Ängsliga hjärta, tänker jag. Och så kommer fortsättningen, ”upp ur din dvala”.
Står det verkligen så? Dvala, inte det vanligaste av uttryck.
Fram med psalmboken. Nr 572, C.O. Rosenius. ”Ängsliga hjärta, upp ur din
dvala! Glömmer du alldeles bort vad du har”.

Inte alla ängslas och oroar sig. Paulus var nog inte särskilt orolig. Så fick
han också ett uppdrag som han var mycket lämpad för. Men de flesta
andra, vi är ofta ganska så ängsliga. Självaste Mose bad att få slippa
sitt uppdrag. ”Sänd bud med någon annan”. ”Jag har inte ordet i min makt,
det har jag aldrig haft…. Orden kommer trögt och tveksamt”. (1)

Vad gör ängslan?

Vad gör ängslan med oss? Vi blir försiktiga, kanske passiva.
Bäst att inte … Bäst att inte väcka uppmärksamhet. Bäst att inte utsätta sig
för kritik. Bäst att ligga lågt.

Kom ut ur din ängslan, säger Gud. Jag behöver dig. Vi alla behöver dig!
Hur då, och till vad?
Ja, det vet vi nog själva. Därför att vi vet i vilka sammanhang och på
vilka punkter vi ängslas och håller igen i ”vår dvala”.
Men, ”Glömmer du alldeles bort vad du har: Frälsarens vänskap, nåd
och gemenskap. Ännu han lever, den samme han var.”

PS Jag blev nyfiken på författaren till psalm 572, Carl Olof Rosenius,
och började läsa på. Han var en av grundarna till EFS, Evangeliska
Fosterlandsstiftelsen i mitten på 1800-talet. Och i en bok om vår kyrko-
historia kallas han en förgrundsgestalt i Sveriges religiösa historia. (2)

Jag läser också att” Rosenius levde med återkommande perioder av
nedstämdhet.” (3) Ja, det är han ju inte ensam om. Men det hindrade
honom alltså inte från att göra en gedigen insats i vår kyrka. Och i detta
finns det något uppmuntrande!

Noter
1. Andra Mosebok, kapitel 4
2. H. Holmquist Handbok i Svensk Kyrkohistoria. Del 3 sidan 70.
Andra upplagan
3. Wikipedia

Insikt – och dess inte alltid så lätta tillämpning

Det finns en berättelse om en klosterbroder, kanske var det på berget
Athos i Grekland. Han hade lätt för att brusa upp mot sina medbröder,
och bad därför en bön om hjälp med detta. Därefter lämnar han sitt rum
och går ut, och stöter direkt på en annan broder som han omedelbart
brusar upp mot. Förtvivlad säger han till Herren, jag bad dig ju om
hjälp att sluta med detta. Ja, svarar Herren, så gav jag dig något att
öva på.

Kanske var det så, att den broder som kom i hans väg var ganska
hårdhudad och inte tog åt sig så mycket. Och därför bra att öva på.
Medan en annan broder som var vekare, skulle fått sin dag förstörd.
Och när vår lättantändlige broder möter honom en tid därefter, så
är han mer på sin vakt och mån om att tygla sitt temperament.

Insikter

Man kan få en insikt, i fortsättningen skall jag inte ..
Eller tvärtom, hädanefter skall jag..
Svårigheten kommer när vi skall tillämpa det vi insett.
Nyligen skrev jag i en blogg om ett tankeexperiment, om att släppa
allt tänkande på vad andra tycker och anser om det jag gör.
Och därmed vara fri att gå min egen väg.
I praktiken visar det sig inte vara så lätt. Som den här klosterbrodern
får jag öva på det. Och kanske ger Gud mig tillfällen att göra det.

Tålmodigt lyssnade

Kanske är tålmodigt lyssnande inte min starkaste sida. Ja, det inser jag.
Och det gäller kanske särskilt en viss människa. Så fattar jag ett beslut.
Hädanefter skall jag lugnt och tålmodigt lyssna på vad hen har att säga.
För det behöver hen, tänker jag.

Bra, tänker Gud, då kommer du äntligen märka att här finns också
något du själv behöver lyssna till och få höra.
Gud spelar oss ofta i händerna. Så tack och lov att vi har en Gud, som
endast vill det som är gott.
Det kan också vara så att det Gud skickar oss, kan vara ett svar på en
bön vi bett, kanske för länge sedan, och sedan glömt bort.

