DEFIBRILLATOR.

Vet ni vad det är? Man kan översätta det med hjärtstartare. Vi har en sådan i varje kyrka. Naturligtvis hoppas vi att vi aldrig behöver använda den, men den är mycket viktigt att ha, i fall någon inte är kontaktbar och har svimmat. Vi är nu rätt så många anställda och förtroendevalda i Mariestad som har lärt sig använda den. Den är enkel att använda, den säger vad man ska göra, men det är ändå bra att veta hur den funkar. Och att lära sig att det är bråttom. Man kan inte vänta tills ambulansen kommer, inte tills någon som kan bättre kommer, man måste sätta igång med en gång. Defibrillatorn kan inte sätta i gång ett hjärta som inte har några signaler kvar, men finns det någon elektriskt aktivitet kvar i hjärtat, vilket defibrillatorn lätt upptäcker, då säger den: tryck på knappen! Och i bästa fall går hjärtat i gång igen.

Jag tycker naturligtvis inte att religion, i vårt fall kristendomen, är folkets opium. Jag tycker att kristendom är som en defibrillator. Om det finns någon aktivitet kvar i hjärtat, kan religionen sätta igång det igen, och det kan bli ett varmt, klappande hjärta, i en levande människa. Malaki säger om detta:

    Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. Mal 4:4-6

 Malaki hade inte någon defibrillator, men han hade sett att hjärtan kunde kallna. Människor ser inte andras behov. Vänder sina hjärtan bort från varandra. Alla de ord i Mose budord är till för att förhindra detta. Vet vem som är din Gud, det ät den som du vänder dig till i din yttersta nöd, som du förväntar dig allt gott ifrån. Gud befriar ett slavfolk i Egypten, Gud uppmanar oss att ta den vila vi behöver.Tänk dig en ledig dag i veckan, redan för 3300 år sedan! För att vi behöver den! Relationer mellan generationer, jätteviktigt för att kunna hålla ihop samhället! Samhället: det är vi som håller samman! Kärlek ska vara riktmärket i våra liv, inte begär, inte avund, inte hat. Den som älskar kan inte döda.  Den som älskar kan inte stänga dörren för invandrare, utsatta barn, sörjande eller fattiga. De här 10 0rden från Gud via Mose är inte för att hålla oss i tukt och koppel, de är till för att vi ska hålla oss fria, för att få igång vårt hjärta igen.  I andra Petrusbrevet står det om hjärtstartare:

    Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. 2 Pet 1:19

Jag skulle vilja översätta de orden till dagens ord:

    Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem ska ni använda som en defibrillator, för att få igång era hjärtan igen,  tills hjärtrytmen är igång, och ni får livet tillbaka.

Tutuff, tutuff, tutuff.

Ett klappande hjärta, vilken skatt vi bär inom oss. Vilka möjligheter vi har att vända våra hjärtan till andra människor, och till Gud. Och ni vet: det som behövs är inget märkvärdigt. Johannes Döparen säger: har ni två skjortor: tänk på att ni bara har en kropp. Möter du någon som inte har en skjorta alls: dela med dig. Och om du har bröd: dela med den som inget har. Och jobbar du med pengar: se till att de inte får makt över dig. Jobbar du med vapen, se till att bara använda vapen till att skydda, inte för att hota, inte för att ta det som är din nästas. Vänd ditt hjärta till dem du möter. Och om det inte är helt dött, men slutat klappa för andra, använd de-fi-bril- la-torn, eller kom till en julgudstjänst! Sången och musiken, de gamla orden från profeterna och evangelisterna får säkert ditt hjärta igång!

Detta var minipredikan på Julmusiken i Domkyrkan 16 december 2012.

Jag är inte mycket för helgondyrkan,  men det finns två helgon som jag gärna firar. Den första i Niklas. Han har en plats djupt i mitt hjärta. Inte ens den mycket strängt genomförda reformationen i Nederländerna enligt Calvins modell, med inuti vitkalkade kyrkor, har kunnat röja undan St. Nicolaas ur nederländernas hjärta. Och ni kan lita på att man har försökt få bort honom under århundradena, ett helgon, en biskop hör inte hemma i Calvinismens högborg. Men det har inte lyckats, som tur är. Att han har haft en sådan central ställning i den nederländska kulturen, hänger så klart ihop med att han är de resandes, och köpmännens skyddshelgon, Amsterdams skyddshelgon. Många kyrkor i hela landet är vigda åt honom. Han kommer varje år i slutet på november i en direktsändning på TV i land i någon hamn. Legenderna kring honom är många, och historierna är lite hopblandade med urgermanska seder och bruk, från lång tid innan kristendomens intåg i de låga länderna vid Nordsjön. Han kommer med båt från Spanien, fast han var biskop i Myra i Mindre Asien, han rider på en vit häst, och har med sig friare i stora pepparkaksgestaltar till ogifta kvinnor, han strör godis till barnen, och guld och silverpengar  (fyllda med choklad). Och så får barnen sätta skorna vid spisen eller kaminen, med lite hö i till hästen, och sjunga sina Sankt Niklassånger, och få någon lite klapp i skon, eller något godis, dagarna innan Niklasafton.

