Stilla veckan- andakterna må – to

stilla veckan

Måndag:  Om vårt bygge: Visst har vi byggt fint! Inte bara i Jerusalem, utan även här i Mariestad! Vilken mäktig kyrka! Men vad är det till alltihop? Vad ska göras fram för allt?

Psalm: Kornet har sin vila 204

Vi väntar… på värme, till roten ska spira och ge nya skott. Nya plantor. Tills fröet uppnår rätt temperatur för att gro… inte för kallt, inte för varmt.  Persiljan vill inte ha för varmt, man ska inte vänta för länge med att så… det är persiljan som ofta används som de bittre örterna Jesus också använde i den judiska påskmåltiden. En huvudingrediens i Mellanösterns sallader, då som nu. Nyttigt, gott, men ändå bittert, det krävs lite annat att blanda med, vete, olja salt… Livet är sådant: det som vi behöver är inte mat som består av en ingrediens, vi behöver mångfalden, talriksmodellen skulle man kunna säga. Vi behöver människor av olika slag, med olika uppgifter: vi behöver arbetare på fälten, vi behöver de som skriver recept, vi behöver de som kan tillverka kärl av lera… vi behöver de som tillverkar stolar och bord, vi behöver de som vävar… vi behöver… Vi behöver de som bygger! Kyrkor! Tempel! Trygghet! Sammanhållning! Samhälle!

Markus 13: 1 – 13

När han gick ut från templet sade en av hans lärjungar: ”Mästare, se vilka stenar och vilka byggnader!” Jesus svarade: ”Du ser dessa stora byggnadsverk. Här kommer inte att lämnas sten på sten, utan allt skall brytas ner.” När han satt på Olivberget, mitt emot templet, och Petrus, Jakob, Johannes och Andreas var ensamma med honom, frågade de: ”Säg oss när det skall hända. Och vad blir tecknet på att tiden är inne för allt detta?” Då sade Jesus till dem: ”Se upp så att ingen bedrar er. Många skall komma under mitt namn och säga: Det är jag, och de skall bedra många. Och när ni får höra stridslarm och krigsrykten, låt då inte skrämma er. Sådant måste komma, men det är ännu inte slutet. Folk skall resa sig mot folk och rike mot rike. Det blir jordskalv på den ena platsen efter den andra och det blir hungersnöd. Detta är början på födslovärkarna. Men var på er vakt. Man skall utlämna er åt domstolar, och ni skall pryglas i synagogorna och ställas inför ståthållare och kungar för min skull, som vittnen inför dem. Först måste evangeliet förkunnas för alla folk. När man för bort er för att utlämna er, så bekymra er inte för vad ni skall säga, utan säg vad som i det ögonblicket läggs i er mun, ty det är inte ni som talar då, utan den heliga anden. Broder skall skicka broder i döden, och en far sitt barn. Barn skall göra uppror mot sina föräldrar och bringa dem om livet. Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut till slutet skall bli räddad.

Jesus säger: hur fint vi människor än bygger, ska inte lämnas sten på sten. Men vi ska inte låta oss skrämmas. Något nytt ska födas! Men först måste alla ha hört det glada budskapet om Guds rikes ankomst. Vår fastetid har vi till en tid av besinning, en tid då vi bestämmer oss vilken väg vi ska gå: vägen till oss själva och vårt eget bästa och vår egen överlevnad – en väg som aldrig leder fram till något gott, eller vägen till livet, som går rakt igenom döden. Lidandets väg, i Jesu efterföljd, men det är väg i tecknet av läkedom, syskonskap, förlåtelse, en väg i Guds ljus.

Vi sjunger: Du som i alltets mitt har ställt  438

Vi ber: Gud, var med oss med din läkande närvaro. I Stockholm, i hela Sverige, i Egypten, i El Salvador. Ge oss mod och kraft att stå upp för människans rätt att leva i frihet. Hela den värld som du har skapat. Jesus Kristus, var nära alla som känner långfredagens lidanden i den egna kroppen. Var dem så nära att de orkar vänta tills att Påskdagsmorgonen kommer även för dem. Amen.

Tisdag:  Kan vi tolka tidens tecken? Ska man lita på vad andra säger? Eller ska man själv upptäcka? Vem har makten att öppna knopparna på träden? Vem låter äppelträdet slå ut i blom? Vilken sommar hoppas vi på?

Vi sjunger: Vila i din väntan 205

Kornets hopp är stort! Är det det som är hopp? Att kunna bida sin tid…. att samla fukt och svälla, och vid rätt temperatur börja gro? Grodden är inte ett frö längre, det är något nytt, oerhört skört och sårbart. Att kunna vänta… veta att det kommer att hända, men inte veta hur… hur kan ett frö, ett korn veta vad det är att vara planta? Hur det är att sträcka sig mot ljuset, och blir en ett träd kanske, eller en ört… Det gäller att skapa förutsättningar för tillväxt…  Fröet måste då i jorden, för att bli ett nytt liv i solljuset. För att kunna ge skörd så småningom. Ta reda på vilka frö du bär på i din bagage, vilka korn du har, vad de behöver, vad de är tänkta att bli. Tro inte allt som folk påstår. Gå inte på rykten, var källkritiskt, heter det nu. Gå till källan, och se vad du finner där! Läs själv bibeln, det var därför Luther la så mycket tid på att översätta den! Ta reda på allt själv!

