bön på torget

Gud, du vet att vi vill hålla oss varma och äta oss mätta. Det vet du och du har givit oss det vi behöver. Du har givit oss en kropp. Och en själ. Ibland är vi inte riktigt nöjda med våra kroppar. När vi tycker att de är för smala, för tjocka, för långa eller för korta. När de inte riktigt fungerar som vi trodde. När vi inte springer fortast eller hoppar högst. Och ibland är vi inte riktigt nöjda med våra själar heller. När vi är nere och när vi inte orkar med kraven som ställs på oss.

Och ändå säger du att det är just den kropp och den själ du har passat ihop för just oss. Och att de duger. Och att vi inte behöver göra oss till för att verka smalare, starkare, piggare än vad vi är. Och det känns väl bra. Men det som sägs måste också märkas! Du måste förstå att det inte räcker med att höra att vi duger, det måste också kännas. Det är bra att du säger att du älskar oss som vi är, men låter du också känna oss det?

Vad säger du? Om jag tror? Visst tror jag! Jag är ju präst! Hur skulle det se ut om en präst inte trodde på dig, och jag talar just nu till dig… skulle jag göra det om jag inte trodde på dig!

De andra? Ja, det får du fråga dem! Men jag tror att de tror – jag tror att de vill tro på att du älskar dem.  Om det märks?

För dem eller för dig? För dig! Nja, hoppas det. Hoppas du har märkt att jag i alla fall tror på dig, att jag inte svär, att jag inte ljuger – i alla fall inte så det märks – att jag inte …. Förlåt? Vill du inte höra det jag inte gör för din skull, hellre det jag gör…Ja det får vi ta sedan tycker jag, inte så här mitt på torget. Men jag tycker nog att du borde ha märkt att jag tror… i alla fall lite… och på de andra också tror.

 

Ja ha. Det säger du. Vi borde i alla fall ha märkt lite av att du älskar oss. Ska vi inte ta det sedan också? Nej, går det bra, du är inte rädd för att de tycker att du skryter Gud?

Häller med! Livet – ja det är en underbar gåva. Vi för göra med den vad vi vill. Du har verkligen gett oss många möjligheter, det är sant. Hjälp oss då att ta vara på de där möjligheterna!

Och jorden – en bättre planet kan jag inte tänka mig, det stämmer Gud. Fast om jag får fråga… varför är den inte perfekt? jag tänker på krig, sjukdom, död. Kommer jorden att bli det, när du skapar nytt…

Är det vi, ja jag vet egentligen. Det är vi människor som stökar till det. Men du lovar väl att hjälpa oss att fortsatt med din skaparkraft, och ge oss gärna idéer om hur vi kan rätta till det som har gått fel…

Varandra  – ja det har du rätt i. Vi har ju faktiskt varandra på jorden, i Mariestad, hemma, i församlingen… Det är kanske bara att vi inte har upptäckt möjligheterna med varandra än. Vi kan mycket mer tillsammans än vi tror. Det har du nog rätt i.

Våra kroppar, vårt förstånd, våra skolor, vårt arbete, våra familjer… är det verkligen du som står bakom allt? Att det är vårt uppdrag att göra något av det? Att du har givit oss möjligheter i livet, på skolan, på arbetet, hemma, i världen…

 Ja Gud, det är faktiskt uppenbart att du älskar oss. Jesus har visat oss det, han har delat sitt liv med oss, och vill att vi ska dela vårt liv med varandra. Tack Gud för att vi får vara dina medarbetare, att vi får vara Jesus lärjungar. Hjälp oss att göra något gott av allt det som du har givit oss… Amen.

Livet och döden, döden och livet…

                                                                                                                             

Inte bara överleva, utan leva livet. Att ha mat för dagen, men också att ha något att leva för. Det är viktigt. Jag tänker på de där hemska bilderna från Syrien… människor som måste lämna allt de har, allt de känner till, och som måste lämna alla framtidsutsikterna de hade… barnen. Var gör man när man måste lämna sitt barn till jorden? Visst, man kan säga fromt: i den levande Gudens händer… men har man någon framtid kvar, när barn dör.Ragmjol1MS

 

Änkan i Sarefat och hennes sön har räddats av en säker svältdöd, genom Guds försorg. Hon var beredd att lita på att mjölet, oljan – ja brödet, skulle räcka till både Elia och hennes son, och henne själv. Så länge allt väl. Men seden kommer döden igen och knackar på hos dem. Sonen, hennes framtid, blir sjuk och dör. Varför ska då hon överleva? Varför skulle detta under med mjölet och oljan ske, om hennes son ändå skulle dö? Det går inte att ta miste på hennes vrede. Hon känner sig lurad, av Elia, av Gud. Det hade varit bättre om de hade fått dö med en gång, tillsammans. Och Elia håller med henne: Gud måste vara grym när han låter sådant ske! Gud måste vara grym, när människor drabbas av krig, av gasattacker, när barn slutar andas och dör…oljekrus

För mig känns det rätt att föräldrar skriker ut sin vrede också mot Gud. Det hade jag också gjort antar jag. Som Elia gjorde får också vi anklaga Gud. Gud tål det, jag vet.

 

 

Berättelsen i bibeln får ett annat slut än de flesta berättelser om föräldrarna i Syrien får: Elia sitter inte kvar och anklagar Gud, utan ber Gud om liv. Och pojken får livet tillbaka.