En insikt är inte alltid så lätt att tillämpa. Men vi skall tryggt veta att
den kommit för att stanna. Den är begynnelsen, och något som ingen
kan ta ifrån oss.

Det är möjligt att vi är programmerade så att vi bryr oss om vad andra
tänker och tycker om oss.

I Psaltaren står det vid ett tillfälle, ”Jag är ringa och föraktad”. (1)
Ja, det vill man ju inte vara. Men om man gör ett tankeexperiment. Och helt enkelt struntar i detta. Om jag släpper allt tänkande på vad andra tycker om mig och allt tänkande på hur jag uppfattas. Om jag lämnar åsido vad man tänker om mig och om mina vägval. Ja, då blir jag fri.
Jag kan göra det skall och följa min egen väg.

Betyder det att vi struntar i andra? Inte alls. Men jag kan välja mitt
förhållningssätt till andra utan att tänka på hur de uppfattar mig.
I en viss situation kan jag helt koncentrera mig på den jag möter
utan att lägga krut på mig själv.
Fri kan jag ibland välja att vara tillmötesgående, eller varligt avvisande,
vilket man ibland tyvärr måste vara.

Invändningar

När vi sätter oss att be. När vi kommer inför Gud, lycklig är då den,
som inte har några invändningar att komma med.

Men vi andra, vi som just har invändningar, kanske protester, kanske
tvivel. Vi som ibland ifrågasätter vad Jesus säger. Vad gör vi? Vad gör
vi med detta?
För det första förnekar vi det inte. Inte heller trycker vi ned det i
något skrymsle inom oss. Men framförallt får det inte hindra oss
att komma inför Gud.
Ibland kan man säga sina invändningar till Gud. Men för det mesta
får det finnas där. Vilande, kanske väntande på någon slags
fortsättning…..

Och under tiden säger jag, ”Bara hos Gud finner jag ro, från Honom
kommer mitt hopp”. (2)

Noter
1. Psaltaren 119: 141
2. Psaltaren 62: 6

Den absolut mest kraftfulla och karismatiska personlighet jag mött och haft att göra med är den ryska ärkebiskopen Anthony Bloom, som jag nämnde i
föregående avsnitt. Men när jag för en tid sedan tänkte på honom var det
inte hans utstrålning jag kom ihåg utan hans vänlighet.

Jag kom för att prata med honom och insåg att jag störde honom, när
han just då behövde få vila. Men han tog emot mig med en stor
vänlighet, som inte var den tillkämpade vänlighet vi ibland måste ta
till, utan med en äkta och genuin vänlighet. Och kanske var detta ett
uttryck för det som sägs nedan.

Paradigmskifte

Nu, många år senare läser jag hans bok ”God and Man” (1) och häpnar över
vad han där säger om vårt liv. Men jag tror att han rätt i det han här
vill säga, och det betyder för de flesta av oss ett paradigmskifte,
eller om man så vill, en omvändelse.

Med hänvisning till kyrkofadern Gregorius av Nazians säger han att
kärlek har en tredje dimension vid sidan av att ge och ta emot, och det
är offer – sacrifice. I engelskan, fortsätter han, betyder offer att
man förlorar något. Men i alla de gamla språken betyder ”sacrifice”
att något blir heligt, och inte att man förlorar det.
Det ord han vill använda för detta är självförnekelse (self-annihilation).
Att släppa något eget, därför att något annat betyder mer. (2)

Vi är kallade att frigöra oss från de bojor, som håller oss fångna, säger
han vidare. Vi tror att vi behöver bli fria från andra människor.
Men i verkligheten är det oss själva vi behöver blir fria ifrån. Från
det grepp som vårt ego har på oss själva. (3) Och här kommer
kärleken in. I det ögonblick då vi blir i stånd att älska så börjar vi
befria oss från det fängelse som vi är i, i förhållande till oss själva,
till vår egen person. Så hör ”att älska” och ”att dö” ihop. (4)

Urskillningsförmåga

Det finns en dygd som heter ”urskillningsförmåga”, ”discernment”
på engelska.
Tillämpad på våra handlingar och vårt agerande betyder det att i
ett visst ögonblick veta och förstå hur man skall handla. Eller
kanske inte alls handla.
Det betyder att jag ibland accepterar att inte göra det jag helst vill,
eftersom andra föreslår något annat och pockar på min uppmärksamhet.
Men ibland säger jag nej till andra, därför att jag bedömer och förstår
att så skall jag handla.

