”Fredsavtalet” i Colombia

Innan jag kom till Colombia hade jag i höstas fått till mig nyheten om att Colombias regering och den största gerillan Farc hade slutit fred genom ett fredsavtal. Jag fick direkt känslan att det finns hopp om världen och grattis Colombia nu kanske det kan bli en bättring, med betoning på kanske såhär i efterhand.

Måndag morgon den första maj åkte Ageravolontärerna tillsammans med ett filmteam ner till Colombia för att träffa Svenska kyrkans partner på plats. Partnern heter DiPaz och är ett nätverk av kyrkor i Colombia som har gått ihop för att arbeta med fredsavtalet. Filmteamet skulle göra en kort film om Edwin som arbetar för DiPaz.

DiPaz arbetar bland annat med att informera om fredsavtalet och fredsavtalets innebörd, de arbetar också med att finnas på plats ute i lokalsamhällena för att skydda ursprungsbefolkningen och övervaka att punkterna i fredsavtalet implementeras.

Möte i avmobiliseringszon med regeringen, Farc ,FN och Svenska kyrkans partner DiPaz.

I fredsavtalet står det om en trepartsmekanism som består av regeringen, Farcgerillan och FN. Denna mekanism ska övervaka processen kring de avmobiliseringszoner som regeringen uppfört i samarbete med Farc där gerillan lägger ner sina vapen, får utbildning och förbereder sig på ett liv i det civila.

Problemet med fredsavtalet är att de områden som tidigare kontrollerats av Farc nu tagits över av paramilitären eller den näst största gerillagruppen ELN. Många människor har blivit tvångsförflyttade från sina områden och paramilitären har begränsat införsel av mat och pengar till områdena. Paramilitären är civila militärer som förut etablerade sig för att skydda sig mot Farc.

Det som gör situationen så komplex i Colombia är att det finns så många olika lager av aktörer som hela tiden vill försvara sina intressen och områden. Regeringen har borgmästare, flottan, polisen, militären, guvernörer och sen alla gerillor och paramilitären.

Farc är redo att lägga ner sina vapen och ge sig ut i de civila men eftersom paramilitären och andra beväpnade grupper skapar osäkerhet i tomrummet efter Farc är man nu orolig för sin säkerhet när man ska återvända till ett civilt liv.

Vi tog oss med båt ut till en liten by som heter Riosucio där vi mötte människor som bott i olika samhällen längs floden men nu blivit tvångsförflyttade till Riosucio i slutet på mars.

Möte med ledare från lokalsamhällen i området.

Vi fick ett möte med katolska kyrkan i Riosucio och flera ledare för olika lokalsamhällen i området. Dom berättar för oss att de föddes ett hopp när fredsavtalet infördes, ett hopp om ett liv utan våld. Men trots att gerillan lämnar in sina vapen lever kriget vidare, andra aktörer har kommit in istället.

Nu efter fredsavtalet har människor i dessa landsbygdsregioner fått en betydligt värre situation än innan. Innan var det öppna strider två parter emellan, nu drabbar det civilbefolkningen.

Det man pratar och nämner mest på det här mötet är vikten av att synliggöra situationen som har blivit för många människor och uppmärksamma presidenten om nuläget efter fredsavtalet.

”Vi har ingen mat och inget uppehälle här, hela världen har köpt idén om att Farc är problemet men så är det inte” säger en av de personer som blivit tvångsförflyttad. Man pratar om att det är ungefär 2000 personer i området kring Riosucio som blivit tvångsförflyttade. Men staten kommer aldrig att erkänna paramilitären som är på plats.

”Vi är lagligt erkända ägare av territorierna, paramilitären tar över illegalt och regeringen kan inte garantera vår säkerhet”

Presidenten Santos fick nobels fredspris för sitt arbete med fredavtalet och har också en önskan om att Colombia ska bli medlem av OECD länderna. Det jag känner mer och mer efter tiden i Colombia och alla människor jag pratar med är att fredsavtalet gynnar regeringen till största del. Man får sin största fiende att lägga ner sina vapen och lämna sina territorer samtidigt som man har en nära kontakt med paramilitären som istället går in på vissa områden och tar över dessa territorier.

