Frankrike. Det är nästan en liten trotsig känsla av att vi ska klara det här även med en Trumpen administration i Washington.
Och vad gjorde kyrkorna där då? Jo, en hel del. Vi hade tillsammans formulerat ett interreligiöst uttalande med över 200 stycken religiösa ledare från alla världsreligioner där både ärkebiskop Antje Jackelen och presidenten för Kyrkornas Världsråd Europa Anders Wejryd är undertecknare. Vi ska sträcka på oss lite i Sverige att vi har kyrkoledare som har en stark internationell profil i klimatfrågan och inte minst i det interreligiösa klimatarbetet. Vi var bevakade förhandlingarna tillsammans i ACT ( Action by Churches Together), mötte delegationer och gjorde stunts för att uppmärksamma vikten av att hålla ihop utsläppsminskningar med fattigdomsbekämpning och rätt till vatten och mat. Vi nätverkade med andra organisationer och gjorde gemensamma aktioner med andra religiösa företrädare. Allt för att trycka på för att hålla uppe tempot och för att skapa förtroenden mellan olika parter. Allt för att skapa förutsättningar för klimaträttvisa.
Det är en slags pilgrimsvandring för rättvisa och fred vi vandrar tillsammans.
Polariseringen och polarisen.
Över världen sveper vindar av polarisering där det tycks som om ju längre avstånd det är emellan åsikterna desto bättre. Att vara tydlig har blivit detsamma som att vara oförsonlig. Jag nämner inga namn men det finns tyvärr alltför många exempel.
De internationella klimatförhandlingarna är inget undantag. Efter att Paris överenskommelsen stakade ut en möjlig väg till att verkligen ta steg för att vända utsläppen av växthusgaser och skapa möjligheter till en hållbar utveckling för världens fattiga så sitter vi i Marrakech och kliar oss i huvet och undrar hur ska vi komma framåt när världen ser ut som den gör.
Polarisarna tjänar inte på polariseringen. Och då tänker jag inte på isbjörnarna utan mer på polarisarna som regulatorer av jordens klimat och de som är de första att känna av konsekvenserna, urfolk i Arktis. Om vi nu kastas tillbaka till en diskussion där starka parter minskar ambitioner eller drar sig ur internationella avtal så står vi inför en mycket knepig situation.
Det är lätt att bli deprimerad om man bara lyssnar på de berättelser som målar svartvita bilder. Det finns andra berättelser som inte sveper över landskapet med selektivt seende. En sådan är det som sker i Standing Rock. Standing Rock är en Sioux urfolksgrupp som protesterar emot att en ny pipeline för olja ska dras igenom deras område och hota både vattenresurser och gå igenom de områden där deras förfäder är begravda. Det har blivit en stor folklig mobilisering både på plats men också i hela USA plus resten av världen. Inte minst har religiösa ledare av olika konfessioner varit på plats för att stödja motståndet emot att dra fram pipelinen.
Igår samlades vi i en stor ring utanför COP 22 i Marrakech för att i en gemensam manifestation i solidaritet med Standing Rock. Det leddes av urfolk från olika delar av världen, även samer från Sapmi. Det handlar om vatten om klimat och hur framtida generationer ska kunna få drägliga liv. Det är en annan berättelse. Det handlar om besinning, om vårt beroende av varandra och av moder jord. Det kanske kallas solidaritet. Standing Rock protesterna säger ofta Defend the Sacred, försvara det heliga. Att försvara det heliga är inte en del av polariseringen men en del av att försvara polarisen. Att stå upp för de utsatta, för det hotade för svagheten som en annan ganska högljudd berättelse föraktar.