Till min reformärta grundskola kom han, i en fin bil, med biskopsstav och allt, och med sin moriska tjänare Svarte Piet, som det på senare år har varit mycket diskussioner kring. Men visst är Black Beautiful! Och så samlades hela släkten hos farmor och farfar på Niklasafton den 5:e december, och då delades alla klappar ut. Det var riktigt roligt med alla kusiner, där vissa var aktiva katoliker, andra var helt oreligiösa eller reformärta. Vi samlades kring vårt helgon. Godhet, snällhet, givmildhet som firades. Någon gång kom självaste St.Nicolaas hem till oss, när hela släkten var samlat hos oss. Lite otäck var det då. Om man varit snäll… det är bäst att svara ja på den frågan.  På det viset hölls jul fri från kommers, och jag är tacksam för att det var så under min barndom. Det sitter kvar, jul och kommers har fortfarande inget med varandra att göra i min tankevärld. Visst köper jag julklappar, men de har för mig inte direkt med jul att göra. Och St. Niklas firas med speculaas (sorts pepparkaka) och varm choklad, stora bokstäver i renaste choklad hemma hos oss på Niklasafton.

Lucia träffade jag för första gången i byn jag bodde i, i norra  Israel. Helt oväntat kom fyra (svenska) tjejer en mörk decembermorgon genom byn, sjungande på sitt eget, obegripliga språk, i vita dräkter med röda band om midjan, och naturligtvis Lucia med ljus i håret, de andra med ljus i handen. Barnen i familjerna som bodde där, som upplevde det för första gången, frågade försiktigt sina föräldrar om de hade kommit till himlen…  Lucia den gången är nu präst i Stockholms stift, en tärna bor i Nederländerna och firar säkert St. Niklas och Lucia i december, en tärna bor i London, och en bor i Mariestad och firar varje år St. Niklas med mig, ni gissar vem…  Det bästa med Lucia, tycker jag, är att hon ger av nåd, ger ljus och värme till dem som fryser i mörkret, utan att fråga om man har varit snäll eller god. Och man frågar inte heller om man tror på henne.  Man behöver inte tro på henne, hon finns ändå, alldeles uppenbart.  Det är ingen som spelar Lucia, det är någon som är Lucia. Visst är det skillnad? Kan man annat än älska Lucia?

De här två helgon tillhör väldigt mycket mitt adventsfirande.

Det kunde vara roligt att höra vad som är viktigt för dig i Advent? Skriv gärna!

http://en.wikipedia.org/wiki/Sinterklaas

Visst har man hört människor som inte förstår att muslimer blir så upprörda när någon (ofta icke-muslim) kritiserar deras religion. Vi i Väst är inte så känsliga, är underförstått. Men är det så? Jag gillar Luthers beskrivning av ’vad som är ens Gud’.  Han skriver: ” Den som jag förväntar mig allt gott ifrån, och som jag vänder mig till i min yttersta nöd, det är min Gud. Om man går på denna beskrivning, som jag känner fortfarande har betydelse, kommer kritiken av gud i ett annat ljus. För det är naturligtvis så, att om man inte förväntar sig allt gott från Gud, så som hen kommer fram i bibelns berättelser och i kyrkans tradition, och man inte vänder sig åt det hållet i den yttersta nöden, då är Gud inte ens gud. Och det är klart att man inte bryr sig nämnvärt när någon annan smutskastar denna Gud.  Antagligen har man andra gudar.

För några år sedan skulle jag lämna min son och hans kompis på Dreamhack, världens största dataspelträff, som ordnas i Jönköping varje år dagarna innan första söndagen i advent (eller sista helgen i november?).  Han hade missat att ta med sig en elsladd att ansluta med, och jag fick gå och köpa en. Jag hamnade på ett jätte köpcentrum i Jönköping, detta Nordens Jerusalem, och där skyltade man över ingången med JULENS MECKA. Det kan man tycka är anmärkningsvärd på flera sätt. Och jag skrattade inombords. Men är denna skyltning inte också uttryck på att Jesus och Gud är på väg att försvinna ur julfirandet, i alla fall för många?  Vilken gud kan ge oss en ’god jul’, och är det så att vi vänder oss till affärer när vi söker lyckan och livets goda? Och om man kritiserar kommersen, och det uppfattas att man smutskastar den, blir det verkligen inga reaktioner?

Och hur är det med den saliggörande ekonomiska tillväxten, får man kritiserar tanken på den eviga ekonomiska tillväxten? Får man kritisera marknaden, där vi alla kunder, barn som vuxna, i alla situationer? Får man kritisera konkurrensen som enda medel till att saker och ting (ävenskola och omsorg) kan bli bättre?