Markus 13: 21 – 37

Om någon säger till er: Här är Messias, eller: Där är han, så tro det inte! Falska frälsare och falska profeter kommer att uppträda med tecken och under för att försöka vilseföra de utvalda. Ta er i akt! Jag har sagt er allt i förväg. Men i de dagarna, efter all denna nöd, skall solen förmörkas och månen inte ge något ljus. Stjärnorna skall falla från skyn och himlens makter skakas. Då skall man få se Människosonen komma bland molnen med stor makt och härlighet. Och då skall han sända ut änglarna och samla sina utvalda från de fyra väderstrecken, från jordens gräns till himlens gräns. Lär av en jämförelse med fikonträdet. När kvisten blir mjuk och bladen spricker ut vet ni att sommaren är nära. På samma sätt vet ni när ni ser allt detta hända att han är nära, utanför dörren. Sannerligen, detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer. Himmel och jord skall förgå, men mina ord skall inte förgå. Dagen och timmen känner ingen, inte ens änglarna i himlen, inte ens Sonen, ingen utom Fadern. Se till att ni håller er vakna, ni vet inte när tiden är inne. Det blir som när en man har rest bort; han har lämnat sitt hus och låtit sina tjänare ta hand om det, var och en med sin uppgift, och han har befallt portvakten att vaka. Håll er alltså vakna, ni vet inte när husets herre kommer, om det blir på kvällen eller vid midnatt eller i gryningen eller på morgonen. Se upp, så att han inte plötsligt kommer och finner er sovande. Jag säger till er, och jag säger till alla: Håll er vakna!”

 

Vi ber: Gud, hjälp oss att inte sova bort vår tid. Hjälp oss att väcka varandra.  Du har gett oss redskapen till att tolka tidens tecken. Vi har lärt oss att när björkarna börja skifta i brunrött, då är lövsprickningen nära. Vi har kanske sett fikonets små blad veckla ut sig, då vet vi att sommaren är nära. Så vet vi också att ditt rike är nära, fast vi inte kan skriva något datum i vår almanacka. Men vi vet att det kommer, för att du har lovat det. Hjälp oss att inte bara sitta och vänta, utan väntande gå i dina fotspår. Du har valt väg, vi vill följa dig.

Vi sjunger: Herre, du vandrar  Sv ps 738

Onsdag:  onda planer av dem som tror sig ha makten. – en kvinna vi kommer ihåg – Markus nämner inget namn.

Vi sjunger: Herre, jag vill bida  Sv ps 206

Det närmar sig. Man känner det på sig. Något ska hända. Det drar ihop sig. Snart är det påsk, snart delas det osyrade brödet och de bittra örterna. Snart…

Markus 14: 1 – 11

Det var två dagar kvar till påsken och det osyrade brödets högtid. Översteprästerna och de skriftlärda sökte efter ett sätt att kunna gripa honom med list och döda honom. De sade: ”Inte under själva helgen, för då kan det bli oro bland folket.” Medan han var i Betania och låg till bords hemma hos Simon den spetälske kom en kvinna med en flaska dyrbar äkta nardusbalsam. Hon bröt upp flaskan och hällde ut alltsammans över hans huvud. Några blev förargade och sade till varandra: ”Vilket slöseri med balsam. För den oljan hade man ju kunnat få mer än trehundra denarer att ge åt de fattiga.” Och de grälade på henne. Men Jesus sade: ”Låt henne vara! Varför gör ni henne ledsen? Hon har gjort en god gärning mot mig. De fattiga har ni alltid hos er, och dem kan ni göra gott mot när ni vill, men mig har ni inte alltid. Hon har gjort vad hon kunde. I förväg har hon sörjt för att min kropp blev smord till begravningen. Sannerligen, överallt i världen där evangeliet förkunnas skall man också berätta vad hon gjorde och komma ihåg henne.” Men Judas Iskariot, en av de tolv, gick till översteprästerna för att förråda honom. De blev glada och lovade att ge honom pengar. Och han sökte efter ett lämpligt tillfälle att förråda Jesus.

Det märkligaste är kanske att vi kommer ihåg henne, men inte hennes namn. Inte om man litar på Markus. Och det som också är mycket märkligt är att Jesus alltid kallas Messias, Kristus, det vill säga den Smorde, men att detta är enda stället som Jesus begjuts med olja. Det gör kvinnan vi inte vet namnet på till en överste präst i Arons följe. Hon är den som gör Jesus till Kristus.  I alla fall den som vi vet om.  Olja som doftar underbart. Nardusbalsam. Det finaste som finns. I hela huset känns doften. Bara en kung får en sådan behandling, kanske en överstepräst. Men den här kungen Jesus, som nyss red in på ett åsneföl som ingen hade ridit på, han ska inte rycka åt sig makten, inte kasta ut Herodes, inte Romarna. Han ska vara kung på annat sätt. Det kommer att bli sorg efter en annorlunda frihetsmåltid.  Det var det bästa hon kunde göra. Vi känner doften idag hänga kvar på något sätt.  Översteprästerna – de har inte luktsinnet kvar, verkar det som. De blir glada. Att de kan få tag i Jesus. För att döda honom. Det är bättre att en dör … än att hela folket…

Vi sjunger: Se kärlet brast 445

Vi ber: Herre, låt oss känna doften av Nardus. Låt oss erfara att du är Kristus, den Smorde i vårt liv.  Amen.

