Mecka

Visst har man hört människor som inte förstår att muslimer blir så upprörda när någon (ofta icke-muslim) kritiserar deras religion. Vi i Väst är inte så känsliga, är underförstått. Men är det så? Jag gillar Luthers beskrivning av ’vad som är ens Gud’.  Han skriver: ” Den som jag förväntar mig allt gott ifrån, och som jag vänder mig till i min yttersta nöd, det är min Gud. Om man går på denna beskrivning, som jag känner fortfarande har betydelse, kommer kritiken av gud i ett annat ljus. För det är naturligtvis så, att om man inte förväntar sig allt gott från Gud, så som hen kommer fram i bibelns berättelser och i kyrkans tradition, och man inte vänder sig åt det hållet i den yttersta nöden, då är Gud inte ens gud. Och det är klart att man inte bryr sig nämnvärt när någon annan smutskastar denna Gud.  Antagligen har man andra gudar.

För några år sedan skulle jag lämna min son och hans kompis på Dreamhack, världens största dataspelträff, som ordnas i Jönköping varje år dagarna innan första söndagen i advent (eller sista helgen i november?).  Han hade missat att ta med sig en elsladd att ansluta med, och jag fick gå och köpa en. Jag hamnade på ett jätte köpcentrum i Jönköping, detta Nordens Jerusalem, och där skyltade man över ingången med JULENS MECKA. Det kan man tycka är anmärkningsvärd på flera sätt. Och jag skrattade inombords. Men är denna skyltning inte också uttryck på att Jesus och Gud är på väg att försvinna ur julfirandet, i alla fall för många?  Vilken gud kan ge oss en ’god jul’, och är det så att vi vänder oss till affärer när vi söker lyckan och livets goda? Och om man kritiserar kommersen, och det uppfattas att man smutskastar den, blir det verkligen inga reaktioner?

Och hur är det med den saliggörande ekonomiska tillväxten, får man kritiserar tanken på den eviga ekonomiska tillväxten? Får man kritisera marknaden, där vi alla kunder, barn som vuxna, i alla situationer? Får man kritisera konkurrensen som enda medel till att saker och ting (ävenskola och omsorg) kan bli bättre?

Jag tror att Gud vill skydda oss från kommersen, från konkurrensen, från en blind tro på en ekonomisk tillväxt. Och därför behöver vi 4 adventssöndagar, och en lång julfirande, rent av till tjugondedag Knut.  För då åker i alla fall granen ut.

Men Jesus får vi följa, från stallet, som flyktingbarn i Egypten, som tolvåring i  Jönköping, nej förlåt, Jerusalem, när han är vuxen på vägarna i Galiléen, Judéen, Decapolis-området, Samarien och trakterna kring Tyros och Sidon. Han tål att vända sig till i vår yttersta nöd, från honom kan man med rätta förvänta sig allt gott!.

Cirkus Columbia

 

21 nov 2012 blogg

 

Sorg är den känslan som fyller mig, när jag lämnar biografen. Sorg, för att jag vet vad som kommer sedan. Filmens nästan Happy End är bara början på ett blodbad, där grannen står mot grannen, klasskamrat mot klasskamrat, människa mot människa. Det kunde ha gått annorlunda, det gick att undvika. Om det hade funnits andra ledare, om vi hade reagerat tidigare, och starkare. Men det blev som det blev.

Cirkus Columbia är en film från 2010 regisserad av Denis Tanovic, efter en bok med samma titel av Ivica Đikić. Den avspelar sig några veckor under sommaren 1991. Jugoslavien, ett av våra semestermål, har fallit sönder, och fascistiska nationalistiska kroatiska strömmar sveper genom en liten stad i Hercegovina, där alla känner alla.

Cirkus Columbia

film

Scenen är mediterrant vacker, floden sval, de gamla husen har charm, gatuserveringarna inbjudande. Men det händer något. Filmen handlar om en far som återvänder efter 20 år i Bayern. Han har övergett sin fru och son, och möter dem nu igen. Och den delen, kanske den egentliga storyn, är vacker, och slutar på något sätt gott. Sår läks, i alla fall lite. Någon form av framtid finns det för några av de unga. Men det tar inte bort det oerhörda: att se ett krig bryta ut, och ingen gör något, förutom fly, eller ta på sig uniform. Och vi vet var som följer: sprängningen av bron i Mostar, koncentrationsläger som vi aldrig trodde mera skulle finnas, i alla fall inte i Europa. Flyktingströmmarna från Balkan, krypskyttar som dödar alla de kan i Sarajevo, där 1984 de olympiska vinterspelarna hölls. bara 7 år senare krig!

Jag kommer ihåg två unga människor, ett par. De var från Sarajevo, men var serber. De fick lämna allt de hade och hamnade i Töreboda på flytingförläggning, och fick dela lägenhet med några som hatade serber, och säkert hade anledning till det. Men kan man hata alla serber? Läget blev så spänt, att de till slut frågade om de fick bo i församlingshemmet. Det var ingen lösning, men vi sa ändå ja, för några veckor. Sedan fick de en etta i Mariestad, och fick uppehållstillstånd och flyttade till Göteborg. Jag har haft kontakt med dem några gånger, och det har gått dem väl. Men tillbaka kommer de nog inte till Sarajevo, annat än på semester. Tiden går inte att skruva tillbaka. Vissa saker kan aldrig bli ogjort. Eller rättas till. En annan familj träffade jag i Mariestad. De hade redan barn, och fick ett till under tiden i Sverige.  De fick inte uppehållstillstånd, och åkte tillbaka, men har det oerhört svårt. Mannen i den familjen hittade som enda utväg att ta tjänst i Irak, hos ett privat bevakningsföretag som skyddar amerikanska intressen. Bra betalt, men igen med livet som insats. Jag skickar ibland lite meddelanden till honom. Mellan sina arbetspass har han all tid att svara. Men det känns allt för billigt att skriva: Ta hand om dig! Var försiktig! Hoppas du kan åka hem snart till fru och barn! Jag vill inte att han efter mina ord ännu mera längtar hem. Vad ska man skriva? Sånt är livet? Sådant ska inte livet vara! Kan jag skriva att vi i Sverige, i detta lyckligt lottat land, har ett fascistiskt parti i Riksdagen? Som har stöd av mer än var tjugonde svensk? Sista gången jag skrev honom skrev jag att jag ber för honom och familjen, och att jag ber att han lyckas behålla sin mänsklighet i alla lägen, och att han aldrig ska tappa respekten för en annan människa. Och han tackade för det, och skrev att jag inte skulle oroa mig för hans mänsklighet, att han tror på Gud, men att han grät som ett barn när han fick lämna familjen för att åka tillbaka till arbetet i Irak. Och att han fortfarande hoppas på att kunna flytta till Sverige, eftersom det inte finns någon framtid för hans barn i Bosnien.

Allt detta for igenom mig, under filmen och efteråt. Och jag kände sorg.