och de brinner fortfarande, och det var väl bra, men det har hänt en del sedan dess. Emmy Köhler var modern när hon skrev psalmen. På ett enkelt sätt, med en varm teologi, förmedlar hon det kristna budskapet om Guds människoblivande. Att hon dessutom kunde skriva musik till texten som fortfarande känns mycket sångbart är verkligen ett plus. Det finns bara ett men. Slutet på vers 2. Utan den sista raden hade psalmen varit given vid skolavslutningen och andra icke-kyrkliga sammanhang. Varför kunde 1986-års psalmbok inte ta hänsyn till en påbörjad mångkulturellt sammanhang och tagit med en julpsalm som på ett förklarligt sätt berättar något om vad julen handlar om, utan att för den delen tala om Jesus som Gud. Jag vet, jag kommer att få en hel del reaktioner av kristna som tycker att vi för all del inte ska skämmas över Jesus och inkarnationen, och att alla som inte vill sjunga kan hålla tyst. Om någon tror att jag försöker smussla undan Jesus gudomlighet, så är det någon som inte känner mig. Det skulle aldrig falla mig in. Men att ha en sjungbar psalm som man kan sjunga med alla barn som kommer till julvandringen i kyrkan, på julavslutningen och på musikskolans konsert, en psalm som enkelt förklarar vad det handlar om, utan att nämna Jesus gudomlighet vore väldigt bra, och skulle visa en generositet som passar kristna. Som psalmen är nu, kan man när man tänker efter inte sjunga den med muslimer i gruppen, utan raden skulle det mycket väl gå. För vad händer om de kommer hem och gnolar på vers 2 och föräldrar frågar: ”vad är det du sjunger egentligen? Vår frälsare och Gud?” Då kommer barnet i kläm, i en lojalitetskonflikt. Och det kan aldrig ha varit Emmy Köhlers mening.

Jag misstror i allmänhet heliga platser.  Jag säger inte gärna det Heliga Landet om Israel och Palestina och Jordanien. Jag kallar inte vår Domkyrka i Mariestad för tempel.  För mig är inte platsen först och främst helig, utan ögonblicket. Och människorna och händelserna kan vara det. När en människa tar emot brödet och vinet i nattvarden, då händer något mera, det är inte att äta en liten bit symboliskt bröd, doppat i en droppe vin, det är Kristi kropp och blod, utgivna för den som tar emot. Det är ett heligt ögonblick, det är en helig händelse. Man ser det i människornas ögon, man ser det i deras händer, när de håller dem lätt kupade som en skål och doppar sedan brödet i vinet. Jag ser det ibland reflekterad i korset någon kan ha runt halsen, eller i ringen på fingern, men fram för allt känner man det. Helighet. En ängel är där. Också i dopet, när föräldrar bär sitt barn på armen och står där framme i kyrkan, då inträffar också ett heligt ögonblick. Jag ser det i barnets ögon när jag säger: Jesus Kristus, den korsfäste och uppståndne, kallar dig att vara hans lärjunge.  Varför svarar annars barnet med en uppmärksam blick, och skrattar till allt som oftast? För att det ser ängeln i rummet! Och vem visar stora systern eller storebror vägen till kannan med dopvattnet, så att de häller det så allvarligt noga i dopfunten? Till sista droppen? Det är ängeln i rummet. Jag var på höstlovet i världens kanske märkligaste kyrka. Jag har aldrig sett något liknande, upplevt något liknande. Sagrada Familia i Barcelona. (katalanska för: ”Heliga Familjen”) Det är en mycket stor, ännu ej färdigbyggd basilika i Barcelona.  Arkitekt och ursprunglig skapare till bygget var Antoni Gaudí.  Det är en enorm turistattraktion, och man kunde sista veckan i oktober bara köpa biljetter till att komma in ett par timmar senare. Men vilken upplevelse. Jag ska inte försöka beskriva den, men för att nämna några saker som var omskakande var pelarna som delade sig uppåt som hamlade trädstammar, men också ljuset, färgen, krucifixet, trapporna, ingångarnas ornamenter, vigvattenskålarna. Och det är, trots alla tusenden turisternas, byggkranarnas och arbetarnas oväsen ett ställe för bön. Byggnaden är en bön, det är en upplevelse att gå omkring i den, en upplevelse som blir en erfarenhet för resten av livet. Man säger som Jakob i Betel: Gud är på denna plats, och jag visste det inte. Jag trodde det var en turistattraktion. Men detta är Guds hus, här är himmelens port. Änglarna i rummet stiger upp från jorden och stiger ner. Ena ingången är till kyrkan är Födelseingången, med hela den heliga familjen och alla de heliga händelserna inhuggna i sten. Kyrkan berättar om evangeliet, om att Gud vill ge oss budskap om fred på jorden. Vittnar om evangeliet om barnet som ska kallas heligt och Guds son…ty ingenting är omöjligt för Gud. Det är klart att änglarna sjunger ut sin glädje när barnet blir fött. Att herdarna prisar Gud, när de ser det. Advent med Lucia, och jul, det är en tid för änglar, för sång och glädje. En tid att komma till kyrkan, inte för att platsen är helig, utan för att du kan uppleva Guds helighet kanske lättast där. I sången,  med barnet i krubban. När du tar emot bröd och vin, ja Kristi kropp och blod. Utgivna för dig. Du är del av den Heliga Familjen. Sagrada Familia. WJ