Det absolut viktigaste som många människor jag mött skickar med oss är att synliggöra problematiken med fredsavtalet. Att det är långt ifrån fred i Colombia och att många människor upplever en mycket sämre vardag nu än innan fredsavtalet tecknades. Att hela världen fått till sig nyheten och tänker att nu kommer de bli fred och bättring är inget annat än ett skämt som de ser ut idag. Man kan absolut se fredsavtalet som en bit på vägen men regeringen måste se till alla parter i problemet inkluderas. Fredsavtalet är enbart mellan Farc och regeringen vilket är en stor miss som lett till stora problem för många människor.

Fredsavtalet är ju självklart i grund och botten något väldigt positivt för Colombia men vägen till en riktig fred och att alla människor ska kunna leva ett liv utan våld och väpnade konflikter kräver mycket arbete från alla aktörer i landet. Känner mig väldigt stolt över Svenska kyrkans internationella arbete och dess partner DiPaz i Colombia som alltid gör sitt bästa för de mest utsatta människorna.

Christian Bonde Ageravolontär, Apartadó, Colombia 

En banan från Costa Rica

Jag tänkte dela med mig av en berättelse, eller insikt kanske jag ska säga, efter ett besök jag gjorde i våras under min tid i den Lutherska kyrkan i Costa Rica. Först ska det sägas att Costa Rica är ett helt fantastiskt land, med otrolig natur och varmhjärtade människor. Men det finns stora problem med klyftor även här, och en större del av marken används till ananas- och bananodlingar. Och det är precis det jag ska prata om, ett besök till ett område fullt av bananodlingar.

”I veckan fick vi möjlighet att åka med en av prästerna i kyrkan till den sydöstliga delen av landet, den karibiska kusten som gränsar mot Panama. Väl där åkte vi med honom till fackmöten på de bananplantager som sträcker sig så långt ögat når där borta och fick sedan åka ut till ett boendekomplex för att ha en stund med bibelstudier och samtal. Jag kan väl säga med att det är tre stora amerikanskägda företag det handlar om i detta fallet…

Jag kan börja med att säga att det enligt lag är en rättighet att få ha fackföreningar, men i praktiken ser det helt annorlunda ut. Folk åker i fängelse för sitt engagemang, polisen kommer, företagen tillåter dem inte och man kan bli av med jobbet om man går med. Börjar man kräva sina rättigheter hotar företagen med att stänga ner plantagerna. Därför möter man en uppförsbacke redan där. Diskrimineringen på plantagerna fortsätter dock mycket längre. För det första är den största andelen arbetare immigrerande indianer från Panama, och för det andra är kvinnornas situation väldigt svår. För att få jobb som kvinna måste man vara costarican, indiankvinnorna står utan arbete.  Indianerna har också fått lida mycket, tvingats prata spanska och förbjudits undervisning av sitt språk i skolan. Detta är dock något som börjar förändras nu.

Utöver diskrimineringen och svårigheterna för facket är arbetsvillkoren för arbetarna väldigt svåra. Några av männen som arbetade med bananerna berättade tagande historier för oss, som jag ska försöka sammanfatta:

Möte med facket

• Arbetet börjar så fort man blir myndig. Som en man sa: ”Jag började jobba när jag var 18 år och lämnade min ungdom.”
• Kemikalierna sprids med hjälp av lågtgående flygplan, vilket innebär att de som går på fälten titt som tätt blir duschade av kemikalier. En man förklarade ”Vi är sjuka av gifterna, vi har dem i våra kroppar.”
• Arbetet kan pågå 10-12 timmar varje dag, åtminstone sex dagar i veckan. Och mer arbete kan det bli, allt beror av hur mycket bananer det finns. Ingen får gå innan alla bananer är färdigförpackade.
• Kroppen tar stryk av det tunga arbetet och när man börjar närma sig 50 ses man som långsam och ”förbrukad”, vilket innebär att företaget hellre anställer en pigg 18-åring och den äldre mannen får sparken.
• Företagen hotar arbetarna med att man inte längre vill köpa bananer. En kille frågade mig om man fortfarande äter bananer i Europa, eftersom han hade fått höra att vi inte ville ha mer bananer.
• Bananerna besprutas flitigt. Och när man valt ut de bananer som ska skeppas till andra delar av världen badar man den extra mycket i gifter för att de ska klara resan.
• Tempot på arbetet är högt, och skulle man av någon anledning vara sen (även om det är för att man har haft mer arbete) tillbaka från fältet får man lida för det.
• Plantagerna skapar monokulturer som förstår den naturliga floran och faunan. Men inte bara det. Monokulturer gör det även lättare för skadedjur att slå ut hela fält, vilket gör att man tvingas bespruta växterna ännu mer…

