Hålla måttet. Alla Helgons Dag.

Jag vet inget om hästkapplöpning och V65 eller hur det heter.
Men vi brukar veta vilka hästar vi ska satsa på, om inte bokstavligen, då i alla fall i livet.
Du kanske tänker: tala för dig själv. OK. Men de flesta av oss har något i ryggmärgen som säger
1. Lyckliga de som förstår sig på det mesta, och har förstånd att hålla sig utan för problemen.
2. Lyckliga de som är glada och lyckliga, som har flera vinstlotter i fickan.
3. Grattis om du har förmågan att alltid hamna först i kön, som alltid väljer den kön i affären som går fortast.
4. Grattis de som har många inflytelserika vänner, som är med de rätta gängen, klubbar heter det kanske då.
5. Grattis de som orkar hålla huvudet och hjärtat coolt. Som inte bli berörda av vartenda olycklig människoöde. De kan sova lugnt om natten.
6. Lycklig är du om du kan snacka dig ur varje situation. Och som är sig själv närmast. Du kommer långt!
7. Lycklig är du om du har en strategi för att hålla kropp och själ i form, en strategi för att övervinna andra människor, en strategi för att roffa åt dig så mycket som möjligt av det som jorden har att bjuda på. För du har koll på råvarorna! De ska ge dig vinst.
8. Du kan skatta dig lycklig om du kan hålla dig utanför konflikter. För du kan konsten att töja lite på sanningar.
Så ungefär.
Jesus tycker att ett sånt liv inte håller måttet.
Han säger:
1. Grattis de som inte förstår hur de hamnat i klistret och i häktet– För deras skull väljer Gud att ha det sista ordet.
2. Du kan lyckönska de som verkligen sörjer sakernas tillstånd i världen – för det finns tröst för dem.
3. Lyckönska de som aldrig hinner fram i tid, eller ens släps fram när det bjuds på något. – för det är de som kommer ordna med fest i framtiden.
4. Grattis de som ingen bryr sig om att skaffa rätt, de som ingen vill kännas vid – det kommer en dag då alla är måna om att räknas deras vänner.
5. Lyckönska de som fortfarande har ett varmt hjärta i kroppen, – de ska möta värme.
6. Gratulera även de som kan glömma oförrätter, de som inte samlar på skitsnack och sedan gödslar sin omgivning med det – de ska se Gud.
7. Grattis du som håller fred- med dig själv, din kropp och själ, med andra människor, med jorden du går på – för alla kommer att upptäcka att du liknar Gud.
8. Du kan skatta dig lycklig om de förföljs för en rättfärdig sak, för att du inte vill leva på en lögn – Guds rike är ditt.
Det säger Jesus.
Jag håller rent av med honom. Innerst inne. Det gör du kanske med.
Men håller jag måttet i det verkliga livet.? Långtifrån alltid. Du?
Be om nåd.

Tack tack!

tacka

 

 