Skärtorsdag: Mässa firar vi varje söndag och många torsdagar under året – till åminnelse av Jesus död och uppståndelse, och för att påminna oss om att vi hör till, att vi är en del i Guds folk, att vi är älskade och förlåtna syndare.

Men ikväll är det annorlunda… Idag är vår mässa en del i ett större skeende som sträcker sig från Fastlagsöndagen tills Kristi himmelsfärd. Just ikväll känns det speciellt, att vi uppfyller ett särskilt uppdrag att vara med och dela på brödet och vinet.

Det liknar nästan frågorna vid den judiska liturgi vid påskmåltiden: Varför är denna kväll annorlunda än alla andra kvällar?

Ma nistanah ha lajla haze mikol ha lajlot? Shebechol halajlot anu ochlin chammez omatza? Ha lajla haze kolo maza.

Varfor ar denna natt annorlunda an alla andra nätter?

  1. For alla andra nätter vi äter bröd med eller utan jäst, varfor denna natt bara bröd utan jäst?
  2. Alla andra nätter äter vi olika grönsaker, varfor denna natt bara bittra orter?
  3. Alla andra nätter doppar vi grönsakerna inte ens en gång i salt vatten, varfor doppar vi dem denna natt två ganger?
  4. Alla andra nätter äter vi sittande eller lutande, varfor denna natt äter vi bara lutande?

Så börjar den judiska påskliturgin, påskmaltiden som man firar hemma, genom tiderna tills dagen som ar idag. Det var denna judiska påskmåltid som Jesus åt med sina vänner, denna kväll för sista gången. Han delar brödet, vi tar emot. Han säger: min kropp, mitt blod – för dig.

 

Psalmsång: Se vi går upp till Jerusalem 135

Evang Mk 14 : 12 -26

En måltid föreskriven av Moses på Guds befallning för att komma ihåg befrielsen ur Egypten. Egypten var slaveriets land, dödens land, landet där det inte fanns någon framtid. Det ojästa brödet, som aven vi har i var nattvard, det ar fortryckets bröd, fattigmans bröd, men också sista minutens bröd. Vi hinner inte vänta på jäsningen, vi måste iväg! Nar Gud ropar kan man inte saga: jag ar snart färdig, forts får brödet jäsa färdigt och sedan ska det in i ugnen, och sedan kommer vi. Man kan inte saga först detta, och sedan befrielsen. Är det dags for uppbrott, sa far man genast sta upp och ge sig iväg. Det kanske ar for sent om en kvart! Och därför äter man också maltiden påklädd, liggande, inte med ytterkläderna på hatthyllan och sittande, det ar bråttom!

Och de bittra örterna påminner om det bittra livet i Egypten, för livet var bittert, man blir bitter av att leva under Faraos ok, att slita och göra tegelstenar for Farao. Och det salta vattnet ska påminna oss om Röda havet. Glädjen att bli fri, blandar sig med sorg for att Guds skapelser, oskyldiga Egyptiska soldater, som också har familj, drunknar. Det salta vattnet ar alltid ett hot. Farligt. Detta ar förutsättningarna for den maltiden som Jesus ska göra, inte bara till judarnas befrielsemaltid, utan till hela världens befrielsemaltid! Gud ar den som befriar från träldom och som for ut sitt folk till ett land där man med kroppens arbete och hjärtats och förståndets regler kan skapa ett samhälle där det ar gott att leva!

Denna måltid ska de fira, Jesus, och hans lärjungar. En man som bär på ett vattenkrus är tecknet. Det är ju ovanligt, män bär inte vatten. Om de inte tillhör Esséerna. Men ett stort rum i övervåningen står färdigt. Det första Jesus gör är att tala om att någon ska förråda honom. Vad det nödvändigt? Ska man ta upp det nu? Finns det sådana vettvillingar som vill förråda Jesus- Det skulle jag aldrig göra. Det förstår du väl Jesus. Inte någon av oss! Vi som är här hör ju till den räddade skara – annars hade vi inte varit här. Det är väl inte jag Jesus…

Ja, det är just en av hans lärjungar, det är just vi som sviker. Vi håller inte vad vi lovar. Vi gör faktiskt inte det.

Men det är där därför han tar brödet, och bryter det. Det är därför han lyfter bägaren och säger: jag delar mitt liv med er, även om ni sviker och förrådar. Jag älskar er, även om ni inte är älskvärda. För att han förmedlar Guds nåd.  Vi ber tillsammans med orden av Kung David, när han har svikit Gud och alla.

Ur Psaltaren 51  Gud var mig nådig…

Vi sjunger: Du som gick före oss 74

Och efter nattvarden: När över Kidrons bäck du går 451

psaltarpsalm 116 – 119 under avklädandet av altaret.

Sedan: stanna här, vaka med mig, vaka och bed, vaka och bed. (Taizé)

 

Inte skönhetsfläckar, men ändå fläckar på utsidan.