Några av husen arbetarna bor i. Men dessa var riktigt fina jämfört med många andra.

Detta är verkligheten för alla dem som arbetar med att förse oss med frukt. Det är såhär den frukt vi köper produceras. Stora företag som utnyttjar människor, miljön, för att tjäna mer pengar. Små producenter som säljer till företag men som inte får i närheten så mycket betalt som de borde. Och tusentals människor som kämpar varje dag för sina familjers överlevnad, för att vi ska kunna köpa billig frukt. Tänk på det nästa gång ni står i affären och väljer mellan en vanlig banan och en Fairtrade (som är det bästa alternativet som finns idag). Fairtrade har dock inte riktigt nått någon utbredning i Costa Rica än, men ökar efterfrågan ökar produktionen. Det är så det fungerar. Och vi är en del av allt det här. Alla valen vi gör när vi står i affären kommer direkt påverka människor på andra sidan jorden som har det betydligt svårare än vi.”

Och till slut, kom ihåg att detta bara är bananernas historia. (till exempel ananasen besprutas ännu hårdare, innebär tuffare villkor för arbetarna som till skillnad från bananplantagerna arbetar dygnet runt) Alla varor, alla produkter bär på en egen historia, men det vi vet är att vi kan påverka hur den historian ska se ut i framtiden.

Amanda Björksell, Ageravolontär

Ännu ett år har gått!

Nu har ännu ett år gått och nu går vi in i 2017 med alla lärdomar vi fått från 2016. Mycket har hänt både nationellt och internationellt och vårt uppdrag som Svenska Kyrkans Ageravolontärer blir allt mer tydligare och viktigare.

Donald Trump har mot alla odds valts till USAs President och hela världen går ovetandes om vad som kommer hända när han tillträder, det är en människa som har uttalat sig rasistiskt, sexistiskt och kränkande, han har till och med sagt att han vill riva upp klimatavtalet i Paris som hela världen kom överens om. Flyktingar dör på sin flykt till Europa över medelhavet och vi får hela tiden läsa om vilken fruktansvärd tillvaro människor befinner sig i och hur problematiskt det är att ta sig till Europa.

Situationen i Syrien och Aleppo är fruktansvärd och vi ser bilder på hur en hel stad som en gång var full av kultur, glädje och liv bara blivit till ruiner. I Etiopien har vi den värsta torkan på över 30 år där totalt 18,4 miljoner människor är i behov av matbistånd, vatten, sanitets och hälsoinsatser.

Samtidigt i Europa ser vi mörka moln som drar in, vi kan se att många länder som England, Grekland, Tyskland, Danmark och även Sverige har främlingsfientliga politiska partier i sin regering och riksdag. Vi har sett efter valet i Storbritanniens att en majoritet vill lämna EU. I dessa tider är inte lösningen att backa ur, i dessa tider är lösningen att stå starka tillsammans och kämpa för mänskliga rättigheter.

Vi får inte glömma vilka mål vi kom överens om på klimatmötet i Paris, vi får inte glömma att i September 2015 kom 193 ledare för världen överens om 17 mål som vi ska ha klarat av till 2030.

Om vi ska klara av dessa mål så får vi inte sluta tro på att en bättre värld faktiskt är möjlig.

