De-fi-bril-la-tor – eller folkets opium?

DEFIBRILLATOR.

Vet ni vad det är? Man kan översätta det med hjärtstartare. Vi har en sådan i varje kyrka. Naturligtvis hoppas vi att vi aldrig behöver använda den, men den är mycket viktigt att ha, i fall någon inte är kontaktbar och har svimmat. Vi är nu rätt så många anställda och förtroendevalda i Mariestad som har lärt sig använda den. Den är enkel att använda, den säger vad man ska göra, men det är ändå bra att veta hur den funkar. Och att lära sig att det är bråttom. Man kan inte vänta tills ambulansen kommer, inte tills någon som kan bättre kommer, man måste sätta igång med en gång. Defibrillatorn kan inte sätta i gång ett hjärta som inte har några signaler kvar, men finns det någon elektriskt aktivitet kvar i hjärtat, vilket defibrillatorn lätt upptäcker, då säger den: tryck på knappen! Och i bästa fall går hjärtat i gång igen.

Jag tycker naturligtvis inte att religion, i vårt fall kristendomen, är folkets opium. Jag tycker att kristendom är som en defibrillator. Om det finns någon aktivitet kvar i hjärtat, kan religionen sätta igång det igen, och det kan bli ett varmt, klappande hjärta, i en levande människa. Malaki säger om detta:

    Glöm aldrig den lag som jag gav min tjänare Mose på Horeb, med stadgar och bud för hela Israel. Se, jag sänder profeten Elia till er innan Herrens stora och fruktansvärda dag kommer. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till fäderna, så att jag inte viger landet åt förintelse då jag kommer. Mal 4:4-6

 Malaki hade inte någon defibrillator, men han hade sett att hjärtan kunde kallna. Människor ser inte andras behov. Vänder sina hjärtan bort från varandra. Alla de ord i Mose budord är till för att förhindra detta. Vet vem som är din Gud, det ät den som du vänder dig till i din yttersta nöd, som du förväntar dig allt gott ifrån. Gud befriar ett slavfolk i Egypten, Gud uppmanar oss att ta den vila vi behöver.Tänk dig en ledig dag i veckan, redan för 3300 år sedan! För att vi behöver den! Relationer mellan generationer, jätteviktigt för att kunna hålla ihop samhället! Samhället: det är vi som håller samman! Kärlek ska vara riktmärket i våra liv, inte begär, inte avund, inte hat. Den som älskar kan inte döda.  Den som älskar kan inte stänga dörren för invandrare, utsatta barn, sörjande eller fattiga. De här 10 0rden från Gud via Mose är inte för att hålla oss i tukt och koppel, de är till för att vi ska hålla oss fria, för att få igång vårt hjärta igen.  I andra Petrusbrevet står det om hjärtstartare:

    Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem bör ni låta lysa för er som en lampa i ett mörkt rum, tills dagen gryr och morgonstjärnan går upp i era hjärtan. 2 Pet 1:19

Jag skulle vilja översätta de orden till dagens ord:

    Nu kan vi ännu mer lita på profetorden. Dem ska ni använda som en defibrillator, för att få igång era hjärtan igen,  tills hjärtrytmen är igång, och ni får livet tillbaka.

Tutuff, tutuff, tutuff.

Ett klappande hjärta, vilken skatt vi bär inom oss. Vilka möjligheter vi har att vända våra hjärtan till andra människor, och till Gud. Och ni vet: det som behövs är inget märkvärdigt. Johannes Döparen säger: har ni två skjortor: tänk på att ni bara har en kropp. Möter du någon som inte har en skjorta alls: dela med dig. Och om du har bröd: dela med den som inget har. Och jobbar du med pengar: se till att de inte får makt över dig. Jobbar du med vapen, se till att bara använda vapen till att skydda, inte för att hota, inte för att ta det som är din nästas. Vänd ditt hjärta till dem du möter. Och om det inte är helt dött, men slutat klappa för andra, använd de-fi-bril- la-torn, eller kom till en julgudstjänst! Sången och musiken, de gamla orden från profeterna och evangelisterna får säkert ditt hjärta igång!