Det var en gång ett människobarn som blev kallat mitt i natten:” Ge dig på väg till landet som jag ska visa dig!”

Var det en gudaröst? Rösten verkade förtrolig, som om den kom från en vän. Starkare än en fars röst, men också mörk, som natten, hemlighetsfull. ”Vem är det som ropar på mig? Vem är du osynlige!”

Det här är historien om människan som gav sig av, i tro, inte vetande vart hon skulle komma. Hela tiden fanns det nya horisonter.

Efter att ha vandrat runt länge, kom hen till ett stort träd. Vinden susade genom grenverket och löven. Hen satte sig under trädet, och lutade sig mot stammen. Medan hen satt där, med slutna ögon, lyssnande på lövens viskningar i aftonvinden, såg hen en stor trädgård. Träd stod där, stora och mäktiga. Blommor blommade i tusental, floder och bäckar strömmande där, och djuren – de gjorde varandra inte illa. Allting levde efter sin art.

Och hen såg människor. De fick ta hand om trädgården och varandra. Allting var gott, där i trädgården.  ”Är detta landet jag letar efter?” tänkte hen.

Då vaknade hen. Runt omkring sig såg hen öde kullar, och över huvudet hade hen det stora trädet. Hen tänkte: ”Är människorna egentligen tillräckligt goda för att ta hand om den där trädgården? Vi gör ju så mycket ont.”

Aldrig glömde hen drömmen om Guds trädgård. Hen sökte den i landet dit hen hade kommit. Men det berodde inte på landet, utan på människorna, om drömmen en gång skulle kunna bli sanning.

Då bosatte hen sig där i landet, i tält. Men först fick han kämpa emot människorna som bodde där sedan länge, mot deras höga murar, och mot deras starka städer. Han hade en kraft som de inte kände, och de bävade för honom. Tills han blev kung i landet. Då byggde han själv en stad med höga murar omkring. Han blev mäktig och rik. Han hade många soldater.

När han blev äldre och visare, började han skriva ner vad han visste från förr: berättelsen om trädgården, om kungariket, och om vad människorna skulle behöva göra, för att få landet till Guds land. Han byggde även ett stort hus till sin Gud.

Ändå gick det helt annorlunda än vad han hade tänkt sig. Det kom främmande folk. De bröt sig igenom stadens höga murar. Han blev jagad iväg, bort ur palatset. För honom fanns inga hästar mera, inga stridsvagnar och basuner.

Till slut hade han bara en åsna kvar att rida på, som vanliga människor har. Han levde nu hos de fattiga. Många sjuka, fattiga och förtryckta omgav honom, och han gav dem sin kraft. Ett eget hus hade han inte längre. Han vandrade runt, så som för länge sedan. Men nu stannade han hos människorna. Han hörde hemma hos dem. Även med onda människor umgicks han, åt med dem, och dog tillsammans med dem. Sitt liv ville han ge för dem. Och precis innan han dog sa han: ”Idag ska du vara med mig i Guds trädgård!”

Fritt efter Johanna F. Klink, översatt från nederländska.