Förnumstiga barn. De kan vara roliga, men också påfrestande. Lillgamla, småkloka.
De har alltid funnits. Som den där flickan som hamnade i hushållet hos Naaman, generalen vid det arameiska hovet. Kringsfånge från Israel, och även om hon inte är vuxen tror hon att hon vet. Hon hade mage att påstå att om Naaman bara kunde komma till profeten i Samaria, så skulle allt hans otäcka hudbesvär försvinna. Spetälskan. Lepra, vad det nu är. Men otäck ser det ut i alla fall. Ful. Sårig. Fast han är en sådan duktig överbefälhavare . Den arameiska kungen vill inte bli av med honom. Han är ju bäst! Men han ser inte ut. Hur hans fru står ut… Så pratas det. Naturligtvis pratas det. Men Naamans fru är klok, och lyssnar på flickan från Israel. Ett hopp tänds, en liten låga är det bara… men… är det inte så att försöka kan man… nej har man, ja kan man kanske få…Naturligtvis kan det mycket väl vara att flickan bara vill göra sig märkvärdigt. Hon är stolt över sin bakgrund – kanske utan anledning. Naturligtvis kan det vara så att om den där profeten i Samarien kan bota Naamans sjukdom, så vill han kanske inte. Finns det kanske inte sjuka i Israel att bota? Är alla där friska kanske? Nej! Så det är nog ingen idé.
Men ändå… man kan ju försöka? Så långt är det inte till Samarien.
Naamans fru går till kungen och säger det flickan har sagt. Och hon säger till sin man: Naaman. Du vet att jag inte bryr mig om dit utseende. Det är inte det. Men du har ju besvär. Det kliar, det gör ont. Folk tittar. Vet du vad den den flickan du kom med sa till mig. Du behöver inte bry dig, men jag vill ändå att du vet vad hon sa.
-Jamen vad sa hon då? Säger Naaman.
-Hon sa: Om min husbonde bara kunde komma till profeten i Samarien. Då skulle han bli botat av sin spetälska! Det sa hon. Och jag sa: håll tyst! Det står dig inte an att säga sånt! Men jag vill ändå att du funderar. Det kostar inget att försöka. Nåja, några presenter kanske. Men det är ingen problem.

Och medan Naaman funderar, så har kungen i Aram redan bestämt sig: han skriver brev till kungen i Samarien och skriver : När du får detta brev i din hand, så ska du veta att jag har sänt dig min tjänare Naaman så att du ska befria honom från sin spetälska. Naaman får brevet med sig, hästar och vägnar blir lastade med guld och mantlar och han reser med  följe till kungen i Samarien.  När kungen har läst brevet håller han masken inför Naaman och ger honom kvarter, men sedan bryter han ihop, och river sina kläder av sorg och vanmakt och ropar: Det är slut med mig och med Samarien! Arams kung muckar gräl! Han är mycket starkare! Jag är förlorad! Jag kan inte bota någon, jag är väl inte någon gud som härskar över liv och död! Det blir krig!
Men profeten Elisha får höra om elendet i palatset, och skickar bud: sänd honom, den där Naaman hit, så ska han erfara att det finns en profet i Israel!
Och så sker, och Naaman och hela karavanen ger sig av till profetens hus.
Nu ska det bli spektakel! Nu ska himlarnas Gud åkallas och allt kan ske! Nu är räddningen nära! Vem vet kommer det eld ur himmelen som ska rena Naamans kropp!
Men så blir det inte alls. När vagnarna stannar utanför Elishas hus, så skickar Elisha en man ut med receptet: Åk till Jordan och doppa dig 7 gånger, din hud ska läkas och du blir renad. Naaman nästan exploderar! Det där diket Jordan! Har vi inte flodar i Damaskus som är mycket finare! Han skickar ut någon med budskap till mig! Åkallar inte ens sin Gud, går inte ens med sina händer över min hud! Jag har aldrig blivit så förnedrad!
Men tjänarna älskar honom. Fader säger de. Om… det finns alltid ett om… Om profeten hade gett dig i uppdrag något jättesvårt, hade du inte gjort det då, men nu är det något enkelt och självklart: bada för att bli ren… skulle du inte ändå…
Och Naaman inser att … att han behövde detta lilla motstånd, denna retning av att inte bli ståndsmässigt bemött, inte göra något svårt och krångligt, inte kunna ge en massa gåvor som betalning… Han behövde nejet: inte på ditt sätt, men på Guds sätt…. genom nåd – gratis.

Jag tänker att detta står i bibeln för att vi i Svenska kyrkan ska lära oss någonting. Vi är Naaman. Vi är Naaman fru. Vi är hans tjänare. Vi är inte med i Israel från början. Men tron skapas hos oss på samma sätt. Genom det lilla motståndet. Genom att vi ser våra egna fula fläckar. De sitter på utsidan. Visst. Det är absolut inte allt igenom dåligt allt i kyrkan, även om det inte bara är skönhetsfläckar. Nej. Gud har gett oss mycket välsignelse. Mycket gott. Men det finns sår. De kliar. De varar. De gör ont. De är inte vackra. Vi kan så klart sätta igång organisationsutredningar. Vi kan rådfråga konsulter. De kan åkalla sina gudar och ge svåra recept. Men det är inte det Gud vill. Vi behöver inte ens träffa profeten personligen. Det räcker med att få bud från honom genom en människa – man som kvinna. Någon som ger oss recept på det självklara: Gå till Jordan, den som rinner ner från källorna i norr genom hela landet till Döda Havet. Gå till källorna vi har, som rinner genom tiden och doppa dig sju gånger. Gör det på allvar. Gör det till en rit. Det är Guds nåd. Inte på ditt sätt- utan på Guds sätt- av nåd blir du ren.

