Lördag Bön under dagen

O Gud, din stilla, starka makt. i tidens tysta gång du lagt
där gryning tänds kring bergens krans
där solen står i middags glans

Släck ont begär och hat och och strid. Ge kroppen hälsa, hjärtat frid
Var med oss. Led oss där vi går.
Vår dag är din. Din dag är vår.

O Skapare av evighet, i Sonen låt barmhärtighet ,
i Anden läkedom och frid
oss följa nu och all vår tid.

Från Tidebönsboken

Lördag, bön under dagen.

Kom, Helge Ande, med din tröst, med Faderns makt och Sonens röst.
Låt hjärtat, som var stumt och dött,
bli återskapat, pånyttfött.

Väck tro och samvete till liv, i kyrkan som bekänner dig.
Låt dem, som ej din kärlek känt
få värme av den eld du tänt.

O Skapare av evighet, i Sonen låt barmhärtighet,
i Anden läkedom och frid
oss följa nu och all våt tid.

översättning av Anders Frostenson

Vi fick en ny översåttning av Gamla Testamentet 2001. Jag har också den gamla,
och då jag skriver kollar jag i båda.

I den äldre står något, som jag tycker så mycket om.
”Under gråt skall de komma, men jag skall leda dem, där de går bedjande fram.
Jag skall föra dem till vattenbäckar, på en jämn våg, där de ej skall stappla.”

Men när jag nu tittar i den senaste utgivning av GT, så finns inte ”där de går bedjande fram”. (om man vill kan man fråga sig om de har slutat be)

Men allt detta finns med: ”Bland dem finns blinda och halta , havande kvinnor och
födande. … Gråtande kommer de, men jag tröstar dem och leder dem. På en jämn
väg där de inte snavar för jag dem till strömmande vatten.”

Bäda är från Jeremia 31. Som jag sällan läser.

Att ha ett dubbelnamn som förnamn är kanske något vi har i Sverige.
Vi var en termin utanför Geneve, där Kyrkornas Världsråd har en stor anläggning, där man bo och studera.
Vi, som hette Karl-Gunnar och Anna-Stina, kallades endast Karl och Anna.

Vem Anna var, vet kanske ingen här ingen här i värt land.
Men Anna var Marias mamma, alltså Jesu mormor.
Och kom att kallas ”Anna, själv tredje”-
Det står om henne något som kallas Protevangeliet.
Så att hette Anna, är något man kan var stolt över.

Taize är, som några vet, ett kloster med bröder i västra Frankrike. Vinter 66 fick jag veta
att någon som jag kände skulle leda en resa dit. Jag frågade om jag kunde få följa med. Tyvärr inte, blev svaret.

Men antagligen ändrade han sig, han som hette KG Ellverson. Jag kom med och han och jag förlovade oss där.

De som var med på resan, gav oss då två bruna muggar, som man skulle dricka
Caf+e au lait ur, alltså kaffe med mjölk. Den ena står nu på min byrå, där jag har
diverse nyckar.

Har varit i Taze även i vinter. I Geneve finns ett stort ställe, som hör till Kyrkornas Världsråd
Man kan studera där en hel termin, och träffar då folk från alla värdsdelar. Och på julen
reste vi över till Taze.

Vilket sort mysterium.. Texten är rån Filippinerna, sjungs ganska fort och glatt.
(Man kan höra den på Youtube, Sv Psalm 726)

Vilket stort mysterium! Vilken salig omsorg
Jesus blev broder, dog för oss på Golgata.
Här vid nattvardsbordet möter oss ännu.
Omöjligt att förstå, att det kan vara så.

Vilket stort mysterium!! Vilken salig måltid.
Brödet som vi bryter, gör oss ett med Kristus
Vinet som vi delar, oss md Gud förenar.
Omöjligt att förstå, att det kan vara så.

Vilket stort mysterium! Vilken salig källa!
Livet kommer till oss, öppnar våra ögon.
I den värld vi lever, blir vi Herrens redskap.
Omöjligt att förstå, att det kan vara så.

Himmelrikets måltid, ger oss hopp och glädje
möta morgondagen, viss om Herrens trofasthet.
En gång har han lovat, kommer han tillbaka.
Omöjligt att förstå och ändå är det så.

Taize år, som några vet, ett brödraskap eller ett kloster i Frankrike, som grundades efter
2 världskriget .

När det så började komma många hit, mest unga människor, började man där skriva
verser, som alla kunde sjunga. En sådan är denna:

Ät mitt bröd, drick mitt vin,
kom till mig så du ej hungra.
Ät mitt bröd, drick mitt vin,
tro på mej så ska ej törsta.

Texten är från Taize 1982. Står nu i vår Psalmbok som nr 727

Jag har börjat följa Robert E Fuller, som filmar djur och natur. Ibland ritar han av det, som han ser. Och det är så bra, att man inte kan avgöra om det är filmar eller ritat.

Vi hade en sommarstuga utanför Uppsala, som låg vid en skog. Då kunde man se djur, som kom till vår trädgård. Älgar, som på sensommaren kom åt av våra äpplen. De hade
en egen stig, som de kom nedför, och förstörde vår gräsmatta. Kom man dit en tidig
vårdag, kunde man se var de legat på natten, för där var det ingen frost på marken.

En bit upp i skogen fanns ett grävlingsgryt under en stor sten. Ibland kom grävlingen
ner i trädgård. Och bajsade i vår rosenbatt, vilket nog var för att visa vem som
bestämde här. En revirmarkering.

Ibland kom det rådjur, som betade på ängen utanför, och som var tråkade se på.
Vi hade ekorrar, som åt nötter direkt ut våra händer.
Vi hade en annan liten stuga på tomten. Om jag satt där, brukande jag har fågelfrön
med mig, och fåglande kunde ta det på marken.
Så kom en fågel, men jag hade inte några frön med mig. Vänta, sa jag, jag skall gå upp till
stugan och hämta. Jag trodde knappast att fågeln skulle vara kvar, när jag kom tillbaka.
Men den flög före mig till stugan och satt sedan och väntade på mig.

Jag har två gånger varit på Södersjukhuset här i Stockholm. Det är ganska stort, när man kommer in, finns det några som tittar på ens kallelse och sedan visar vart man skall gå.
Jag hittar inte där, men min syster Inga har varit med och visat vägen.

I Uppsala ligger ett jättestort sjukhus. Om man åker buss dit, stannar bussen på tre olika ställen. Det är flera byggnader och under dem går en lång korridor, som man kan gå eller
bli dragen efter.

Ibland vill man inte. Men man måste!

I slutet av Johannesevangeliet står detta. Varför man tagit med just detta, vet jag inte.
Men där står:
”Sannerligen, jag säger dig: När du var ung spände du själv bältet om dig och gick vart du ville. Men när du blir gammal skall du sträcka ut dina armar och någon annan
skall spänna bältet om dig och föra dig dit du inte vill”.

Joh.ev. 21:18