När jag läser om allt detta på nyheterna eller i tidningarna så ser jag kampen mellan de onda och de goda och jag är Ageravolontär för jag tror på att de goda alltid kommer att övervinna de onda, men vi kan inte bara luta oss tillbaka, vi måste agera!

Svenska Kyrkans Ageravolontärer agerar lokalt för global rättvisa och kommer alltid att kampanja, sprida, dela och leverera budskapet om vad vi som medmänniskor behöver göra för att nå dessa mål. Mycket har hänt 2016 i både positiv och negativ bemärkelse men låt oss säga såhär:

2016: Thanks for the Lesson

2017: Let’s do this!

Christian Bonde – Ageravolontär

Ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus…

det kan bara växa och sprida ljuset vidare. Ute är det just nu mörkt och ser vi till hur vår värld ter sig är det ofta mörka och dystra bilder vi möter då vi tar del av vad som händer i vår omvärld, men även här hemma i vår egen tillvaro. Krig och orättvisor, uppgivenhet och hopplöshet. Mörkret kan finnas både inom oss och i tillvaron runt omkring oss. Det kan vara större eller mindre. I detta mörker är det lätt att tappa tron på framtiden, att ge upp sina drömmar och fastna i det som bara gör tillvaron än mörkare. Vi behöver ljus. Vi behöver de som vågar och orkar hålla hoppets låga brinnande. Vi behöver sprida ljuset till varandra.

Det är just detta ljus och hopp som vi möter i julevangeliet om Jesu födelse. Gud kommer till oss i världen för att ge oss hopp och ljus i våra liv. För vår skull, för att vi ska förstå den kärlek som Gud är och vill sprida i den värld han skapt och älskar, blir han människa precis som oss. Men när Gud väljer att bli människa är det inte genom en storslagen entré som kejsare eller konung. Det är inte prakt, ära och rikedom. Nej, när Gud blir människa så är det i form av ett litet barn som föds i ett stall omgiven av djur och de enklaste av människor. I det maktlösa lilla barnet som är helt utlämnat till sin omgivning, det är så Gud kommer till oss.

Men att Gud kommer som ett barn och inte som en praktfull kejsare, är inte det lite märkligt? Hade inte alla människor då kunnat förstå att Jesus var Gud om han gjort ett mer storslaget intåg än att födas i ett stall, en mörk natt i en bortglömd del av det romerska riket? Fast att Jesus föds till världen som ett barn tror jag visar mer på vem Gud verkligen är. Att Gud finns i det kärleksfulla, innerliga och berörande. Allt det som ett barn är.

Mötet med ett litet barn är något som är svårt att inte beröras av. Det kärleksfulla leendet som gör att hela vårt hjärta fylls av denna värme. Den fördomsfria nyfikenheten att upptäcka sin omgivning och vad denna kan ge. Viljan av att vara nära och den fulla tilliten till en annan människa. Barn visar på hur vi borde vara mot varandra. Att öppenhet, värme och omtanke är det som skapar och bygger upp relationer och medmänsklighet. Inte fördomar, murar och skuldbeläggande, det som många av världens ledare idag tycks ha som främsta metod för att förverkliga sina mål men som också bygger upp det mörker som släcker människors drömmar och önskningar. Vad världen behöver är barnens värme, närhet och kärlek. Det som sprider ljus i vår tillvaro.

Gud kommer till oss i julnatten som ljusets barn och ljuset är från och med nu föralltid närvarande i världen. Jesus vill vara ljuset i våra liv och vilken större gåva än denna skulle en människa kunna önska sig? Livets ljus som kommer för att omvandla vårt mörker, både inom oss och utom oss i världen, till glädje, hopp och framtidstro. Jesus kommer med löftet om att alltid vandra vid vår sida och vara hoppets låga då allt annat tycks vara mörker. Även om mörkret finns där kommer Jesus vara ljuset som lyser i mörkret, och mörkret kan inte övervinna det. Det är inget litet uppdrag det lilla barnet fått på sina axlar, att vara en hoppets låga både för hela mänskligheten och inom var och en av oss. Men det är ju inte heller vilket barn som helst som vilar i krubban. Det är Gud själv och för Gud är allt möjligt. Guds kärlek är större än vi kan förstå, Guds omsorg om oss går utanför vår horisont.