Jag gillar inte att köa.  Om jag vet att jag hamnar i en kö och får vänta länge, då avstår jag helst med att gå in. Det är inte bara brist på tålamod, fast tålamod är inte min bästa gren, det är en grundmurad ovilja att stå och vänta och inte kunna göra något annat. Man kan ju inte sätta sig bredvid kön, och tro att man har platsen i kön kvar. På flygplatser måste man köa. Pass – säkerhet- boarding: kö kö kö. Fast man har reserverat plats på flyget uppmanas man att stå där i kön och vänta tills man släpps in. Stora evenemang i Globen eller andra stora arenor skulle jag aldrig gå på frivilligt. Det blir för mycket folk, det blir för många köer. Det är väl därför jag gillar att gå till kyrkan, när jag inte är i tjänst helst i sista minuten.  Det är aldrig kö, och ändå kan man få en bra plats. (och inte kôster det nôtt!) Kyrkporten är ganska bred, och man behöver inte trängas. Medan Jesus säger: gå in genom den trånga porten. Då menar han inte tempel- eller kyrkporten, utan stadsporten. Och utifrån min egen känsla av att vilja undvika köer, tänker jag mig då den stora stadsporten som Damaskusporten i Jerusalem: fullt med folk, med kärror och vagnar, med får och getter och en och annan kamel, och det trängs och ficktjuvarna tar tillfället att förse sig, och det ropas och folk säljer saker… Livfullt, på film, men i verkligheten ganska påfrestande. Man har ingen att fråga, man är mitt bland en massa människor men man träffar ingen.

Tänk att du vill prata med Gud om en sak, kanske något du vill bli av med, kanske något du vill be om, och du går där i tankarna… Eller så går du tillsammans med någon och samtalar, eller så har du hand om småbarn. Undvik då trängseln vid stora porten, utan vandra då bort från stora vägen och sök dig till småstigarna som leder till en liten port, för de finns också, så att du så att säga leds sidvägen in i staden. Där finns det gränder där du kan fråga folk om vägen, du kan sitta ner en stund på en innegård och få vatten att svalka dig med, och du får, om du vill, ett samtal om den saken du vill prata med Gud om. Nog kommer du fram till templet och kan tända ditt ljus och be din bön och du riskerar inte att tappa bort barnen. Vi som bor i den här härliga småstaden, vi uppskattar de små vägarna, och visar turisterna dit, och möter dem i prästgårdsträdgården. Sånt gillar Jesus! Välkommen också till kyrkan! Nog får du plats. Inga kravallstaket har vi behövt hittills! Och det är bra.

Tystnaden är dubbel. En skatt och ett gissel. Den är en skatt vi ofta tar för givet, som om den var självklar. Det är den inte, den rivs nämligen lätt sönder. En liten vattenskoter river sönder tystnaden för alla som njuter av tystnaden vid någon strand. En street race stör en lugn kvällspromenad. En bensindriven slyröjare gör det omöjligt att njuta av en lugn frukost i trädgården. Jag gillar tystnaden och störs själv mest av motorljud, och gläder mig åt alla gräsklipparrobottar som går där och tuggar så tyst. Men tystnaden är också ett gissel, när den är överdriven och oönskad. Den är det både när det talade ordet saknas och något borde sägas; och när de naturliga ljuden som borde finnas där saknas. Det kan vara ett brott att inte tala när mänskliga rättigheter kränks. När människor inte unnar andra människor livsrum. När människor låter ekonomisk vinst gå före planetens väl. Då måste man tala. Ropa ibland.

Naturliga ljud däremot hör till bebyggelse.  Jag går ofta ut en runda på kvällen med hunden. Och då saknar jag ofta ljud av liv. Så här års hörs inte många fåglar, de flesta har slutat sjunga. De har fullt upp med att mata utflugna ungar, precis som jag. Att de för tillfället har tystnat kan man stå ut med. Men ibland hör man inget annat heller. Inget barn som ropar, inga samtal i trädgårdarna bakom de lite väl breda och höga häckar. Ingen sång som sjungs utan någon särskild anledning, inget pianospel som slinker ut genom en öppen dörr. Inget skratt och plask, ingenting alls hör. För 20 år sedan var det med barn i barnvagnen jag tog min promenad på eftermiddagen, och då slogs jag ofta av den tystnaden som inte kändes bekväm. Jag tänkte: finns det några människor överhuvudtaget i stan så här mitt på dagen? Några gången kunde jag komma hela vägen från Marieholmsvägen till cykelstigen bakom radbyn utan att ha sett en enda människa och hört en enda röst. Jag tyckte nästan det var otäckt. Innan barnvagnen hade jag inte själv gått omkring i stan och lagt märke till denna tystnad, men nu skrämde den mig. Det var den inte den sköna tystnaden som är koncentrerad stillhet, som ger plats åt tankar man aldrig tänkt förut, utan det är en tystnad som gör att man tystnar, att man inte vågar vissla eller sjunga, inte ens nysa. Stan verkar övergiven. Människor verkar ha flytt. Förra veckan tog jag en promenad med hunden längs Säveån i Lerum, aldeless där vi bodde några år i början på 80-talet. Jag gick förbi några radhus där det satt några människor ute på en terras. Mannen ropade: ”Om du stannar ser du en bäver i ån!”  Och det var så: där nere i Säveån simmade lugnt en bäver. Kvinnan på terrassen fyllde i:”Ja det är så roligt! Och i morse simmade den med en kastanjekvist i munnen!”  Och på vägen tillbaka blev jag tillfrågad om vilken ras hunden var.  Så tänkte jag: ja, de är nog lite pratgladare i Göteborgstrakten än vad folk är hemma. Att man frågar något om hunden är i och för sig inte ovanligt heller i Mariestad, men att folk på promenad eller vid busshållplatsen skulle säga något är inte särskilt troligt. Vissa hälsar knappast när man möter dem på stigen i skogen, man bara slinker förbi. Då känns det otäckt.