Till de kristna i Filippi skriver Paulus att ”min bön är att er kärlek
ständigt skall växa och bli rik på insikt och urskillning”. (5)
Och det är inte så dumt om man nu tänker sig ett paradigmskifte!

Noter
1. God and Man. Anthony Bloom. Boken kan beställas genom Adlibris
2. Sidan 68 – 69
3. Sidan 108
4. Sidan 109
5. Filipperbrevet 1.9

Ålder är bara en siffra, heter det. Dessvärre är det inte sant. En 20-åring
och en 80-åring ser exempelvis på livet från två mycket olika håll.
Men de kan ha mer gemensamt än vad man skulle kunna tro. Inte
minst när det gäller inställningen till livet.

Jag tänker ibland på två 80-åringar som jag känt. Den ene är Lasse
Hartman som var professor i Nya Testamentet i Uppsala. Jag träffade
honom en gång då han var i 80-årsålden, men han verkade inte
känna igen mig. Jag presenterade mig, och han berättade då att
hans syn blivit så dålig att han inte såg mig. Men det hindrade
inte att han just lämnat in ett manus till ett vetenskapligt arbete.

Den andra är Olof Andrén. Som 80-åring gav han ut en översättning
som han gjort av ett grekiskt, teologiskt verk från 300-talet.
”Fem teologiska tal” av kyrkofadern Gregorius av Nazians, även
kallad Gregorius Teologen (1). Gregorius var utbildad retor och
skriver på en mycket svår högklassisk grekiska. Det finns också en
liten film där Olof Andrén i samband med sin 100-årsdag står
vid altaret i St Ansgars studentkyrka i Uppsala.

Den tredje stolen

Det finns en berättelse som jag tror är skriven av författaren till
”Den lilla prinsen”, Antoine De Saint-Exupéry. Den handlar om
en liten 5-årig pojke. I sin barnkammare har han tre stolar.
På den ena sitter han när han är en flygare. På den andra sitter
han, när han är en 5-årig pojke. På den tredje sitter han när han
är sig själv.

Namnet

På den tredje stolen, vem är jag då? Bibeln talar på några ställen
om vårt nya namn. Det namn som bara den som får det, känner till.
Hos Profeten Jesaja står det att ”mina tjänare skall få ett nytt
namn” (2). Och i Uppenbarelseboken säger Gud, ”jag skall ge honom
en vit sten, och på stenen skall stå ett nytt namn, som igen känner
utom den som får det” (3).

Djup som öppnar sig mot Gud

Inom oss finns ”djup som öppnar sig mot Gud”, säger den ryske
ärkebiskopen Anthony Bloom i den bok som jag betraktar som hans
allra viktigaste, ”God and Man” (4). I samma bok säger han också
att ” i vårt innersta, hos var och en av oss, finns det som ärkebiskopen
av Canterbury en gång kallade en av Gud skapad tomhet, som
ingenting av jord och himmel kan fylla, utom Gud allena (5).
”Människan” säger han också i samma bok ”blir sant mänsklig
endast då hon är förenad med Gud, oändligt, djupt och oskiljaktigt”
(infinitely, deeply, inseparably) (6.)

Där någonstans har vi vår innersta identitet. Vi, som enligt Bibelns
första kapitel är skapade lika Gud. Märkliga tanke! Kanske är den
slumrande, den där likheten, men den finns där likaväl.

Så kan vi i andanom sätta oss på den tredje stolen inför den till
vars likhet vi är skapade. Vi behöver inte förstå det, vi kan bara
sitta där, förundrade och väntande.

Noter
1. Fem teologiska tal. Gregorius av Nazianzos. I översättning av
Olof Andrén. Artos förlag
2. Jesaja 65.15
3. Uppenbarelseboken 2.17
4. Anthony Bloom. God and Man. Boken kan beställas från Adlibris,
citatet är från sidan 113
5. Sidan 65
6. Sidan 52

Bonhoeffer

Ibland när jag sjunger en psalm kan jag undra om författaren verkligen
visste vad han skrev om. En som verkligen visste var Dietrich Bonhoeffer
som skrivit psalm 509 i vår svenska psalmbok.
Han var en luthersk präst i Tyskland under nazisttiden och tidigt en
motståndsman mot regimen. När han skriver psalmen sitter han
fängslad i ett koncentrationsläger och kommer en tid senare att
avrättas. Och skriver då detta:

Av goda makter underbart bevarad
det främmande och nya väntar jag.
Guds nåd är ny var afton och var morgon.
Han väntar oss i varje nyväckt dag.