Lite stukat men inte hopplöst
Trump, Trump och Trump. Det är det som många pratar om när vi möts på FN:s klimatförhandlingar. Vi som hade det så bra förra året i Paris när ett gemensamt internationellt bindande avtal applåderades av hela världen. Äntligen fick vi en riktigt boost av glädje och lyft för att verkligen kunna förändra världen emot hållbarhet. Ja, det höll i sig ända in på höstkanten då den glädjande överraskningen kom som sa att EU ratificeras Paris överenskommelsen. Det betydde att tillsammans med några andra stora nationer, som USA och Kina, så var det tillräckligt många länder och utsläpp som gjorde att det hela trädde i kraft den 4 november. Hurra!
Men sen drog någon ner rullgardinen. Donald tog hem ett val och så ändrades alla förutsättningar. Han har lovat att riva upp Paris avtalet (får se om han kan!) inga mer pengar till FN inklusive klimatfonder (det kan han säkert få till) och så skrotas EPA, landets naturvårdsverk. Lägg sen till att energiansvariga i den nya administrationen kommer från fossil-sektorn, som Trump också lovat att öppna upp med mer kolgruvor. Det är precis på tvärs emot allt som vetenskap och även sunt förnuft säger att vi bör göra nu.
Mina amerikanska vänner ber om ursäkt för att det blev så här. Nån sa att de hade ingen plan B. Det fanns inte på kartan att det skulle ske. Sorg och förstämning och även en stor oro för att det här kommer att skjuta i sank det globala arbetet för att klara klimatutmaningen.
Men att ägna sig åt undergångsprofetior vore okristligt. Det som händer i USA , och som sker i också i länder i Europa, bör få oss att bli mer aktiva och listigare. Nu behöver andra sektorer göra desto mer för att klara utvecklingen. Frivilliga åtagande av andra intressenter blir ännu viktigare, avinvesteringar i fossilbranschen och återinvesteringar i hållbara lösningar får än större betydelse när en stor stat ger legitimitet åt att ignorera utsläppen. (För det finns de som kommer att segla upp i vinden av den amerikanska skutan för att inte göra något ambitiöst) Och kanske viktigast av allt är att det moraliska argumentet att handla blir ännu starkare än tidigare. Det fanns ingen plan B för det som skett i valet i USA och det finns ingen planet B. Vi måste lämna de rörelser bakom som inte förstår allas bästa. Vi måste säga Hej då, till de som förstör för allas bästa och konstatera att ni har framtiden bakom er. Vi behöver inte tappa glädjen från Paris, vi behöver bara transponera den till ett trotsigt hopp. Ett hopp som är ett verb, hopp som i att handla.
Ut på gatorna!
De årliga klimatförhandlingarna är igång igen. I Marrakech samlas världens klimatansvariga från myndigheter och länder tillsamman med en hel räcka av frivilligorganisationer. Den först veckan har gått och det tycks inte ha hänt mycket och kungen av Marocko verkar mest intresserad av får till något så det kan firas ordentligt. Det ryktas om att han vill få ett avslut redan i början på veckan så ska det firas till fredag när konferensen är över. Så lär det nog inte bli men stillsamt har det varit eller kanske mer stillastående.
Söndag är en dag utan officiella förhandlingar så vi som tillhör kyrkornas olika organisationer samlas för att ta ut strategier och analyser vad som ske inför den sista veckan. Men vi hinner också med att gå ut på gatorna tillsammans med överraskande många demonstrera på gatorna. Inom Kyrkornas världsråd har vi sedan länge fört fram vikten av Klimaträttvisa. Tidigare var vi mer ensamma om det. Idag var vi långt ifrån ensamma. Genom tåget av olika organisationer hörde och syntes ordet climate justice . klimaträttvisa. Och äntligen ser allt fler att det handlar om att skapa rättvisare förhållande och inte bara att minska utsläppen. Det måste till rättvisa också. Rättvisa mellan de som har och de som inte har. Mellan generationerna och mellan allt liv som tillsammans utgör underlaget för allt liv. Det kan vara värt att gå ut på gatorna och stämma in i kören på rättvisa.
En reflektion över en affär som inte känns bra.
