Så här inför julen och mitt i adventsfastan funderar jag extra mycket över världsläget och fredsmöjligheterna. Jag har fått förmånen att samtala med Sydsvenskans och Helsingborgs Dagblads politiska chefredaktör Heidi Avellan om just detta. Se avsnittet i Tankestudion, länk nedan. Med detta vill jag önskar er alla en riktigt fridfull och fredlig jul!

Tankestudion denna vecka handlar om världsläget och fredsmöjligheterna. Vi får möta Heidi Avellan, politisk chefredaktör på Sydsvenskan och Helsingborgs Dagblad, som delar sina tankar om hur världen ser ut i dag, vilka mönster som kan uttydas och om det överhuvudtaget finns något ljus att skönja i mörkret?

Krig, konflikter, it-attacker och tonläge eskalerar – varför sker detta nu? Vad behöver vi för att inte tappa mod och hopp? Hur kan vi sluta vara naiva och samtidigt behålla vår nyfikenhet, glädje och lust för det som är nytt och okänt? Hur hänger demokratiarbete och fred samman?

Tankestudion är en samtalsserie i Svenska kyrkan Malmö där aktuella händelser diskuteras utifrån teologiska och existentiella perspektiv som rör samhälle, kyrka och omvärld.

Plötsligt har mitt arbetsrum förvandlats till en tv-studio. I alla fall händer det ibland. Ca 20 minuter i veckan blir mina samtalsfåtöljer ”Tankestudion”. Då bjuder jag in en spännande gäst och vi samtalar om ett intressant teologiskt, filosofiskt och existentiellt ämne. Jag är novis på detta med kameror och mikrofoner – så ni får ha tålamod med mig. Jag hoppas att jag ska lära mig mer efter hand… Liksom kring de ämnen som korsar de teologiska. Så spännande och viktigt det är när vi letar efter människosynen och kristusmönster i samhällslivet runt omkring.

I premiäravsnittet av Tankestudion samtalar jag med författaren och etikprofessorn Elisabeth Gerle som är aktuell med boken ”Vi är inte idioter – klimat, ekonomi, demokrati”.

Vi talar om människosyn, marknadskrafter och de stora samhällsutmaningarna. Vilka värderingar önskar vi ska få fäste och utvecklas i vårt samhälle nu och i framtiden? Och hur bidrar teologi rakt in i frågor som rör klimat, ekonomi, psykologi, sociologi och demokrati?

Tankestudion är en samtalsserie i Svenska kyrkan Malmö. Titta gärna!

Det går väl knappt att tänka på ett mer aktuellt och väsentligt ämne än fred och frid; fred för hela världen men också frid för varje människa.

Vi behöver alla göra vårt bästa för att välja freden i våra liv. Det kan ibland vara en kämpig väg när vi fylls av svåra känslor – men freden behöver komma först, för den är störst och på vilken kärleken har sin grund. Från dessa grundbultar utvecklas våra liv, samhällen och relationer. Vägen till fred går främst genom att försöka välja fred i sitt eget liv.

I Kolosserbrevet skriver Paulus: Lägg bort allt detta: vrede, häftighet, ondska, oförskämdhet och alla skändligheter som kommer ur er mun. Ljug inte för varandra, ni har ju klätt av er den gamla människan och hennes vanor och klätt er i den nya, som förnyas till verklig kunskap och blir en bild av sin skapare. Då blir Kristus allt och i alla. Som Guds utvalda, heliga och älskade skall ni alltså klä er i innerlig medkänsla, vänlighet, ödmjukhet, mildhet och tålamod. Ha fördrag med varandra och var överseende om ni har något att förebrå någon. Liksom Herren har förlåtit er skall också ni förlåta. Men över allt detta skall ni ha kärleken, det band som ger fullkomlighet. Låt Kristi frid råda i era hjärtan, den som ni kallades till som lemmar i en och samma kropp. Visa er tacksamhet.

När vi öppnar för freden inom oss och väljer att gå fredens väg och aktivt handlar i fredens namn, då kan vår självfixering omvandlas till engagemang. Det är underbart när våra egon smälts i kärlek och vänds ut till medmänniskor. Istället för att fokusera på vad vi eventuellt får ut av allt, att nagelfara skörden, kan vi istället fokusera sådden. Fredssådden. Kristus hjälper oss att förstå något om detta att välja sådd framför skörd. Att gestalta våra liv som fredsgåvor istället för att vara människor på roffarjakt. Det kan kännas svårt att välja fred, att välja vägen mot försoning, att släppa in friden. Men vi kan ändå försöka att göra det. Även det minsta fredssteg kan vara av väldigt stor betydelse.  