Ondskan lämnar spår, men det gör också motståndet mot ondskan.
Och godheten.

Maximilian Kolbe

Eftersom protestantiska kyrkor inte helgonförklarar de sina blev
Bonhoeffer varken förklarad som helgon eller martyr.
Det blev däremot Maximilian Kolbe, en annan kämpe från nazisttiden.
Han var en polsk präst och franciskan, som internerats i Auschwitz,
bland annat för att ha gömt judar. Här avrättades han 1941 efter att
ha erbjudit sig att ta en annan dödsdömd fånges plats.

Helgon eller syndare? ( ?? )

Jag ser en rubrik: Helgon eller syndare. Är det verkligen två olika
alternativ, så att man antingen är det ena eller det andra?
Att vi är syndare råder det tyvärr ingen tvekan om. Man vad skulle
de säga som efter sin död helgonförklarats? Kanske skulle de le lite
snett och säga, tyvärr var jag en riktig syndare. Fast jag skulle
innerligt ha önskat att det inte varit så.

För den som i sin tro verkligen går framåt känns det i praktiken
precis tvärtom, säger någon. Liksom att en konsekvens av bönen
är att känna förkrosselse över hur det står till med en. (Not 1)
Och någon annan säger att bön är den ständiga känslan av vår
andliga fattigdom. (Not 2)

Konsekvens: Ge inte upp!

Om det nu är så det står till med oss, skall vi nog vara glada över att
vi endast stegvis upptäcker hur illa det är med oss.
Men när vi börjar upptäcka det: Ge inte upp, det är inte ett tecken på
att Gud övergett oss. Det är inte heller ett tecken på att detta med
bön inte är något för just mig.
Utan fortsätt, det finns också andra upptäckter att göra, roliga sådana,
som inte endast handlar om vår otillräcklighet. Men ibland går hand
i hand med denna insikt.

Noter
1. Theophan Eremiten. 1800-talet. Rysk biskop och eremit.
Citerad i The Art of Prayer, compiled by Igumen Chariton of
Valamo. London 1966.
Sidorna 225 -226
2. The Spiritual Councels of Father John av Kronstadt. London 1966
sid 29

Man behöver bara se sig omkring för att se att vi är olika. Det finns
handlingsmänniskor och det finns andra som mer är iakttagare. Det finns
omvårdnadsmänniskor och det finns problemlösare.

Så långt är allt gott och väl. Men tyvärr har vår styrka ofta en avigsida,
och den skall vi se upp med. Den som är en problemlösare blir lätt
otålig när andra inte ser vad som så uppenbart måste göras. Den som
är en omvårdnadsmänniska blir lätt beskäftig. Och får ibland omgivningen
att vilja värja sig.

Liknelsen om talenterna

Vad gör vi nu åt detta? En sak är klar, gåvorna är till för att brukas.
På den punkten är Jesus mycket tydlig i liknelsen om talenterna.
(Matteus 25.14 ff).
Ta till exempel iakttagaren som ibland ser sådant som inte är så
roligt. Vad gör man då? Skall man blunda, skall man förneka det
man ser?
Syster Ella i Alsike kloster sade en gång något som jag fortfarande
minns många år senare. Hon sade helt lugnt att man skall kalla
saker för dess rätta namn. Så iakttagaren skall inte förneka vad den ser.
Men kanske gå ett steg längre och fråga sig varför det är så här
och vad som lett till det. Och sedan kanske förvalta det i bön.
(Och sedan får vi hoppas att den Helige Ande inte lägger sig i det hela
och säger: ”Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker
bjälken i ditt eget?” (Matteus 7.3)

Urskiljningsförmåga

Det finns en dygd som heter urskiljningsförmåga, discernment på
engelska. Gåvorna skall brukas, men med urskiljning. Och det är
något som den Helige Ande kan hjälpa oss med och lära oss.
Utan att krångla till det får vi i all enkelhet be den Helige Ande att
vägleda oss. Så att vi så sakteliga kan lära oss att följa Andens
ledning, både när vi skall handla och när vi inte skall göra det.