Änkan får sin son tillbaka, och med honom en framtid.

Detta känns väl bra, och ger oss en fingervisning om att döden inte har det sista ordet. Döden – och sedan Livet!

Men vad som inte känns bra är att vi skulle behöva minst 1000 Elior för att ge barn tillbaka till så oändlig många sörjande föräldrar. Att berättelsen kom med i bibeln är så klart för att det som hände var ett undantag. Alla änkor som förlorade barn på Elias tid fick inte sina barn tillbaka. Alla sjuka i världen som levde på Jesus tid blev inte botade. Det behövdes då som nu ett särskilt ingripande för att sådant ska hända. Men sedan måste vi komma ihåg att livet bär, i de allra flesta fall. Krig är undantaget, Barns död är undantaget, därför reagerar vi så starkt på det. För att vi vet att så ska det inte vara. Så grymt är inte livet för de flesta. Våra barn kommer i vanliga fall hem efter skolan. Vi kommer hem efter en semesterresa, eller en jobbresa till Göteborg. Livet bär. Och har vi ingen annan att klaga på när det värsta ändå drabbar  oss, då får vi klaga på Gud. Det är inte mera än rätt. Men också ska vi be om läkedom. Om liv efter döden.

 Publicerad i MT  idag.

… och mjölet tog aldrig slut…

Elia och änkan i Sarefat, nuvarande Libanon. Jesus och brödundret, Galiléen , mannan i öknen, Sinai. Även i sagovärlden finns en del berättelser om maten som räckte längre än vanligt, om brödet som mättar. Och jag vill berätta en historia om en liknande händelse. En berättelse jag har hört av den som själv råkade ut för det. En underberättelse om du vill. För oss som aldrig har råkat ut för hunger är det svårt att förstå vad en sådan händelser betyder. Men jag såg i den gamla kvinnans ögon att den här händelsen var avgörande för henne. Det var ett löfte om ett liv utan brist på mat, ett löfte som blev verklighet, och en visshet om att Gud är god.

Det är 1930-talet, en flicka på 14 år, vi kan kalla henne Elna, bor med sina föräldrar och syskon i ett torp i närheten av Billingen. Det är fattigt hemma, det finns inte alltid mat så det räcker. Barnen från de rikare gårdarna har ofta med sig något till läraren. En bit kött, en ost, smör.  Det har aldrig hon. Det finns inget hemma i matväg hos dem som skulle vara av intresse för en lärare. Läraren behandlar de ‘rika’ barnen annorlunda än de fattiga. De fattiga får mindre uppmärksamhet, och ibland blir de utpekade för de slitna klädernas skull, och för den sämre maten de har med sig att äta, i bästa fall en smörgås, men aldrig med skinka eller ost. Skollunch för alla kom mycket senare. Men Elna vill gå i skolan, lära sig så mycket som möjligt, och hon vill konfirmera sig, som alla andra. De är långt att gå till skolan, och en bit till att komma till konfirmationsklassen. Också där står hon som fattig inte så högt i kurs. Men hon tar till sig det prästen säger. Och när hon efter en lång dag, efter skola och konfirmationsläsning kommer hem en novemberdag, står det som vanligt lite mat kvar på spisen. De andra har redan ätit. Hennes mamma dukar fram när hon hängt av sig, och frågar hur det var på konfirmationsläsningen. Men innan hon hinner berätta något knackar det på dörren. Elna öppnar, och det står en tiggare på trappan, han ber att få komma in. Hon släpper in honom. Han hälsar, och frågar om det möjligtvis finns lite mat till honom, han är hungrig. Sova kan han ute i något uthus, men lite varmt, något att äta vore…

Elnas mamma är inte snål, men hon säger hur det är: dottern har just kommit hem och ska just sätta sig för att äta det lilla som är kvar från kvällsmaten. Hon har inget annat att bjuda på. Om han förstår, det är inte tider av överflöd…

Hur det kom sig vet hon när hon berättar det för mig ännu inte, men hon säger: Mor, ger det till honom. Jag klarar mig. Modern tittar på henne, suckar, men bjuder tiggaren att sitta ner, och ger honom maten. Han äter med smak, och när han lämnar stugan säger han till Elna: ”Från och med nu ska du aldrig i ditt liv behöva gå hungrig mera!” Sedan hälsar han adjö och försvinner.

”Och från och med den dagen har jag aldrig varit hungrig mera”, säger Elna med eftertryck till mig nästan 60 år senare. ”Jag har haft det svårt i perioder, livet har inte alltid var lätt, men hungrig, nej, jag har aldrig behövt gå hungrig efter den dagen”.

Jag har själv aldrig behövt avstå från något väsentligt, och jag känner att jag egentligen inte kan förstå vad ordet hunger innebär. Och därför vet jag inte heller vad avstå innebär, egentilgen. Det som gladde mig extra var att hon efter ett långt liv fick träffa en man och att hon gifte sig med honom. Han hade fått mycket pengar på äldre dagar. De båda levde ett rikt liv på ålderns höst. Och då tänker jag på det Paulus skriver:

Fil 4:12
    Jag kan leva fattigt och jag kan leva i överflöd. Jag har verkligen erfarenhet av allt: att vara mätt och att hungra, att leva i överflöd och att lida brist.

Bara få människor i Sverige kan som Elna instämma i detta.

Som präst får man ibland höra sådana berättelser. Har du själv en historia ur ditt liv får du gärna höra av dig.