Förra veckan var ledningsgruppen för Svenska kyrkan Tjörn ett dygn på Åh för att prata och planera.
En av se sakerna som vi diskuterade då var gudstjänsten. Och vi pratade om hur den gudstjänsten ser ut som JAG vill gå på. (alltså inte just jag – utan jag själv och inte någon annan) Vad det är som gör att jag går till gudstjänst och kanske också vill ta med en vän eller granne? För om vi inte själva vill gå i gudstjänsten, varför skulle någon annan vilja det då?
Vi var nio personer som satt i rummet. Och vi skrev en hel tavla full med saker som var viktiga för var och en av oss. Mycket var likt – men det blev också tydligt för mig att vi hade olika saker som var viktiga för oss. Och vi uttrycker oss olika.
Det är därför det är så viktigt, tror jag, att vi har en mångfald av olika typer av gudstjänster. På Tjörn har vi en fantastisk möjlighet att kunna erbjuda just olika gudstjänster, där vi har sju olika kyrkor.
Sen tror jag personligen (och det skriver också Fredrik Modéus i sin bok ”Längta efter liv – om församlingstillväxt”, 2009) att man ska känna igen sig i varje kyrka. Mångfalden ska inte finnas i varje kyrka. Utan när du kommer just till den här kyrkan så vet du att det fungerar just på det här viset – texter, musik, tid och uttryck. Men givetvis håller vi alla gudstjänsterna inom Svenska kyrkans ramar i kyrkohandboken.
Varför slutar man gå i kyrkan? Vad är det som händer med de som brinner och är så entusiastiska när de är unga – och sen plötsligt bara lämnar?
Det har Jacob Lingvik skrivit om i boken ”96 lampor. Om oss som brann och försvann”. (Argument 2016). Där har Lingvik intervjuat sex av sina vänner som precis som han var oerhört aktiva som unga, men sedan, av olika orsaker lämnat kyrkan och regelbundna gudstjänstbesök. Den boken var oerhört intressant tycker jag och jag tror att alla som arbetar med gudstjänster eller bara arbetar i församling skulle läsa den boken och diskutera i sitt arbetslag.
Du kan läsa min recension av boken här>>
På 1980-talet gjordes också en undersökning ”Vart tog de vägen” (jag kommer inte ihåg vem som gjorde undersökningen just nu – jag får återkomma om det) där en religionshistoriker (vill jag minnas) intervjuade ungdomar som försvann från kyrkans verksamhet. Vad var det som hände? Problemet är inte nytt. Men frågan är vad vi som kyrka lär oss?
/Carina Etander Rimborg
kommunikatör
En kommentar
Kristofer Strid säger
18 april 2016 – 04:45Intressant!
Samtidigt så tänker jag att det måste vara en balans av självreflektion kring varför mnsk lämnar samt hur vi så bra som möjligt kan utrusta de som kommer för att vara kyrka i vardagen i de nätverk av relationer de är i.
Jag menar att det är lätt att försöka bli kyrka för de som inte kommer och om den matchen handlar om att attrahera fler, så måste vi nog alltsom oftast se oss besegrade!