Bön för dagen: Gud, du är freden och fridens ursprung. Hjälp oss att ta in din frid så vi kan leva ut din fred. Omslut alla som är drabbade av krigets eländen och konflikter, och hjälp makthavare med vishet så de kan fatta fredliga och kloka beslut. Gud ta hand om vår av krig sargade jord, bär oss i kärleken och hjälp oss att vända oss till varandra med goda avsikter. Amen.

Jag blir rädd och låser om mig på olika sätt utan att jag riktigt märker det.

Det är ju klokt att vara försiktig när det skjuts och sprängs på våra gator. Vi behöver tala om samhällsproblemen och våga se verkligheten som den är. Men det är svårt att tala öppet, smart och fritt om rädslan håller oss i järngrepp.

Det är svårt att inse hur lätt tillit, tillförsikt och nyfikenhet kan glida oss ur händerna. Plötsligt sitter jag där och är rädd och förbittrad och vågar inte gå ut. Långsamt kan hämndlystnad, hat och fientlighet smyga sig in i vardagslivet och retoriken och språkbruket om människor hårdnar. Så förtvinar tillit och livsglädje. Ingen vill väl vara naiv och dum och blunda för svårigheter och människors onda handlingar? Och ingen vill väl heller bli långtidssur, avstängd och nedsläckt av rädsla och missmod?

Samhällets läkningsprocess kommer inte igång om vi stänger in oss i själsliga förhårdnader och gömmer oss bakom skyddsvallar. Endast kärleken segrar! Och kärleken kan vara tuff vad gäller ansvarighet, ärlighet och utrymme. Kärleken finns i välviljan och ansvarstagandet. Den finns i skola, vård och omsorg. Kärleken finns i existentiell, psykologisk och andlig trygghet för barn och unga. Lyssna på barnen! Vad tänker de på? Hur uttrycks deras oro? Hur känner dig sig trygga, säkra och hoppfulla i en orolig värld? Hur tar vi som vuxna ansvar för barnens hälsa?

Vad gör vi vuxna om vi upptäcker att vi som makthavare barrikaderar oss i våra egna slutna och individualistiska inre rum? Vad gör vi när vi tappar tillit, mod, hopp och glädje? Hur blir vi då till hjälp för oss själva och andra?

Jag vill lyssna till Kristus som ropar från framtiden: ”Kom ut!” Jag tänker mig att Kristus söker vår blick och ser på oss och säger: Våga kärlek! Tryck inte ner dig själv eller andra, försök istället att lyfta upp! Bygg upp, stärk och älska långsiktigt och tålmodigt.

Att leva i kärlek är en livsstil, det är dopets livsväg. Det är ingen Quick fix. Mitt i ett oroligt samhälle vill jag utan naivitet säga nej till misstro och leva för tilliten och kärleken. För endast kärleken segrar.   

Allt har sin tid. Det finns en tid för allt som sker under himlen: En tid för födelse, en tid för död, en tid att plantera, en tid att rycka upp, en tid att dräpa, en tid att läka, en tid att riva ner, en tid att bygga upp, en tid att gråta, en tid att le, en tid att sörja, en tid att dansa… ur Predikarens bok i Bibeln.

Dessa ord får mig att reflektera kring vår tid och våra liv. Orden kan ge oss mod att våga välja det som vi bäst behöver just nu.

Vi alla människor är alla en del av en större helhet. Ingen människa är bara just nu. Vi är en helhet av all tid vi levt – sammansatta av det som livet hittills gett: av människor vi mött som vi varit helt beroende av, människor som vi själva har sökt oss till, dem vi har varit tvungna att släppa taget om och dem vi har valt att lämna bakom oss.

Våra liv har blivit hopmixade med andras liv. Andras önskningar, val och erfarenheter har påverkat oss och antagligen också utvecklat oss. Ingen kan bli människa utan hjälp av andra.

Ibland kan våra erfarenheter vara tunga och svåra att bära och samtidigt kan det vara hoppfullt att tänka på att om vi formas genom möten så finns det också mer att upptäcka – det finns mer att utveckla, mer att läka och mer att glädjas åt.