  Också på grund av detta är jag glad att vi har öppnat Prästgårdsträdgården i Gamlestan, för där är det helt legitimt att slå sig ner, även om caféet inte är öppet på fm. Man kan sätta sig för att äta sin matsäck, på eftermiddagen kan man ta en kopp kaffe med våffla, och prata med de som är där. Tyskar. Hollandare. Svenskar från långt borta eller från Mariestad. Folk från hela världen. Man kan ta sina gäster dit, man kan bestämma träff där, trädgården är din! Och ibland är det även musik. Men annars mycket prat. Ingela som bakar våfflorna med hjälp av ideella kanske slår sig ner hos dig och pratet är igång.  Man kan lukta sig igenom kryddträdgården, man kan göra hantverk hos Inger i kyrkstugan.

Eller också sitter man bara själv, och njuter av blommorna. Och tystnaden. För den behövs också. Lagom.

Det är måndag 5 maj kl.17:00 och jag är ledsen. Jag står på torget och känner en stor sorg svepa sig kring mig som en svart kappa. Den kyler ner min kropp och färger allting grått, eller snarare mörkbrunt. Fast solen skiner, och det gillar jag, och många människor står nära mig, unga som gamla, kända och okända, det trivs jag vanligvist också med. Och jag har dotterns hund Sazza i kopplet. Jag borde känna glädje och tillförsikt. Men jag kan inte. Jag tar hunden upp. Och känner mest sorg.

Men inte bara. För det finns en hel del att glädja sig över: att unga människor från Mariestad drar igång en fredlig tyst demonstration för att visa att vi är många i Mariestad som gillar olika. Att vi trivs med mångfalden. Därför vänder vi så gott som alla som är på torget Jimmy ryggen. Vi hör hur han mal på, men vi tar inte till oss.

Hur kan någon vara så avtrubbad att hen inte ser vad nationalism åstadkommer, var den än dyker upp? Och då menar jag inte en sund nationell stolthet, att man vågar visa att man är glad i det land man bor i, utan den osunda exkluderande nationalism, där man är rädd för det främmande, och ser allt annorlunda som ett hot. Där man klassar folk efter hudfärg och etnicitet. Det gör mig bedrövad att någon enda människa kommer till torget för att lyssna till det en modern fascist har att säga, och det gör mig bedrövad att han ändå får så mycket uppmärksamhet, även av mig. Men jag kan inte stanna hemma och låtsas att han inte finns. Det går inte. Han kommer mig alldeless för nära. Hans budskap är inte för mig, men han pekar på mig. Det är jag som är den skyldige. Det är jag som gör att hela Sverige kantrar, enligt honom. Det beror på mig och mina gelikar.

Invandrare. Med judar i släkten och som frälsare. Med barn från Asien. Med en blandkultur hemma. Med den fasta övertygelse att alla människor har samma värde och ska behandlas som medmänniskor, utan att ta hänsyn till status, härkomst, kultur kön, sexuell läggning eller språk. Inte heller har jag en blågul flagga på tomten. Jag sjunger inte med i någon nationalsång, för det har jag slutat med för 20 år sedan. Jag håller inte traditionella könsroller högt.

Jag erkänner.

Jag tar hela skulden på mig.

