I går eftermiddag följde jag dramat och attacken i London, från klockan 16:00 till jag åkte hem vid 18:30, via min dator. Sen lyssnade jag på radion, såg TV på kvällen och även i morse.
På SVT och via dagstidningarnas nyhetssidor kunde jag i realtid följa med allt som hände, se människorna utanför Londons parlament, se poliser, ambulanser och alla människor som var där.
Och jag tänkte på när jag själv var i London sist. När jag gick där över bron, när jag stod tunnelbanan, när jag gick över gräsmattan och när jag såg Big Ben.
Känner jag mig maktlös i mig själv? Ja, absolut! Maktlös och rädd. Liten och övergiven. Och då är jag inte på något sätt drabbad av det som hänt och som händer personligt.
Vad kan jag göra? Jo, jag försöker tänka på att jag faktiskt inte är ensam och att jag behöver inte bära detta själv. Jag själv är buren. Och jag får lämna min litenhet och min rädsla i Guds trygga hand. Jag får be till Jesus och be om beskydd för alla de som drabbas. Jag får be för dem som tror att de gör rätt, även om jag anser att de gör helt fel. Jag behöver inte bära detta själv.
Jag kan också se till att inte låta mig hejdas av rykten, av rädsla, av falskheter och inskränkthet. Jag vill stå upp för demokrati, för alla människors lika värde, för rättvisa, för jämlikhet och för möjligheten att kunna leva sida vid sida!
Gode Gud, hjälp mig! Kyrie eleison!
Detta sammanfattas så bra i ”Dagens bön” från i söndags 3:e söndagen i Fastan ”Kampen mot ondskan”.