Att ett barn vet sånt… Förnumstig. Det är vad det är. Men sant.

pengarpengarpengar -

papperspengar

Kärlek till pengar är roten till allt ont! (Paulus, Tim 6: 20) Pengar ger skydd. (predikaren 7: 11)

Pengar öppnar alla dörrar utom himmelens! Det är mycket man kan säga om pengar, och om hanteringen av mynt och sedlar. Men det är som det är.

 

Gamla papperspengar kan du inte betala med, men du kan växla in dem hos Riksbanken, fast det kostar 100 kr per ärende. Så en sedel är inte värd att skicka, om det inte är en 1000-lapp. Vi föreslår därför att vi samlar alla Mariestadbornas (och övrigas) gamla papperspengar och växlar om hela bunten till en kostnad av 100kr. Vi skänker då hela beloppet till Svenska kyrkans internationella arbete.

 

Titta därför en gång till i den där lådan där du brukar lägga några pengar till att ha som fickpeng till barn eller barnbarn. Titta också i den där portmonnä som du inte använder så ofta. Det kan också ligga en 50-lapp nederst i strumplådan. Och på din arbetsplats kan det finnas kvar en gammal bortglömd kaffekassa i personalrummet! Hör med de övriga på jobbet om du hittar en 50-lapp och några tjugor! Du kanske kan ta dem till insamlingen!

Du kan komma med sedlarna till expeditionen, lägga dem i en kollekt (de blir då inte medräknade, utan de kommer att räknas separat) eller så lägger du dem i bokbordsbössan. Du kan också betala med dem på Café Maria fram tills slutet på januari.

Ogiltiga sedlar just nu är den gamla 1 000 kr sedeln med Gustav Vasa på, den gamla 50kr sedeln med Jenny Lind på och den gamla 20kr sedeln med Selma Lagerlöf på.

Den gamla hundralappen kan du fortfarande använda överallt fram tills sommaren, men den får du också lägga i kollekten så klart!  Råkar du bo i en annan församling? Flytta hit då! :-)

Chassidism så här i juletider.

Kan jag skriva om något annat än människans värde?

Ja, om hennes obetydlighet kan jag också skriva.

Hennes värde ska lyftas fram, när det trampas, när andra säger: du är inte lika mycket värd som vi! Du är närmast värdelös! Du ÄR värdelös! Då behöver vi påminnas om att ingen människa någonsin ska bedöma en annan människas värde. Man kan beskriva en annan människa i mått: längd, bredd, höjd, djup, vikt, volym; och i färg: färgrik, grå; röd, grön, blå och även brun kan hennes åsikter vara; skiftande toner hennes hy (fast riktig färg har hon sällan…).

färgad människa

Man kan beskriva hennes kunskaper och färdigheter, hennes arv och miljö, hennes relationer och vänner. Man kan även beskriva vilken värde hon har för dig eller någon annan, så vitt du kan bedöma det från din horisont.  Vad hon är värd i lön per månad eller timme, vad hon är värd känslomässigt för dig eller andra. Men det säger inte mycket om det värde Gud har lagt in i henne, det värde hon har i Guds ögon. Trampar någon på en annan människas värde, trampar hon på Gud.

Men så snart en människa blir till en uppblåst groda, så snart en människa sprider budskapet: ”Se mig! Se hur betydelsefull jag är! Se hur vacker jag är! Se på mig!” behöver det påpekas för den människan att hon bara är en flugskit i universumet. Att hon är stoft. Och snart är jord igen.

baalshem

Jag fick i julklapp av en vän uppdraget att läsa Eli Wiesels bok Portrett och legender. Om den centraleuropeiska judiska fromheten som kallas  Chassidismen.  Jag är mitt i boken, och läser just om denna dubbelhet: storheten, obetydligheten, två halvor inom samma skal, inom samma människa.  Ödmjuk och förmäten ska människan vara. Vi är gudabarn och vi är stoftkorn. Och glädjen över allting, i allt, genom allt.

Detta är insikter som kommer först och främst de fattiga till del. Vi rika förstår nog inte hela sanningen i detta, men vi kanske börjar ana. När man ändå har varit i stallet. Och sett barnet i ögonen.

Tack Gud för barnet.

 

4 ljus – (tidigare publicerat i Mariestads Vinterblad)

adventsljusstake_113055411

 

 

 

 

 

 

Det första ljuset: Fredsfursten kommer! Ja, du läser rätt! Han kommer! Man kan tänka: och hur kan det vara så, när man ser på nyheterna? Syrien, Irak? Afghanistan, Kongo, Libyen? Det är just därför vi firar 1:a söndagen i Advent med buller och bong! För att det är FRED vår värld behöver, och vi som firar ropar faktiskt: Hosianna! Davids Son! Det betyder: rädda oss då, du som är kung efter Davids linje! Davids son, som blev kung efter David, var just Salomo, vars namn betyder FRED. Jesus är den nya Salomo, som kommer med fred. Ett fredsrike som bygger på förlåtelse och kärlek. Ett rike där folk slipper känna efter hur det känns, utan där var och en gör det hen ska: ha vård om de föräldralösa (ensamkommande flyktingbarn t.ex.), bry sig särskilt om änkor och fattiga, och ta sig an invandrare som bor i våra städer. Så står det uttryckligen i vår bibel. Det står inget om att stänga gränser och skicka tillbaka folk in i osäkerheten. I år har vi behövt ropa särskilt högt!