Därför passar det bättre att stå tyst, än att ropa buu och kasta ägg. Det är ju jag som är skyldig, de pekar fingar åt mig. Klart man blir ledsen. När sådana som de för makten kan det blir verklighet, vi har sett det. Jag kan skickas ’hem’, i alla fall förlora mitt medborgarskap. Barnen likaså. Vi kan bli tvungna att sjunga med i sånger vi inte alls kan stå för, vi kan tvingas lova lojalitet vi inte alls känner. Jag kan tvingas avsäga mig min tro, på den judiska frälsaren, som på alla människors lika värde.

Nu säger några kanske: det kan väl inte hända bara för att några röstar på ett fascistiskt parti?

Ja, det sa man även i tyskland på 30-talet, på Balkan på 80-talet, och i Ukraina bara för några år sedan. Men allt kan hända om man släpper tanken att varje människa är en medmänniska, och att främmande människor inte är mot-människor.

Jag står på torget i Mariestad och tänker på alla som enligt vissa inte är välkomna. Jag tänker vidare på Auschwitz, tänker på Riga där min far var tvångsarbetare under Andra världskriget. Jag tänker på vännerna från Serajevo som fick fly till Sverige. Det kunde ha varit jag. Det kan vara jag och min familj som är näst på tur.

Klart jag känner sorg.

Lukas berättar i år: 

    Nu närmade sig det osyrade brödets högtid, som kallas påsk. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter bästa sättet att röja honom ur vägen – de var rädda för folket.  Men Satan for in i Judas, som kallades Iskariot och som var en av de tolv. Han gick till översteprästerna och officerarna i tempelvakten och talade med dem om hur han skulle kunna utlämna Jesus åt dem. De blev glada och erbjöd honom pengar. Han gick med på deras anbud och sökte ett tillfälle att utlämna honom utan att folket var med.

 Jag tror att Judas inte alls var ensam i sin bedömning av Jesus och den väg Jesus valda att gå. Jag tror att vi, tillsammans med de elva, och en hel del människor till, tillhör samma sällskap. Skillnaden är bara den att Satan for in i Judas. Och det har den Onde kanske inte gjort hos oss andra än. Vi vill alla vara med när det är fint, när folk talar väl om Jesus, när sjuka botas och lama får gå. Då vill väl alla vara med! Ja, kanske inte de som tycker att det är orättvisst att alla får lika av Guds goda gåvor, sådana människor finns ju alltid. Men alla dem av god vilja, som vi, tycker att det är bra, det som Jesus gör. Folket är med Jesus, det hörde vi på Palmsöndagen! De ropade och de sjöng: rädda oss då, du vår Kung, som kommer i Herrens namn! Fred i himmelen och ära i höjden! Men vet folket vilken väg Jesus väljer för att komma till det riket han har talat om? Att det inte handlar om en krona av guld på hans huvud, in om en tron av ädelträ att sitta på? Judas står inte ut när han anar det! Han vill gå en väg av kamp, ja det kan han tänka sig, men kampen ska leda till tronen, till makten. Jesus måste erövra makten för att genomföra Guds rike med våld! Annars kommer det aldrig! Han blir rysligt besviken. Det är satan inom honom. Satan viskar så klart det han även sa högt till Jesus under Jesus 40 dagar i öknen: Gör bröd av stenar, lös världens nöd! Hoppa ner från tempelmuren, och låt änglarna ta emot dig! Be till mig, Satan, och du ska få råda över alla riken på jorden! Men Jesus hade gett honom svar på tal, avvisat honom. Det kunde inte Judas. Han hade inte den kraften. Jesus väg är den svåra vägen.

Så kom det osyrade brödets dag, då påsklammen skulle slaktas. Och Jesus sände i väg Petrus och Johannes och sade: ”Gå och gör i ordning påskmåltiden åt oss.” De frågade var de skulle göra det. Han svarade: ”När ni kommer in i staden möter ni en man som bär på en vattenkruka. Följ efter honom till det hus som han går in i och säg till den som äger huset: Mästaren frågar var salen är där han kan äta påskmåltiden med sina lärjungar.  Då visar han er till ett stort rum i övervåningen som står färdigt. Där skall ni göra i ordning måltiden.” De gick och fann att allt var som han hade sagt, och de ordnade för påskmåltiden.

Innan allt det svåra ska hända, ska de tillsammans fira påskmåltiden, till minnet av uttåget ur Egypten. Vi var slavar, sjunger man, men nu är vi fria män! Gud är befrielsens Gud. Gud  ser dem som har det svårt. Var inte också första namnet på Gud i bibeln Seendets Gud, det namn Hagar i sin nöd hade gett Gud? Gud du ser när livet är svårt, du befriar de fångna, de matar de hungriga, du ger husrum åt de som är utan bostad. Vägen Jesus väljer leder dock inte till fina villakvarteren, han tar vägen som leder till de bostadslösa. Han ser dem. Väljer dem, väljer själv att vara utan bostad.