Ingen människa är till bara just genom denna sekund. Men det är just nu vi kan leva. Nu får ta emot denna dag och rama in den på bästa sätt. Kanske ska vi dansa idag? Eller sjunga?  

Kanhända är denna dag rätt tid att välja bort något vi inte längre behöver? Kanske är det just nu rätt tid att välja något nytt, något annorlunda? Kanske något som kräver mod? Kanske handlar det om att våga berätta för någon vad den människan betyder för oss?

Nu är en bra tid att leva. Guds nåd varar genom all tid.

Bön för dagen

Gud, Du är ett evigt nu. Hjälp oss ta emot vår dag och fylla den med det som det är tid för. Varje tid har sitt – sina möjligheter och krav. Hjälp oss att välja klokt eftersom våra val inte bara påverkar oss själva utan också andra människor. Gud, du som är helhet – hjälp oss förstå att våra liv hör ihop. Lär oss att öppna oss för både ansvar och möjligheter, krav och nåd. Amen.

Att observera våra egna drömmar kan vara en fantastisk sak. Både dagdrömmar och nattens drömmar. De kan ha så mycket viktigt att berätta om oss – om vilka processer vi är inne i. Plötsligt kan det stå klart för mitt medvetna att jag behöver göra val som jag tidigare inte tänkt på eller trott att jag behövde.

Drömmarnas betydelse för våra liv tror jag är otroligt viktiga. Drömmarna bär liksom på oss själva i ocensurerad form. Det mesta i oss är omedvetet för våra vakna och rationella jag. Men det omedvetna är ändå i högsta grad närvarande i vardagen och leder oss på vissa sätt bortom alla logiska förklaringar. Visst är det fantastiskt om än knepigt att vi kommunicerar med oss själva på detta sätt!

Bara detta att bestämma sig för att sätta drömmarna under lupp kan göra att drömmarna plötsligt kommer till oss oftare och tydligare. Då övar vi på att komma ihåg och hålla kvar dem. Ett tips är att skriva, gärna precis vid uppvaknandet. Att hålla kvar oss själva i det drömska tillståndet och använda oss av övergången mellan dröm och vakenhet är ett sätt att låta omedvetet och medvetet få mötas en smula. Jag ställer mig frågan varför drömmarnas gestaltning upptar mig på detta sätt – vad gör människorna, dramatiken, färgerna och formerna i drömmen? Varför upptar just dessa gestaltningar mitt liv nu?

Testa gärna att berätta för en vän om dina drömmar och se hur berättelsen ger form åt drömmarnas diffusa värld. Eller varför inte måla? Färger och abstrakta bilder kan ha mycket att säga oss när vi senare återvänder till bilderna och tittar på dem.

Idag tänker jag observera alla mina felsägningar, mina dagdrömmar och spontana infall, för att utforska vad mitt omedvetna möjligtvis försöker berätta för mig. Och i morgon bitti ligger anteckningsboken beredd på nattduksbordet. Det ska bli spännande.  

Vi rör oss med tiden. Vi förändras och är inte längre desamma. Men livets trygghet består i evighet, så också denna dag. Jag tror att en av livets viktigaste uppgifter är att vi kan förhålla oss till det föränderliga. Att följa med i tiden gör vi ju oavsett, men att ha med oss själva in i det nya är inte alltid enkelt. Hur bevarar vi vår nyfikenhet, och vår utforskarlust inför det som är nytt och annorlunda från det som vi tidigare varit med om eller är vana vid?

Jag tror att ett sätt att behålla nyfikenhet och att kunna följa med i förändringar, är att våga vara vis av erfarenhet. När vi får leva och blir rika på år som läggs bakom oss, har vi också erfarenheter som det går att använda oss av på kreativa sätt i ett nu. Kanske mycket mer nu än vad som var möjligt när vi upplevde dem? Erfarenheter kan vara en skattkammare när vi står inför sådant som är nytt och okänt. Men det finns några risker. En risk är att börja tro på att allt var bättre förr, en annan risk är att lägga allt för mycket på framtiden, att enbart investera i längtan efter förändring. Vad händer då med vårt nu?