Det andra ljuset: Guds rike är nära! Det är alldeles inpå er! Det är som senapskornet som är litet, men blir en stor växt. Det är som kvinnan som knådar en deg, knådar in surdegen i tre mått mjöl, så att allt blir syrat! Ni kommer att se det: öknen kommer att blomma, men inte för att ni har varit så duktiga trädgårdsmästare, krattat och vattnat, utan för att Gud vill att den ska blomma! Tiden är inne! Och då tänker jag alltid: vilken tur att Gud inte väntar tills vi är färdiga, till vi har fyllt vattenkannan och satt alla lök och sått alla frön! Då skulle det aldrig bli något!

Det tredje ljuset: Det är Johannes döparens ljus. Den där ohyfsade karln i kamelhårsmantel. Han som säger sanningen. (Den som vi inte gärna vill höra.) Men han kommer med råd, med tröst och hopp: han röjer vägen för den Gud har lovat, den som ska rädda oss människor från oss själva och vår själviskhet. Han röjer bråtet på vägen som vi inte orkar skaffa bort…  han är viktigt, om vi ska kunna försonas med Gud och varandra.

Det fjärde ljuset: det är Marias. Hon har läst så mycket om Guds löften, och tror så mycket på dem, att hon faktiskt kan tänka sig vara ett redskap i Guds hand. ”Må det ske med mig som du har sagt!” en myndig kvinnas svar om beredvilligheten att vara med i händelsernas centrum. Hon vet att det inte blir lätt. Ingenting som är viktigt är lätt. Men kan man så måste man. Inte känna efter ’om det känns rätt’, utan göra det som behövs. Det gillar jag.

Gör gärna din egen meditation över ljusen, och var inte blyg att dela med dig till andra. Skriv på Fb eller skriv ett gammaldags brev. Hur ser din förhoppning om fred ut? Vilken väg tycker du vi ska gå? Vilka blommor blommar i din öken? Vad är det som känns öde i ditt liv, men som ändå innehåller frö som ska växa och blomma, och vad behövs då? Och vad behöver röjas i ditt liv? Vad ska bort för att vägen ska bli lättare att gå, för dig och för dem som du är medvandrare till? Och på vilket sätt kan du vara ett redskap i Guds hand?

Tänd ljus och fundera. Och dela med dig.

Vi bär nog ofta på samma dröm,

tror jag.

 

 

Alice in Wonderland

Detta är absolut mitt starkaste argument för att vara med i en församling: visionen och traditionen. Visionen först: Man behöver ha en bild av vart man vill komma, om man ska veta vilka vägval man ska göra i livet. Det är mycket bra beskriven i Alice in Wonderland. (Jag gillar inte att översätta sådana bra titlar: Underlandet låter inte riktigt samma som Undra-landet och Mirakellandet som fångas i ordet Wonder på samma gång.) Alice kommer till ett vägval som beskrivs nästan som ett etiskt val och hon undrar vilken väg som är den rätta. Katten säger då: ”Det beror mest på vart vill du komma”. ”Jag bryr mig inte så mycket”, sa Alice. ”Då spelar det ingen roll vilken väg du tar”, svarar Katten då.Alice and the chesire cat

En genial diskussion, som säger mycket om problemet med visionslösheten. Man kan rosta på vilket parti som helst, man kan vara med i vilken kyrka som helst, eller ha vilken religion som helst, eller inte ha någon religion alls. Det spelar absolut ingen roll, om man ändå inte vet vart man vill komma. Lev på bara, flyt med strömmen. Följ breda vägen, alltid kommer man väl någonstans. Eller inte.

Jag kan inte tycka att leva livet på det viset duger. Från en vuxen kan man kräva att hen vet vilka val som ska göras, vilken väg man ska ta. Även om det blir fel. Det finns alltid sidovägar och korsningar framöver, och om inte kan man oftast komma tillbaka, vända om. Jag är med i Svenska kyrkan för att jag alltid ha varit med i en folkkyrka. En kyrka där alla är välkomna, och där tröskeln är låg, och taket högt. Där det finns ett tydligt centrum i Jesus Kristus, där det inte behövs murar eller staket  eller gränser. Jag är med i kyrka som inte skiljer på utanför och innanför, men som delar visionen om en värld där Jesus är med vid varje möte människor emellan, och där människor vill följa honom och lida med honom när det är dags att lida. I denna vision finns ingen plats för att vara god – bara Gud är god. Men det finns plats – mycket plats – för att vara människa, i Jesus efterföljd.

Och detta måste lämnas vidare till nästa generation, liksom vi har fått det av dem som har gått före oss. Det är en glädje att lämna något vidare till barnen, och till barnbarn så småningom. Lämna något vidare av de saker man uppskattar i livet, av de tankar som man har upptäckt bär i livet. Av de fester som betyder något. Det är tradition. Att lämna vidare.  Lämna vidare de berättelser ur bibeln som betyder något. Om Fredsfursten som rider inte på en åsna! Men också lämna vidare dopet, där en ny familjemedlem blir inlemmad i den kristna gemenskapen.  Lämna vidare delandet som princip. Av livet, av brödet och vinet i nattvarden på julnattsmässan.

Vision och tradition handlar båda om det som betyder något. För livet. Annars är det inte någon vision, utan bara en bild som man kan betrakta. Och om det inte betyder något är det inte någon tradition, bara en vana. Eller rentav en ovana.