Det är fullt i stan, många är där för att fira påsk, många har slagit läger på olivberget, där man har en sådan fin utsikt över templet och staden. De rika bor i staden, de fattiga på olivberget, under träden, där de vilda cyklamen blommar, och vildtulpanerna, och gräset så har på våren är grönt. Men kontakter finns. Följ bara den mannen ni ser som bär på en vattenkruka. Det finns det inte många av. Att bara vatten är kvinnornas sak. Men några män, det måste nästan vara  Essener, den gruppen Johannes Döparen också var med i på något sätt, bär vatten. I deras hus ska Jesus fira påskmåltiden. Och lärjungarna går in till staden, ser mannen med kruset, följer honom och frågar var rummet ligger. Där gör de allt färdigt för Befrielsens måltid. Hast-bröd – utan jäst – ska de äta. Påskalammet, de bittra örterna, en bägare med vin. Det kommer att vara en känsloladdad måltid. Men ingen av lärjungarna kan föreställa sig  vad som ska hända…

   Sedan kom de att tvista om vilken av dem som skulle anses vara den störste. Då sade han till dem: ”Kungarna uppträder som herrar över sina folk, och de som har makten låter kalla sig folkets välgörare. Men med er är det annorlunda: den störste bland er skall vara som den yngste, och den som är ledare skall vara som tjänaren. Vem är störst, den som ligger till bords eller den som betjänar honom? Är det inte den som ligger till bords? Men jag är mitt ibland er som er tjänare. Ni är de som har stannat kvar hos mig under mina prövningar, och samma kungavärdighet som min fader har tilldelat mig tilldelar jag er. Ni skall få äta och dricka vid mitt bord i mitt rike, och ni skall sitta på troner och döma Israels tolv stammar.

Vad jobbigt det är att Jesus alltid vill vända på allt. Vi vet ju så väl vem som har makten, vem som man ska se upp till. Det är dem med pengar, med anseende, som kan ge offentligt, så att alla ser att de är goda människor. Det är de som vinner på att behålla den rådande ordningen. Men Jesus väljer diakonin, istället för prål och prakt. Han sitter ner bland de som gömmer sig i ett hörn på stationen. Han sitter bredvid tiggaren utanför systemet. Och det är inte roligt. Inte alls bra. Det blir så rörigt. Avstå från makt, när man kan få den? Förnedra sig genom att folk kan tro att man är en av dem, de som inte räknas? Sitta frivilligt vid helt fel bord? Inte vid biskopsbordet, inte i Fina Salen, utan vid ett grovhyvlat bord… Vill vi det? Ska vi det? Måste vi det?

En konstnär, Timothy Schmalz, Ontario, har gjort en bronsstaty av Jesus liggande under en filt på en parkbänk. Jesus the Homeless. Det finns precis plats på statyn att sätta sig bredvid. En kyrka i ett välbeställt område i  Davidson, North Carolina, har köpt in statyn, och den är mycket omtvistad. Den ger en tydlig bild av Jesus budskap. Han är inte med i de fina sammanhangen, han är bland dem som alla ser ner på. En svår nöt att knäcka för invånarna i Davidson, och för oss. En kopia kommer kanske att placeras i Rom, på vägen till St.Peters kyrka.

  Sedan sade han till dem: ”När jag sände ut er utan penningpung, påse eller sandaler, behövde ni då sakna något?” – ”Nej, ingenting”, svarade de. Då sade han: ”Men nu skall den som har en penningpung ta med sig den, och likaså påsen, och den som är utan pengar skall sälja sin mantel och köpa sig ett svärd. Jag säger er att med mig skall det ord i skriften gå i uppfyllelse som lyder: Han räknades till de laglösa. Ty nu fullbordas det som är sagt om mig.” –”Herre”, sade de, ”här är två svärd.” – ”Det är bra”, svarade han.

 Det finns en tid för allt.