Under många år har jag funnits med i det internationella ekumeniska arbetet med klimat. Gång efter annan har vi gjort uttalanden och seminarier och aktioner för att visa på vikten av att minska utsläppen och att rädda de mest utsatta. Ekologi och Ekonomi och Social välfärd ryms inom begreppet Klimaträttvisa som har varit i fokus för kyrkornas arbete i många år nu. Det väcker också tankar på hur vi ser på frågorna när det hamnar närmare oss själva. Kan vi göra något annorlunda när vi ställs inför frågeställningar som sätter ekonomi och ekologi emot varandra?
Eko som finns i orden ekonomi och ekologi kommer ifrån grekiskans ord för hushåll. Ekonomin är hur vi hushållar med resurserna och ekologin handlar om samspelet i ”hushållet”. Det finns ett klart samband i ordet men i den politiska handlingen idag så vill en del göra det till varandras motsatser. Inget kan vara mer fel. Ekologisk hållbarhet är inte något vi kan ägna oss åt när vi har skapat en god ekonomisk utveckling för det finns ingen god ekonomisk utveckling utan en hållbar ekologi.
En hushållning av resurserna utan att se till hur samspelet i fungerar är meningslös och idag en rent farlig inställning. Tyvärr är det ekonomistiska förhållningssättet det dominerande och kan man bara visa på att pengaflödena går rätt så tystnar alla andra argument. Vattenfalls försäljning av brunkolen i Tyskland hade kunnat göras till en mycket intressant vändpunkt där Sveriges regering tog ett unikt ansvar och arbetade för att fasa ut brunkolen. Att argumentera för att om inte vi gör det så är det någon annan som gör det i betydelsen av att om inte vi säljer så plockar någon annan upp kolet och utsläppen blir lika höga. Argumentet var samma när det gäller Sydafrika och isolerandet av apartheid regimen. Om inte vi handlar deras varor så gör någon annan det. Hur åstadkommer vi då förändring?
Tänk om Sverige hade tagit chansen tillsammans med Tyskland visat på hur det går att ställa om ett samhälle från fossilt till förnybart. Sverige som humanitär stormakt skulle kunna visat på hur vi tar ansvar i en global värld för att på alla sätt minska utsläppen av växthusgaser, t o m när det handlar om utsläpp utanför landets gränser men inom EU! Då skulle ett dumt beslut att en gång i tiden att köpa kol kunna visa sig vara ett exempel på hur det går att ställa om och att samtidigt klara ekonomi och social välfärd för de som arbetar inom fossilutvinningen.
Men istället blir det det kortsiktiga ekonomiska argumentet som blir vinnaren och, kanske inte en bortförklaring men i alla fall, en klen ursäkt om att det går inte att ändra ägardirektiven. Att sedan hänvisa till att handeln med utsläppsrätter kommer att fixa det här är föga övertygande. Det finns mycket lite som säger att inköp av utsläppsrätter har någon större inverkan. Det är en icke fungerande marknad i betydelsen att utsläppen är så billiga och utsläppsrätterna så många att det inte får någon märkbar betydelse för utsläppen. Det går inte att berömma sig själv med att säga att vi har så höga mål och ska bli världsbäst om det inte finns mod, kreativitet och frimodighet att tänka nytt kring hur vi med alla möjliga medel ställer om våra samhällen till en uthållighet. En omställning som är absolut nödvändig för att vi ska klara en värld som är dräglig för flertalet och som säkrar möjligheterna till mat och vatten för kommande generationer.
Det går inte att blunda för att det kortsiktiga monetära värdetänkandet har en mycket stark makt över tanken och handlingen. Det är djupt olyckligt i en tid då vi alla vet att det är en ohållbar väg framåt. Beslutet och argumentationen kring Vattenfalls brunkolsförsäljning visar tydligt på hur svårt det är att genomföra de grundläggande förändringar som bara måste göras.