Jag förvånas fortfarande över hur mycket man tackar i Sverige. När jag ringer och frågar om någonting – hur länge är … öppet? – så avslutas samtalet av den som hjälper mig oftast med hen säger ”Tack!” Då tänker jag (men säger det inte så klart): ” Du behöver väl inte tacka för att jag stör dig? Det är jag som ska tacka!”  Någon gång, det är nu länge sedan, tackade någon mig efter en begravning med orden: ”Tack för en trevlig stund!”  Det är lite svårt att ta till sig ett sådant tack, men jag förstod det som: ” Jag tänkte mig att en begravning skulle vara hemskt, och så blev det fint istället! Tack för att du hjälpte oss igenom detta svåra!”  Jag är själv lite kärv av mig på detta tack-område. Jag tackar inte översvallande, och förväntar mig inte så mycket tack heller. Av den orsaken att jag i princip tycker att man inte ska behöva tacka för sådant som man har rätt till. Eller betalar rätt pris för. Jag har inte skickat ett tackkort till Trafikverket för att de reparerar vägarna. Inte till kommunen för att den ser till att soparna blir hämtade. Fast jag är glad att sådant händer.  Däremot skrev jag e-post till Trafikverket när de skickade en räkning på 8 kronor för att jag hade kört genom Göteborg, när det kostar oändligt mycket mera att skicka räkningen och ta hand om betalningarna. Så klaga kan jag väl, tacka är det sämre med. Och ändå skäms jag inte.  Jag är bara en människa, och vi är ganska lika tror jag, även om vissa nästan aldrig klagar och däremot tackar mycket. När jag läser Psaltaren, så hittar jag massor med klagoböner och sånger där.  Någon räknat ut att en tredje del är klagosånger. Med rätta tycker jag, lite kärv igen: det finns en hejdundrans mängd saker att klaga på. Inte för egen del, absolut inte, men över hur det ser ut i världen. Delvis dessutom pga. mitt beteende. Jag är lättrörd, medges, men varje människa som bara en stund har haft hand om ett litet barn kan tänka sig lite grand hur det måste vara att stå och vänta med ett barn på armen och en i hand på en turkisk kust i väntan på att komma ombord på en gummibåt till Grekland.  Varje människa som har någon gång kommit ut ur ett tåg på en stor station i ett främmande land, utan att något bekant ansikte har mött, kan tänka sig hur det är för flyktingar att stiga av i Malmö eller Stockholm Central. Och inte ens veta om man ska våga sig vidare, eller om det är bättre att stanna. ankomst tåg

 

 

 

 

När jag tänker på sådant här inser jag hur otroligt mycket jag har Gud att tacka för. Allt klagande måste absolut överröstas av tacksägelse. Och ur tacket kommer lovsången fram.  Och ur tack och lov kommer – tack-och-lov – viljan att göra det vi kan för att också ge andra en plats under solen.

Sorgen och glädjen, de vandrar tillsammans. (ur Höstbladet)

Psalm 269 är en av mina favoritpsalmer. En vacker dikt där man även hittar den mycket tilltalande rimformen alliteration (eller stavrim), som ger en ålderdomlig fornordisk känsla, diktat av den danske biskopen Thomas Kingo på 1600-talet. Dessutom kopplat till en vacker folkmelodi.

Motsatserna hör till det liv vi känner till. Vårt liv på jorden. Vi människor har en otrolig förmåga att kunna skratta, mitt i sorgen, eller kunna ta till oss andras sorg, när livet leker och allt känns gott. För vi vet att det för oss alla kan skifta på ett ögonblick. Ibland måste man medvetet arbeta bort tanken: ”Nu är det för bra. Nu måste olyckan komma!”. En sådan tanke kan komma, men det är aldrig för bra, och efter höjdpunkter i livet behöver det absolut inte komma en katastrof. Vore det så, skulle de som flyr från t.ex. Syrien bara kunna förvänta sig glädje och lycka. De har ju redan fått sin beskärda del av olycka skulle man kunna tro. Men så är det inte. Det finns inget övre mått av sorg, och inte av glädje heller. De följs åt, som Kingo skaldar. De kommer inte efter varandra, de går tillsammans. Det finns ingen ogrumlad glädje på jorden, inte en sorg som bara är svart. Bara det att man delar sorgen ger i alla fall en liten silverkant åt det svarta molnet. Vi har en Gud som säger och visar: – Jag är med dig, när solen skiner och ängen blommar i all sin prakt. Men när allt vissnar, när solen döljer sig och en kall frostvind drar över ditt liv, när alla andra sviker, då är jag också med dig. Jag överger aldrig det jag en gång har börjat: att ta mig an dig, älska dig.

På en sorglig begravning kan en av de sörjande vara en förälder med ett barn. Ibland ett spädbarn. Och då måste man le, när man ser barnet, och man känner att livet är starkt.

graat

Gud fördelar inte sorgen och glädjen i portioner till oss. Då vore Gud i så fall orättvis.