Jag tror att Gud vill skydda oss från kommersen, från konkurrensen, från en blind tro på en ekonomisk tillväxt. Och därför behöver vi 4 adventssöndagar, och en lång julfirande, rent av till tjugondedag Knut.  För då åker i alla fall granen ut.

Men Jesus får vi följa, från stallet, som flyktingbarn i Egypten, som tolvåring i  Jönköping, nej förlåt, Jerusalem, när han är vuxen på vägarna i Galiléen, Judéen, Decapolis-området, Samarien och trakterna kring Tyros och Sidon. Han tål att vända sig till i vår yttersta nöd, från honom kan man med rätta förvänta sig allt gott!.

21 nov 2012 blogg

Sorg är den känslan som fyller mig, när jag lämnar biografen. Sorg, för att jag vet vad som kommer sedan. Filmens nästan Happy End är bara början på ett blodbad, där grannen står mot grannen, klasskamrat mot klasskamrat, människa mot människa. Det kunde ha gått annorlunda, det gick att undvika. Om det hade funnits andra ledare, om vi hade reagerat tidigare, och starkare. Men det blev som det blev.

Cirkus Columbia är en film från 2010 regisserad av Denis Tanovic, efter en bok med samma titel av Ivica Đikić. Den avspelar sig några veckor under sommaren 1991. Jugoslavien, ett av våra semestermål, har fallit sönder, och fascistiska nationalistiska kroatiska strömmar sveper genom en liten stad i Hercegovina, där alla känner alla.

Scenen är mediterrant vacker, floden sval, de gamla husen har charm, gatuserveringarna inbjudande. Men det händer något. Filmen handlar om en far som återvänder efter 20 år i Bayern. Han har övergett sin fru och son, och möter dem nu igen. Och den delen, kanske den egentliga storyn, är vacker, och slutar på något sätt gott. Sår läks, i alla fall lite. Någon form av framtid finns det för några av de unga. Men det tar inte bort det oerhörda: att se ett krig bryta ut, och ingen gör något, förutom fly, eller ta på sig uniform. Och vi vet var som följer: sprängningen av bron i Mostar, koncentrationsläger som vi aldrig trodde mera skulle finnas, i alla fall inte i Europa. Flyktingströmmarna från Balkan, krypskyttar som dödar alla de kan i Sarajevo, där 1984 de olympiska vinterspelarna hölls. bara 7 år senare krig!

Jag kommer ihåg två unga människor, ett par. De var från Sarajevo, men var serber. De fick lämna allt de hade och hamnade i Töreboda på flytingförläggning, och fick dela lägenhet med några som hatade serber, och säkert hade anledning till det. Men kan man hata alla serber? Läget blev så spänt, att de till slut frågade om de fick bo i församlingshemmet. Det var ingen lösning, men vi sa ändå ja, för några veckor. Sedan fick de en etta i Mariestad, och fick uppehållstillstånd och flyttade till Göteborg. Jag har haft kontakt med dem några gånger, och det har gått dem väl. Men tillbaka kommer de nog inte till Sarajevo, annat än på semester. Tiden går inte att skruva tillbaka. Vissa saker kan aldrig bli ogjort. Eller rättas till. En annan familj träffade jag i Mariestad. De hade redan barn, och fick ett till under tiden i Sverige.  De fick inte uppehållstillstånd, och åkte tillbaka, men har det oerhört svårt. Mannen i den familjen hittade som enda utväg att ta tjänst i Irak, hos ett privat bevakningsföretag som skyddar amerikanska intressen. Bra betalt, men igen med livet som insats. Jag skickar ibland lite meddelanden till honom. Mellan sina arbetspass har han all tid att svara. Men det känns allt för billigt att skriva: Ta hand om dig! Var försiktig! Hoppas du kan åka hem snart till fru och barn! Jag vill inte att han efter mina ord ännu mera längtar hem. Vad ska man skriva? Sånt är livet? Sådant ska inte livet vara! Kan jag skriva att vi i Sverige, i detta lyckligt lottat land, har ett fascistiskt parti i Riksdagen? Som har stöd av mer än var tjugonde svensk? Sista gången jag skrev honom skrev jag att jag ber för honom och familjen, och att jag ber att han lyckas behålla sin mänsklighet i alla lägen, och att han aldrig ska tappa respekten för en annan människa. Och han tackade för det, och skrev att jag inte skulle oroa mig för hans mänsklighet, att han tror på Gud, men att han grät som ett barn när han fick lämna familjen för att åka tillbaka till arbetet i Irak. Och att han fortfarande hoppas på att kunna flytta till Sverige, eftersom det inte finns någon framtid för hans barn i Bosnien.

Allt detta for igenom mig, under filmen och efteråt. Och jag kände sorg.