Allt har sin tid,

det finns en tid för allt som sker under himlen:

en tid för födelse, en tid för död,

en tid att plantera, en tid att rycka upp,

en tid att dräpa, en tid att läka,

en tid att riva ner, en tid att bygga upp,

en tid att gråta, en tid att le,

en tid att sörja, en tid att dansa,

en tid att kasta stenar, en tid att samla stenar,

en tid att ta i famn, en tid att avstå från famntag,

en tid att skaffa, en tid att mista,

en tid att spara, en tid att kasta,

en tid att riva sönder, en tid att sy ihop,

en tid att tiga, en tid att tala,

en tid att älska, en tid att hata,

en tid för krig, en tid för fred.

 

Nu har tiden av sorglöshet tagit slut. Inte så att man behöver se om sitt hus så att säga, inte hålla alla hästar inne och vara försiktig, inte så. Det gäller nu fortsätta samma väg, men nu räkna med att allt inte går så lätt, att inte bli väl mottagen längre, inte bli hyllad som blivande kung, inte vara en av den där goda rabbis lärjungar… nu får vi stå för vårt val att följa honom, och bejaka att sorgen och glädjen de vandrar tillsammans. Glädjen är över nu, nu kommer sorgens tid. Som predikaren redan sa. Svärden behövs inte för att vinna striden om makten, men kanske för att skydda? Som ett värn! Pengarna behövs inte för att Gud inte förser, för det gör Gud, men för att människorna  inte vill vara Guds händer längre, inte dela det de har fått av Gud. Då behövs pengar.

Vandringen har nästan nått sitt slut. De är nästan vid vägs ände. Det är bäst att vara förberedd.

    Sedan gick han ut ur staden och begav sig som vanligt

          till Olivberget, och lärjungarna följde med.

Och vi? Vågar vi?

Vi vet så väl hur saker och ting förhåller sig.  Vi vet så väl hur människor är, och hur just den-och-den är… Man har väl varit med förr! Och en räv kan tappa pälsen, men blir inte av med sina tricks! Och de som var med i den gamla Sovjetunionen, de…  Och engelsmännen, de envisas med att köra på fel sidan vägen, och katolikerna… inte att tala om muslimer, för de…

Ja vi vet så väl.

Men nu är det en ny vår, med nytt ljus över allt det gamla som vi känner till. Kanske dags att se saker och ting – och framförallt människor- i et t nytt ljus? Hör vår bild av omvärlden kanske till historien?  Jag tror det är så. Vi behöver uppdatera oss, behöver öva oss att se allt med nya ögon, i ett nytt ljus. Det är det påsken handlar om.  Att se det som hänt och händer, att se människor i ett nytt ljus,  i uppståndelsens ljus. Det är inte alltid så som man trodde, ja, det är nästan aldrig som man trodde. Mörkret har inte sista ordet, fast det verkar så. När du läser detta har vi kommit en bra bit in i fastan, och jag ska inte föregripa det som kommer att hända. Men Guds löften gäller året runt, hela kyrkoåret. Mörkret du kanske upplever nu, delas av Gud, du är inte ensam.  I en psalm av  Britt G. Hallqvist yttrycks det så: Mörkret du möter aldrig i ensamhet. Blott i det öppna ligger din möjlighet. Samma tankar uttrycker Leonard Cohen när han sjunger: There is a crack in everything – that’s where the light comes in!  (det finns en spricka i allt – ljuset kommer in genom den).  De stängda fasaderna släpper inte igenom något ljus, de fasta åsikterna är låsta och stängda. Det måste finnas en spricka, det måste finnas en öppning. Nytolkning. Nytt ljus. Nytt liv. Äggskalet måste öppnas, för att livet ska kunna komma fram.

Fastan, en tid då det spricker. Påsk, ljuset bryter fram!

Vi lever i ett överflöd. Inte alla förstås. Men de som inte själva lever i överflödet , ser det runtomkring sig. Det är bara att se bilarna susa förbi. Se matvaruaffärers överflöd. Se folk gå med kassarna fulla till bilen. Jag är just hemkommen från en återresa till Filippinerna. Allt har gått bra, vi har sett mycket, upplevt mycket. Och också där, kanske särskilt där, har vi upplevt överflödet. ”Malls” kanske  tio gånger större än Nordstan i Göteborg, fullt med allt en människa kan begära, inklusive bilar, och allt till en billig peng om man räknar med svenska mått. Överflöd, men bara för dem som har. Så att de kan få mera. Det bestående minnet från Filippinerna är inte köpcentra, utan människorna och landskapet. Människorna, för att de värderar relationer framför saker och ting. Inte alla så klart, men vanligt folk i alla fall. Och landskapet för att det är så oerhört vackert.