Som kristen är det vår plikt att värna de svaga i samhället. Äldre, ensamma, invandrare nämns särskilt. Självklart. Klä, mätta, besöka är varje människas uppgift.  Och lyda Änglarnas uppmaning att inte vara rädda!

 

Förövrigt anser jag fortfarande att Sverigedemokraterna är rasister.

Tack tack!

tacka

 

 

Jag förvånas fortfarande över hur mycket man tackar i Sverige. När jag ringer och frågar om någonting – hur länge är … öppet? – så avslutas samtalet av den som hjälper mig oftast med hen säger ”Tack!” Då tänker jag (men säger det inte så klart): ” Du behöver väl inte tacka för att jag stör dig? Det är jag som ska tacka!”  Någon gång, det är nu länge sedan, tackade någon mig efter en begravning med orden: ”Tack för en trevlig stund!”  Det är lite svårt att ta till sig ett sådant tack, men jag förstod det som: ” Jag tänkte mig att en begravning skulle vara hemskt, och så blev det fint istället! Tack för att du hjälpte oss igenom detta svåra!”  Jag är själv lite kärv av mig på detta tack-område. Jag tackar inte översvallande, och förväntar mig inte så mycket tack heller. Av den orsaken att jag i princip tycker att man inte ska behöva tacka för sådant som man har rätt till. Eller betalar rätt pris för. Jag har inte skickat ett tackkort till Trafikverket för att de reparerar vägarna. Inte till kommunen för att den ser till att soparna blir hämtade. Fast jag är glad att sådant händer.  Däremot skrev jag e-post till Trafikverket när de skickade en räkning på 8 kronor för att jag hade kört genom Göteborg, när det kostar oändligt mycket mera att skicka räkningen och ta hand om betalningarna. Så klaga kan jag väl, tacka är det sämre med. Och ändå skäms jag inte.  Jag är bara en människa, och vi är ganska lika tror jag, även om vissa nästan aldrig klagar och däremot tackar mycket. När jag läser Psaltaren, så hittar jag massor med klagoböner och sånger där.  Någon räknat ut att en tredje del är klagosånger. Med rätta tycker jag, lite kärv igen: det finns en hejdundrans mängd saker att klaga på. Inte för egen del, absolut inte, men över hur det ser ut i världen. Delvis dessutom pga. mitt beteende. Jag är lättrörd, medges, men varje människa som bara en stund har haft hand om ett litet barn kan tänka sig lite grand hur det måste vara att stå och vänta med ett barn på armen och en i hand på en turkisk kust i väntan på att komma ombord på en gummibåt till Grekland.  Varje människa som har någon gång kommit ut ur ett tåg på en stor station i ett främmande land, utan att något bekant ansikte har mött, kan tänka sig hur det är för flyktingar att stiga av i Malmö eller Stockholm Central. Och inte ens veta om man ska våga sig vidare, eller om det är bättre att stanna. ankomst tåg

 

 

 

 

När jag tänker på sådant här inser jag hur otroligt mycket jag har Gud att tacka för. Allt klagande måste absolut överröstas av tacksägelse. Och ur tacket kommer lovsången fram.  Och ur tack och lov kommer – tack-och-lov – viljan att göra det vi kan för att också ge andra en plats under solen.

anonyma brev och insändare i tidningen under signatur- (ungefär från Sommarbladet, men behöver upprepas tyvärr)

Jag blir nästan alltid glad med reaktioner på det vi gör i församlingen. Det kan vara uppmuntrande ord: ”det var jätte roligt! Fortsätt så!” eller varnande ord:” men glöm inte bort att…” eller påpekande ord: ”jag gillar inte alls att …” Allt vi gör är inte bra för alla. Det vore konstigt annars, och jag tycker det är helt på sin plats att man tycker annorlunda och talar om det. Vi är som kyrka inte en åsiktsgemenskap: vi tycker olika. Men skriv under med namn, om det ska vara skriftlig, för annars går brevet direkt efter en snabb genomläsning till pappersförstöraren. Jag kan inget med sådana brev. Väldigt ofta innehåller de anonyma brev jag får många felaktiga påståenden, och kan jag inte bemöta dem, vad ska jag då med dem? För jag vet redan att en del (inte många!) människor har mycket underliga och felaktiga idéer om hur invandrare och flyktingar och muslimer och judar och romer beter sig och hur de blir mottagna. Nej, vi ger inte tiggarna pengar av kyrkomedel, om nu någon trodde det. Nej, asylsökanden får inte tusentals kronor per månad och familj bara så där. Nej, vi bryr oss inte bara om utländska hemlösa. Vi delar inte ut kontanta pengar till dem som ber om det. Men vi försöker lindra nöden där den finns, och ingen är bättre än någon annan. Vi är alla Guds barn, och imorgon är det antagligen jag som behöver hjälp. Vi som tillsammans är kyrka försöker att INTE vara goda. Bara Gud är god. Men vi försöker vara människor värd den titeln. Och det innebär att vi vill behandla alla Guds barn med respekt. Och vi får mycket uppmuntran. För varje anonymt negativt brev får jag minst 50 glada påhejningar! Det ger oss anställda mod! Någon som ringer eller mejlar: hur kan jag hjälpa till? Vart kan jag lämna pengar till…? Mariestadsbor är underbara i sin vilja att vara människa på riktigt. Det är bara så, och då är de få anonyma brev och insändare en lätt börda, fast lite onödiga.