Jag måste erkänna att jag har fått alldeles för mycket av glädje, och bara lite, lite sorg. Visst, motgånger råkar man ut för, även jag. Det blir aldrig som man har tänkt. Men sorg har jag bara råkat ut för i större portioner i andras liv. Jag har egentligen bara känt med andra som lidit. Bara på det viset har jag råkat ut för större sorger. Eftersom våra liv är i hopflätade med varandra, så drabbas man av andras sorger. Det är också en mänsklig egenskap. Jag vet inte riktigt hur det känns för dig, men jag vet hur det kan kännas när allt känns svart. Jag vet att vi då behöver varandra. Vi behöver någon att hålla i. Kanske bara hålla i handen, kanske kramas, kanske bara ringa eller skicka ett kort. Men vi behöver veta att andra finns, och att de lever med oss i det vi går igenom. Det räcker långt. Så behöver vi också dela glädjen. Fira fest tillsammans. Sjunga tillsammans. Det lyfter, och Gud är med i livets alla skeden.

 

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

skratt

Kakan eller tårtan

tårtaDet beror kanske på vad man gillar bäst, och vad man har råd med. Jag gillar färskt bröd mer än tårta. Men tårtan har fördelen (när man diskuterar det jag nu vill diskutera) att den är delbar i segmenter, alltså i princip hur många bitar som helst. Okay, vi tar väl tårtan då.

Det finns en teori inom kulturantropologi som heter ’Limited Goods Theory’. Alltså: teorin om begränsad tillgång till varor. Teorin har utvecklats, om jag kommer ihåg det jag läste för 35 år sedan, när en sociolog studerade samhällen på den Mexikanska landsbyggden som bestod i stort av småbönder. Alltså bönder som i stort producerar för husbehov, och säljer ett eventuellt överskott på den lokala marknaden i byn. Bönderna hade erfarenhet av att den totala kakan (eller tårtan) var begränsad. Man kunde bara producera en viss mängd varor, och om man hade tur kunde kan åstadkomma ett visst överskott. Det var vad livet hade lärt dem. Slutsatsen de drog av den här begränsade produktionen var, att om någon ett visst år fick ett stort överskott, alltså hade lyckats ovanligt väl på sin lilla gård, det måste bero på fusk. T.ex. häxkraft eller trolleri. Man kan inte på ett hederligt sätt få mera än andra.

????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????????

Jag kommer inte ihåg alla resonemang kring denna teori, men jag har alltid kommit ihåg den och tillämpat den (amatörmässigt) på de fall där människor tror att någons framgång är andras motgång. När människor tror att deras del av kakan blir mindre om andra får mer. Det är en sorglig bild tycker jag: samhället som en kaka. All framgång blir otäck. All ökning är suspekt. Så kan det bevisligen upplevas i en stängd landsbygdsmiljö i Mexiko, men så är det inte i ett modernt samhälle som det svenska. Vårt samhälle går i så fall bättre att jämföra med ett bageri, som jag skrev i ett Facebook-kommentar. Mängden bröd som vi kan baka tillsammans är visserligen inte obegränsad, men det finns möjlighet till fler arbetsskift, och det finns möjlighet att bygga ut bageriet. Och sortimentet går att utvidga, och sättet att arbeta går att ändra. Och ju flera vi blir, desto mera behöver vi baka, och kan vi baka, och desto fler människor behöver vi produktionen och försäljningen och i städningen. Tårtan ska delas med fler, men vi delar den inte i flisor, utan säger: ”Ta en bit så länge, så bakar vi en till! Och kom med dina idéer hur en kaka ska se ut! Tipsa om oss om ingredienser du är van vid. Men vad säger du? Koriander i kakor? Det går väl inte! Går det visst? Okay, vi försöker!”

Detta är ett bibliskt sätt att se på omvärlden. Vi människor har ett ansvar att förvalta det Gud har anförtrott oss. Vi ska inte slösa. Vi ska inte utnyttja begränsade resurser till max. Men växtkraften är oändlig, våra mänskliga resurser är oändliga. Vår fantasi är oändlig.

Och därför är det så fel att betrakta de flyktingar som kommer hit som ett problem. De har problem (och vem har inte problem?), men de är inte ett problem. De är en tillgång.

Vad skulle du säga om en bagare som tyckte det var ett problem att fler kommer till butiken?

https://en.wikipedia.org/wiki/Limited_good

 

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.