 

 

Detta var minipredikan på Julmusiken i Domkyrkan 16 december 2012.

 

 

 

 

Niklas och Lucia

Jag är inte mycket för helgondyrkan,  men det finns två helgon som jag gärna firar. Den första i Niklas. Han har en plats djupt i mitt hjärta. Inte ens den mycket strängt genomförda reformationen i Nederländerna enligt Calvins modell, med inuti vitkalkade kyrkor, har kunnat röja undan St. Nicolaas ur nederländernas hjärta. Och ni kan lita på att man har försökt få bort honom under århundradena, ett helgon, en biskop hör inte hemma i Calvinismens högborg. Men det har inte lyckats, som tur är. Att han har haft en sådan central ställning i den nederländska kulturen, hänger så klart ihop med att han är de resandes, och köpmännens skyddshelgon, Amsterdams skyddshelgon. Många kyrkor i hela landet är vigda åt honom. Han kommer varje år i slutet på november i en direktsändning på TV i land i någon hamn. Legenderna kring honom är många, och historierna är lite hopblandade med urgermanska seder och bruk, från lång tid innan kristendomens intåg i de låga länderna vid Nordsjön. Han kommer med båt från Spanien, fast han var biskop i Myra i Mindre Asien, han rider på en vit häst, och har med sig friare i stora pepparkaksgestaltar till ogifta kvinnor, han strör godis till barnen, och guld och silverpengar  (fyllda med choklad). Och så får barnen sätta skorna vid spisen eller kaminen, med lite hö i till hästen, och sjunga sina Sankt Niklassånger, och få någon lite klapp i skon, eller något godis, dagarna innan Niklasafton.

Till min reformärta grundskola kom han, i en fin bil, med biskopsstav och allt, och med sin moriska tjänare Svarte Piet, som det på senare år har varit mycket diskussioner kring. Men visst är Black Beautiful! Och så samlades hela släkten hos farmor och farfar på Niklasafton den 5:e december, och då delades alla klappar ut. Det var riktigt roligt med alla kusiner, där vissa var aktiva katoliker, andra var helt oreligiösa eller reformärta. Vi samlades kring vårt helgon. Godhet, snällhet, givmildhet som firades. Någon gång kom självaste St.Nicolaas hem till oss, när hela släkten var samlat hos oss. Lite otäck var det då. Om man varit snäll… det är bäst att svara ja på den frågan.  På det viset hölls jul fri från kommers, och jag är tacksam för att det var så under min barndom. Det sitter kvar, jul och kommers har fortfarande inget med varandra att göra i min tankevärld. Visst köper jag julklappar, men de har för mig inte direkt med jul att göra. Och St. Niklas firas med speculaas (sorts pepparkaka) och varm choklad, stora bokstäver i renaste choklad hemma hos oss på Niklasafton.

Lucia träffade jag för första gången i byn jag bodde i, i norra  Israel. Helt oväntat kom fyra (svenska) tjejer en mörk decembermorgon genom byn, sjungande på sitt eget, obegripliga språk, i vita dräkter med röda band om midjan, och naturligtvis Lucia med ljus i håret, de andra med ljus i handen. Barnen i familjerna som bodde där, som upplevde det för första gången, frågade försiktigt sina föräldrar om de hade kommit till himlen…  Lucia den gången är nu präst i Stockholms stift, en tärna bor i Nederländerna och firar säkert St. Niklas och Lucia i december, en tärna bor i London, och en bor i Mariestad och firar varje år St. Niklas med mig, ni gissar vem…  Det bästa med Lucia, tycker jag, är att hon ger av nåd, ger ljus och värme till dem som fryser i mörkret, utan att fråga om man har varit snäll eller god. Och man frågar inte heller om man tror på henne.  Man behöver inte tro på henne, hon finns ändå, alldeles uppenbart.  Det är ingen som spelar Lucia, det är någon som är Lucia. Visst är det skillnad? Kan man annat än älska Lucia?

De här två helgon tillhör väldigt mycket mitt adventsfirande.

Det kunde vara roligt att höra vad som är viktigt för dig i Advent? Skriv gärna!

 

http://en.wikipedia.org/wiki/Sinterklaas