Midsommar

Midsommar. De flesta knoppar har redan brustit nu och skapelsen står i full blom. Många njuter i fulla drag av denna tid. Men jag vet att för flera kan denna tid också kännas väldigt kravfylld och svår.

Nu när allt blommar, måste jag också blomma? Behöver vi alla stå på topp och bara njuta eller hur är det egentligen?

Sommar, sol och ledighet, allt det vackra i naturen och de långa, ljusa dagarna innebär inte alltid en försmak av paradiset precis. Ibland snarare tvärtom. Sommaren kan vara en tid som genomlyser hur det verkligen är ställt med oss, hur vi mår och vad vi på djupet känner.

Att knoppar brister kan ibland också betyda att fasader rämnar och det som verkligen är blir synligt och utsätts för ljuset. Det kan kännas obekvämt och rent av hemskt eftersom den nakna och ovana verkligheten kan vara skrämmande, den kan göra att vi känner oss hudlösa och kanske rent av fyller oss med skam.

Samtidigt kan fasadrämnandet och knoppbristningen vara en väg till ett helare och ärligare liv. Jag tänker på en passage ur Titusbrevet: När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss. Det är det som sker i fasadrämnandet och knoppsprickningen. Verkligheten visar sig som den är, med brister och tillkortakommanden, med svårigheter och utmaningar. Och livet håller för allt detta. Klarsyntheten kan öppna den kraft som behövs för att göra de val som djupast sett behöver göras. Kanske inte så konstigt att de stora besluten i människors liv brukar fattas just efter semestrarna.

Må vi aldrig glömma att mitt i de virvlande känslorna viskas en röst igenom oss: Du är min, du är räddad. Stanna i denna nåd och lev i verkligheten.