Har du synpunkter är du alltid välkommen att komma med dem, skriftlig eller muntlig. Det är högt i tak i kyrkan.

 

För övrigt anser jag att Sverigedemokraterna är rasister.

rika och fattiga

pannkakor

 

 

 

Jag känner rätt så många människor som är rika. Riktigt rika. De har alltid något att bjuda på. De har tid till ett samtal. De räknar inte allt i pengar. Jag tror inte att det är de som har de fetaste bankkonto, men det vet jag inget om. Ingen som knackar på deras dörr och ber om något, med ord eller utan ord, går från därifrån utan att ha fått något. Min farmor var en sådan. Hon hade uppväxande barn under tiden före och under andra världskriget. Hon visste vad pengabrist betydde i tider av massarbetslöshet. Jag tror inte (jag vet inte säkert) att hon stödde massa projekt med pengar, jag vet inte om hon gav något åt de som skramlade bössor. Men vem som helst som hade ett ärende hos henne blev bjuden på det hon hade. Och det var inte lite: alltid en massa frukt i en våningskorg i köket, alltid jus eller saft i kylskåpet, och några pannkakor med russin hade hon snabbt färdiga, och innan vi barn gick därifrån, fick vi välja något från barnhyllan: en klubba, en chokladbit, en kartong med russin eller annat godis. Det var detta självklara bjudande utan stora ord som jag minns, och uppskattar det fortfarande. Det var aldrig besvärligt att någon kom på besök. Hon hade aldrig mycket pengar, men det fanns ett överflöd.

Det finns så många människor som är sådär rika. Generösa människor, som på sitt sätt alltid har att bjuda på. De flesta människor är i och för sig frikostiga när det gäller ’de egna’ : familjen, släkten, de man känner. Att vara lika generös när det gäller dem man inte känner är ofta inte lika självklart. Och jag tror att vi måste träna på det för att bli riktigt bra på det. Det går inte helt av sig självt. Bibeln är ganska tydlig med detta, både gamla och nya testamentet. Invandrarna (de som du inte alls är släkt med på något sätt) som bor i dina städer ska få sitt, säger moseböckerna. Jesus säger: var frikostiga. Om man ger, vänta det inte tillbaka. Älska inte bara dem som står dig nära, det är inget att berömma sig av. Älska de icke-älskvärda.

Självklart ska man visa alla människor respekt. De som kör i dyra bilar. De som sitter och tigger vid affären. De som hänger på parkbänken. De som går i badkläder på stranden. De som badar ’med kläderna på’. För att solen är för stark, eller för att trycket från religionen är för starkt. Man behöver absolut inte tycka om allt, tycka att allt är lika bra som något annat. Absolut inte. Men man kan välja att respektera människor som gör andra val än man själv gör. Och man kan bjuda på det man har. Till de som behöver det. Man kan alltså välja att vara rik.

Eller att vara fattig, och aldrig ha nog.

Känner du dig rik: tacka Gud för det! Och fortsätt att dela med dig.

Känner du dig fattig: Tacka då också Gud först för det du har, det är mera än du tror, och sedan kan du börja bjuda på det du har. Och bli rik!

tacka

 

Tro och liv (från Sommarbladet, Mariestads församling)

Tro och liv är inte separata enheter. Tro innebär ett sätt att leva. Olika tro leder till olika sätt att leva, och liv utan uttalad tro går bevisligen också bra, men det blir annorlunda ändå. Allt beror på vad man menar med ordet tro. Är vidskepelse inte också en sorts tro? En intressant fråga är hur man betecknar någons föreställning när personen utgår ifrån att det ’händer’ något med en människa när den t.ex. hör en välsignelse uttalas, när personen själv säger sig vara ateist, och inte tror på något. Är detta ändå en tro, eller är det vidskepelse? Man kan ju knappast både förneka att Gud finns och samtidigt räkna med att Gud handlar i våra liv? Liv utan någon tro alls, finns det egentligen?

tro

 

Vår förra biskop Erik Aurelius var lite stöddig på denna punkt: han tyckte inte att man skulle säga/sjunga/be välsignelse över maten. ”Maten är redan välsignad”, sa han, ”man tillför inte något till maten genom att välsigna den, men du ska tacka för den.” I sak håller jag med honom, fast i praktik tycker det går alldeless utmärkt att sjunga ”Gode Gud välsigna maten. Amen”. (gärna på Bamse-melodin!) eller något liknande. Man tillför maten ingenting, men på det viset tackar man för maten och ger Gud äran för att vi faktiskt får mat också idag. I Judendomen brukar man välsigna Gud för hans gåvor, och det är kanske i sak riktigare. Man ber: Välsignad är du Herre, vår Gud, som ger oss bröd från jorden. Amen. Att tillerkänna Gud som livets givare och upprätthållare, det är att leva i tro. Att känna igen Gud i Jesus ansikte är att vara Kristen. Att känna igen Jesus i din nästas ansikte och se till att hen får vad hen behöver så mycket det hänger på dig, är att leva som kristen. Leva i tro.

mindre korskulle

Tro utan handlande är död. En kyrka utan diakoni är ingen kyrka. Du är Guds medarbetare, du är välsignad och behövd, kallad till att vara Jesus lärjunge i ditt dop. Det gäller än.