Sammanfattningsvis. Vi skall vara glada över vår styrka och våra gåvor
men också vara uppmärksamma på deras avigsidor. Och hantera dem
på det sätt som de fodrar. I bön och med Guds oupphörliga hjälp.

Det står en del häpnadsväckande saker i bibeln måste man säga. Som
till exempel detta: ”Ve er när alla berömmer er.” Och det är faktiskt
Jesus som säger det och inte någon av småprofeterna i Gamla Testamentet. (Lukas 6.26)
Vad menar han med detta? Beröm är väl något bra och något vi gärna
kunde vara lite mer frikostiga med.

Men om vi vänder på det. Om jag är så glad i beröm att jag är beroende
av det. Om det påverkar vad jag gör, om det påverkar mina vägval och
hämmar mig. Ja, då är jag inte fri att gå den väg som är min.

Självkänsla

Självkänsla är något bra, något som kommer av det vi vet att vi kan. Och
inte av vad andra tänker om oss. Så ber jag exempelvis att Gud skall stärka någons självkänsla, eftersom det kan ge vederbörande en större distans till de personer hen måste ha att göra med.

Självkännedom på gott och ont

Rubriken för detta avsnitt är självkännedom på gott och ont. Det finns
en självkännedom om det vi kan och är bra på. Men det finns tyvärr
också en självkännedom om våra svagheter, vår synd och allt som döljs
i våra hjärtan.

Det står häpnadsväckande saker även på annat håll. Jag har en
antologi om bön med texter från den Ortodoxa Kyrkan. (1)
Bland dessa texter står många ord såsom hjälplöshet, förkrosselse,
inre fattigdom och värdelöshet. Och allt detta beskrivs som något bra.

”Grunden för andlig värme är ödmjukhet och att vi i vårt hjärta
känner vår intighet”. (2)
”Den huvudsakliga frukten av bön är inte värme och behaglighet utan
Gudsfruktan och förkrosselse”. (3)
”Anden får oss att känna vår inre fattigdom och svaghet”. (4)

Varför är det nu bra att känna allt detta? För det första därför att det
tyvärr är sant. Men framför allt att det får oss att vända oss till Gud.
Ty det är där hjälpen finns.

Kanske har jag bestämt mig för att be mer regelbundet. Till en början
känns det bra och jag är glad. Men efter ett tag försvinner den känslan.
Vad gör jag för fel? Jag känner mig allt annat än from. Kanske var
detta ingenting för mig.

Vad det nu är som känns, ha det som en arbetshypotes att detta är
en frukt av bönen och lägg inte av. Testa kanske att byta tidpunkt
för bönen och böneordningen, men framför allt, håll ut och framhärda
att be. Och låt Gud ta hand om resten.

Noter
Dessa syftar på en bok om bön,
The Art of Prayer. An Ortodox anthology, compiled by Igumen
Chariton. Faber and Faber. London 1966
2. Sidan 130
3. Sidan 131
4. Sidan 232

För en tid sedan skrev jag om Charles de Foucauld, den fransman som
gett upphov till de två katolska ordnarna Jesu små bröder och Jesu
små systrar. Efteråt började jag fundera över den typ av människa som
han var. Det är människor, som när de till sist vet vad de vill, uthålligt
och envist håller fast vid detta.

För Charles de Foucauld dröjde det innan han till sist fann sin väg. Några
år efter omvändelsen blev han medlem i ett trappistkloster, men här fann
han inte fullt ut det som han sökte, den nedersta platsen ”bland de
fattigaste fattiga”. (1.) I ett brev från Rom daterat januari 1897 skriver han
”Sedan tre och ett halvt år håller jag på att ansöka om att få gå över
från att vara kormunk till att bli lekbroder. – Att ta ett steg ned.” I Rom
har han nu träffat sin generalföreståndare, som tar sig an honom.
Brevet fortsätter, denne ”sätter sig in i hur jag ser på saken, funderar över
vilket som är min kallelse, ber, sammankallar sitt råd och alla för-
klarar enhälligt det vara Guds vilja att — jag lever det liv som var
arbetarens i Nasaret”. (2.) Efter detta lämnar han senare detta år
klostret och reser till Nasaret.

Teresa av Avila

Teresa av Avila är ett annat exempel på en sådan personlighet. Hon
levde på 1500-talet i Spanien där hon reformerade karmeliterorden
och är numera av den Romersk-katolska Kyrkan utnämnd till
kyrkolärare.