Risfälten med fågelskrämmorna och vita hägrar i det intensivt gröna. Gröna skogar med hemlighetsfulla ljud, floder som forsar fram i branta dalar, stränder med bländvit sand, eller ljusgul korallsand, kustremsor med mangroveträd och vadare som man i Sverige ser på sommaren. Människor och landskap.

Jesus uppdrag finns bland människor, bland oss. Han är en av oss. Men innan han är redo för att möta oss, drar han sig undan i öknen, den kargaste av naturtyper, 40 dagar, en hel fastetid. 40 dagar, samma siffra som åren Israels folk var på väg till Kanaan. En ökenvandring, med allt vad det innebär. I den karga naturen ställs livet på prov: är det mitt jag söker? Är jag mig själv nog? Skapar jag min egen lycka? Bland människor kan man handla, man kan be och få. I öknen är det alldeles tydligt att man är beroende. Det finns inget att köpa. Det finns ingen att be, utom Gud. Är jag min egen lyckas smed, eller har jag ett uppdrag när jag möter människor, har jag fått öron för att höra andras rop, och har fått en mun för att svara?

Var med denna fastetid och gör din ökenvandring i Jesus efterföljd. Avstå från lite av ditt överflöd, om det så bara är de här 40 dagar! Kanaan nås genom öknen, livet nås genom döden. Jesus är här.

En mycket känd kultursaga som härstammar ur boken Max Havelaar” skriven av Eduard Douwes Dekker under pseudonymen Multatuli är den här, jag återger den ur minnet. Den berättas av Max Havelaar för en indisk flicka (indonesisk skulle vi säga nu) som heter Oepi. Så här går den:

Den japanska stenhuggaren.

”Det var en gång en man som högg stenar ur klippan. Hans arbete var hårt, han arbetade långa dagar, och han blev mycket trött. Han fick inte mycket betalt för sitt arbete och han var missnöjd.

Han suckade djup och sa högt: jag önskade jag vore rik, då köpte jag mig en bädd att vila  på med ett myggnät av rött silke!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var rik, och han köpte en fin dag bädd med myggnät av rött silke, och han vilade på den. Då for kungen förbi, och han hade en väldig fin  parasoll  som hölls över hans huvud, för kungar är mycket viktiga människor.

Och stenhuggaren suckade och sa: Att jag vore kung! Då hade jag också en sådan fin parasoll!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

 Och han var kung, och en tjänare höll en fin parasoll över hans huvud, för nu var också han en viktig person. Men han klagare. Solen var mycket varm den dagen. Och dess strålar brände blommorna på marken. Då sa stenhuggaren: Solen är mäktigare än jag, jag önskade jag vore solen!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var solen och belyste allt, han kunde bränna allt på jorden. Då kom det ett moln och ställde sig mellan solen och jorden. Och solen strålar kunde inte bränna jorden längre, och blommorna började blommade igen. Då sa han: jag önskade jag vore molnet, för molnet är mäktigare än jag!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var molnet och molnet höll emot solstrålarna, och molnet lät det regna på jorden, det kom mycket regn, och genom regnet strömmade floden över och spolade bort allt, och molnet kände sig mäktigt. Det var bara klippan, klippan fick molnet inte bort! Och han lät regna det ännu hårdare, men klippan stod fast. Då ropade han: jag önskade jag vore klippan, inget är mäktigare än klippan!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var klippan, och solen stekte på den, och den rörde sig inte, och regnet spolade över den, men den stod fast. Då kom det en man med mejsel och hammare, och mannen högg stenar ur klippan. Och han ropade: jag önskade jag vore den mannen! Han är starkare än klippan!

Och det kom en ängel ur himlen som sa: Det ska ske som  du har sagt!

Och han var stenhuggare, och högg stenar ur klippan, och hans arbete var hårt, han arbetade långa dagar, och han blev mycket trött. Han fick inte mycket betalt för sitt arbete, men han var nöjd”.

 Då frågade Max Oepi: ”Vad hade du önskat dig från ängeln?”

Oepi svarade: ” Att han tog med mig till himlen!”

Berättelsen har flera bottnar, och man kan dra olika slutsatser. Men den jag drar är inte att man ska vara nöjd med sin lott, utan människans strävan efter makt och anseende gör henne inte nöjd. Det som ger känslan av ett ha frid med de villkor som ges är att man under möda och sitt anletes svett skapar något som har betydelse för andra.. Och ibland måste man göra en resa för att upptäcka det.

Vilken slutsats drar du?