Vad kan då hända inom oss då vi låter Jesusbarnet få ta plats i våra hjärtan och sprida sitt ljus och sin kärlek inom oss? Det kan öppna livet på nytt. Med Guds kärlek som leder oss på livets väg kan vi både se på oss själv och våra medmänniskor på ett nytt sätt. Att var och en av oss är värdefulla, välsignade och värda att älska. Att vi aldrig är övergivna utan att livets ljus alltid kommer att lysa inom oss och vara en hoppets låga då allt annat tycks vara mörker. Att Gud lovat att mörkret inte ska bestå, utan att det finns något som är större och som vi ska sätta vår tro och vårt hopp till. Och det är Jesus Kristus.

Men det är inte bara ett ljus som lyser för mig och dig och för vår egen skull. Det lyser för och inom alla och då vi söker ljuset inom oss öppnar det också upp för att se vår medmänniska. Kanske den som sitter här bredvid dig just nu eller någon långt borta som du aldrig träffat. Gud kommer som ett ljus i våra liv men vill också att vi ska sprida detta ljus vidare. Vi ska reflektera den kärlek som Gud ger oss. Vi är alla kallade till att vara ljusets barn, att sprida värme, närhet och kärlek till den värld där mörkret försöker tränga in men där ljuset lyser och aldrig kommer att kunna övervinnas.

Där världen är som mörkast är också barnen de mest utsatta. Jesus föddes också han in i en tillvaro av oro och osäkerhet och tvingades på flykt under sina första år. Samma sak ser vi idag, barn som får lämna det som varit ett tryggt hem och istället bege sig mot ett ovisst mål. Barnen är det viktigaste vi har, det är både vår framtid och vår nutid. Vad kommer hända med dessa barn om inte deras låga av hopp kan få fortsätta brinna? Vad händer om vi fortsätter att bara se på när deras mörker bara blir mer och mer kompakt? Det är här vi måste se Guds kallelse till var och en av oss att vara ljus i varandras liv och reflektera Guds kärlek till hela världen. Jesus föds i världen för att ge hela mänskligheten hopp och tro om en värld där Guds fred och frid ska få råda.

Ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus, det kan bara växa och sprida ljuset vidare. Att dela med sig av hoppets låga och kärlekens ljus gör inte att vårt egna ljus blir mindre, tvärtom kommer det istället att växa. Evangeliet om julens glada budskap är ljus. Änglarna som strålar när de möter herdarna på ängen och berättar om det fantastiska som hänt inne i Betlehem. Stjärnan som tänds på himlen och leder besökarna till stallet. Och inte minst Jesusbarnet själv som kommer med ljuset till alla människor i alla tider.

Till var och en av oss kommer det lilla barnet med hoppets låga och ljusets löfte. Gud blir människa för vår skulle för att vi ska förstå vem Gud är och hur mycket Gud älskar oss. Det är vad julens glada budskap handlar om och som vi ska ledas av och dela vidare. Så låt oss sprida hoppets och kärlekens ljus, för ett ljus kan aldrig förlora något på att tända ett annat ljus, det kan bara växa och sprida ljuset vidare.

Veronica Pålsson, Ageravolontär Lund

En redogörelse om en intressant helg i ett kylslaget Oslo

Förra helgen var jag en av Ageravolontärernas representanter på Globaliseringskonferensen i Oslo. Globaliseringskonferensen arrangeras vartannat år av Norges Sociala Forum, och är som namnet avslöjar en konferens med många spännande, och ibland omskakande, seminarier om jorden, världen och människan i ett internationellt perspektiv.

Det första som slog mig när vi kom till Oslo var den ovanliga uppbyggnaden av konferensområdet. Mitt på Youngstorget stod det en enorm Lavvu, som är ett slags samiskt tält. Det ingav en känsla av lokal förankring, en påminnelse om att Norden inte är förskonad från sociala och miljömässiga konflikter, även om en lite mer praktisk konsekvens var att det blev väldigt kyligt inne då den var svår att värma upp. Det fick dock mina tankar att konstant vandra till de människor som varje dag sitter på våra gator och trotsar alla väder för att skaffa sig en bättre framtid. Det är lätt, men samtidigt farligt, att se förbi de problemen som ligger precis framför våra ögon, och istället blicka bort mot problemen på andra sidan jorden.