Att lära av dem

Man kan beundra dessa människor och deras uthållighet när det
gäller det som de vill. Likaså kan man förfäras över deras mot-
gångar och över deras ofta så hårda liv. Men framför allt kan man
lära sig något av dem. Nämligen detta, att ta reda på vad man vill
och sedan hålla fast vid det.
Vad man vill kan variera över tid. För några handlar det om en
livslång kallelse, för andra om något man vill åtaga sig under en
viss period. Det behöver inte ens vara ett så kallat fromt åtagande men
är något jag vet att jag vill göra för en tid framöver.
När man vet vad man vill göra så är det enklare att prioritera. Andra
kan tycka att man skall göra både det ena och det andra. Men själv
vet jag vad jag vill tag i just nu.

Fullborda du mitt rådslag!

Psaltaren har några bra kommentarer till detta. ”Må han ge dig vad
ditt hjärta begär och fullborda alla dina rådslag” (3.) Och detta:
”Han ger dig allt vad ditt hjärta begär — Var stilla inför Herren, vänta
på honom”. (4.)

Noter
Not 1 och 2 syftar på Broder Charles av Jesus, Artos och Norma förlag,
sidorna 10-11 och sidan 123.
Not 3. Psaltaren 20.5, gamla översättningen
Not 4. Psaltaren Psalm 37. 4-7

Hösten – 68 lämnade jag tillsammans med min man Sverige för studier
utomlands. Jag hade just haft min första församlingstjänst i Svenska
Kyrkan och var rejält besviken.
Under den här termin var jag med om ett studiebesök i en liten kommunitet som hörde till ”Jesu små systrar”. Som ung behöver man någon gång få se kristen tro i verkligheten såsom man föreställer sig att den skall vara. Det här blev ett sådant tillfälle. Liknande betydelse hade också två tidigare besök i klostret i Taizé haft.
Så vet det, ni som stretar på i olika kommuniteter, såväl stora som små:
Vi andra behöver er! Vare sig ni märker det eller ej.

Charles de Foucauld

Bakom Jesu små systrar och Jesu små bröder står en fransman,
Charles de Foucauld, född 1858. Han var en av dessa personer, som när
de till sist omvänder sig och kommer till tro, går in för det helt och fullt.
Några år efter det att han omvänt sig går han så i 30-årsåldern in i
trappistorden. Men här finner han inte det han söker.

Den nedersta platsen

Av sin biktfar hade han fått lära sig att den som vill likna Kristus inte
söker ära och framgång utan ”den nedersta platsen”. För Charles
de Foucauld betydde det att efterlikna Jesu fattiga, förborgade liv i Nasaret, där han menade att Jesus ”levat som vän och broder till de fattigaste bland de fattiga”. (1.)

Nasaret

Till sist lämnade han trappistorden och reste i 40-årsåldern just till
Nasaret, där han levde under några år. Sakta började tankarna på
ett brödraskap ta form, ett brödraskap som skulle leva enligt hans egen kallelse bland de allra fattigaste. En orden där grundtanken var att efterlikna Jesu liv i Nasaret. Man skulle inte ha några kloster utan ”leva ute bland människorna och under samma villkor som de – av kärlek till Herren”.
(2.)

Algeriet

Som ung hade han varit i Nordafrika. Nu reser han till Algeriet, som vid
den här tidpunkten var en fransk besittning. Han bosätter sig långt
söderut bland tuareger, där han föreställer sig att brödraskapet skall
leva. Men åren går och han finner aldrig några som vill förena sig med honom i ett sådant brödraskap. 1916, under första världskriget blir han så till sist dödad. Och i detta finns en helig logik, att han som sökte ”den nedersta platsen” fick dö utan att se det han hoppats på förverkligat.

Men på 30-talet bildas till sist både ”Jesu små bröder” och ”Jesu små systrar.”

Litteratur och noter

Det finns mycket skrivet om Charles de Foucauld. En del kan beställas
från Adlibris. R. Voillaume, som var en av dem som grundade Jesu små
bröder har också skrivit en del.
Själv har jag här följt en svensk bok, som noterna syftar på. Den kan
beställas från Artos o Norma förlag:
”Broder Charles av Jesus. Texter, Meditationer och Brev”, med en lång
introduktion av Stig Lindholm.
noter 1. sidan 10-11 2. sidan 12 -13