Ett av de givande mötena första dagen var när vi gick på studiebesök hos Changemakers, som är Norges ungefärliga motsvarighet till Ageravolontärerna, men ändå arbetar på ett annat sätt. De är organiserade efter medlemskap och jobbar mycket med kampanjer, en för varje kalenderår. Detta år arbetar de med en mycket intressant kampanj som de också höll ett seminarium om, på temat landgränser och mediciner. Kärnbudskapet var att beroende på var du är född i världen har du väldigt olika förutsättningar, inte bara till att få vård, utan över huvud taget få tillgång till mediciner och medicinsk forskning. Läkemedelsföretagen är just det, företag, och arbetar efter lönsamhet, både vid försäljning och vid forskning. Det resulterar i att många sjukdomar i fattigare länder är för lite undersökta, och befolkningen får inte den hjälp de behöver. Det fick mig att tänka på hur lyckligt lottade vi är som är födda i Sverige och har tillgång till en bra och stabil sjukvård. Även om man, som jag, sällan är sjuk, finns alltid möjligheten till hjälp om olyckan skulle vara framme.

Ett annat seminarium som påverkade mig mycket var en föreläsning och diskussion om våldtäkter i konfliktzoner. Det är ett tungt ämne som jag tror att vi alla är medvetna om, men det blir ändå speciellt att lyssna till människor som jobbat inom ämnet i flera år och kan ge en bakgrund till den. Tyvärr är det så att våldtäkterna fortsätter för att det är ett otroligt effektivt sätt att bli förgöra en befolkning. Vill till exempel ett företag bryta mineraler, som ofta är fallet i Demokratiska Republiken Kongo, eller en rebellgrupp inta ett område, är det bästa verktyget för att få bort lokalbefolkningen att våldta och döda, långt ned i åldrarna. Det är inga unika händelser, utan sker varje dag, världen över. Ofta sker det på ett sådant sätt att internationella organisationer inte kan stoppa detta, eller till och med är aktivt passiva, för att inte blanda sig i och stoppa. Precis som med läkemedelsföretagen, finns här ett stort intresse av många olika parter för att detta beteende ska fortsätta, även om det är svårt för oss lekmän att ta in. Det här satte igång många tankar hos mig, som också studerar utvecklingsstudier på universitetet, angående hur och om en förändring ens är möjlig. Det är tunga frågor, men det gäller att fortsätta i det lilla och uppmärksamma om vad som pågår, även om de stora mediekanalerna i många fall är ovilliga att dela bilden om verkligheten.

Ett annat tyngre ämne som diskuterades var skatteflykt och skatteparadis. Det är också ett fenomen som dyker ur möjligheten att fly från skatt. Fram tills att det finns starka internationella regleringar kommer det att fortsätta. Även här, precis som i de andra fallen, finns det dock starka intressen från mäktiga institutioner om att systemet återupphålls. För att förändra, krävs ett system som kringgår dessa intressen och att alla länder kommer överens om gemensamma riktlinjer.

Det var mycket som hände på konferensen, men det är omöjligt att återge allt. Här följer tre bilder: en på ett seminarium om miljöresurshantering, en från en manifestation on en human asylpolitik och en på ett höstfint Oslo.

Läget i världen är hårt, och det kan vara bra att påminna sig själv om det. Samtidigt gäller det att lära sig se det ljusa och positiva för att orka med det jobbiga. Jag ser tillbaka på den här helgen med glädje, då jag bland annat fick gå på en fantastisk konsert med de två samiska artisterna Marja Mortensson och Sofia Jannok, och också med beslutsamhet, då jag vill fortsätta påverka, även om det bara är i det lilla. Att veta är det första steget mot förändring, och det kan vara bra att påminna sig själv om det.

Sophie Mumm,

Ageravolontär i Lund