När år läggs till år, läggs också sår till sår. Och den läkedom och vishet som kan utvecklas från detta kan vara en gudagåva. I första Petrusbrevet står Ni är födda på nytt, inte ur en förgänglig sådd utan ur en oförgänglig, Guds levande och bestående ord. Det är ju någonting att leva på. Det finns läkedom, utveckling och trygghet som består genom alla skiften och förändringar. Liv som inte förändras eller utvecklas är inte levande. Och tänk så fantastiskt när vi vågar släppa fram visheten som kan växa ur erfarenheterna, så att vår kunskap också kan bli en hjälp för andra.

Det nya och annorlunda som kommer oss till mötes är en Andens kraft över världen – den inbegriper dig och mig. År som går innebär att vi förlorar något som vi tidigare har haft, men det innebär också att vi blir rika på erfarenheter och kunskap. Så kan vi leva våra liv genom skiftena. Vi blir rika på erfarenheter och kan dessutom hantera dem bättre och bättre. Så kan vi behålla vår nyfikenhet och utforskarlust i allt det nya – eftersom vi mitt i förändringarna står på en trygg och kärleksfull grund.

Bön för dagen: Gud, Du är ett evigt nu som andas i oss och bär oss. I dig möts vår nutid, vår historia, och vår framtid. Du ser oss och våra olika erfarenheter med kärleksfull blick. Tack för att du kommer med läkedom, tröst och hopp. Hjälp oss att vara nyfikna på det nya som kommer oss till mötes. Hjälp oss att vara öppna mot oss själva och andra. Amen.

Plötsligt är ljuset annorlunda. Våren är här och värmen har satt fart på grönskan. Det gråbruna filter som annars täcker verkligheten är borta. Klara, starka, ljusa färger sköljer genom tillvaron.

Sköljer genom tillvaron gör också alla pollen. Jag ser inte de små partiklarna trots att ljuset är så klart, men jag känner att de finns precis överallt. Med röda tårfyllda och svullna ögon ser jag på allt det vackra. Jag skymtar genom min grumlade blick vita och röda blommor, limegröna små blad på träden och den alldeles klarblå himlen som blir så otroligt vacker mot den nyutslagna vårängen. Med ett pipande ljud drar jag in den friska luften och utbrister plågsamt: ”vad allt är underbart vackert”.

Jag tänker att aldrig förr har jag kunnat tolka Karin Boyes berömda strof ”Visst gör det ont när knoppar brister” så bokstavligt. Det är märkligt att det vackraste jag kan tänka mig, och som jag längtat så mycket efter hela kalla vintern, också innebär detta lidande.

Det som öppnar och ger liv, det som är sprudlande kan också vara smärtsamt. Precis som passionen. Den är svindlande och omdanande – och den är också plågsam. En passion är som en karusell, fantastisk, överraskande och kittlande, men ganska fruktansvärd om den inte snart slutar eller lugnar sig. Passionen och karusellen skapar distans till omvärlden med yrsel, besatthet och illamående. Ordet passion kommer just från latinets patio som betyder lida.

Kanske är det så att all utveckling innebär smärta i någon grad. Det handlar om knopparna som brister, att något gammalt lämnas och något nytt kommer till. Det är en slags sorg som föregår den verkliga utvecklingen. Och visst gör det ont. Trots att det leder framåt, trots att det kan vara väldigt vackert kan förändringen vara svår. Och det kan bli mycket bra i det nya.

Bön för dagen

Gud, hjälp oss att vila i nåden – att vi mer kan leva av allt vi får, än allt vad vi gör. Vi lever av din nåd och det är ord att lita på. Gud, var med oss i det som är svårt och hjälp oss se de nya möjligheterna. Amen.

Vi går nu in i passionsveckan, eller stilla veckan som den också kallas. Fastetiden djupnar och vi får möjlighet att försöka stilla oss. Ibland kan det vara svårt. Även om jag på alla sätt försöker stanna upp, vara stilla, stänga av allt runtomkring som stör – så känns det i mitt inre som allt annat än stilla.

Oro och rädsla kan riva och tumla omkring, särskilt när allt runt om blir tyst. Tänk att det som kan låta som det allra enklaste: stillheten, icke-presterandet och lugnet – kan vara det svåraste.

Ibland når jag stillhet genom att röra på mig. För dem av oss som har möjlighet att promenera eller jogga, vi vet att det kan hjälpa till att få ro i känslorna och få ordning på tankarna. Tänk att fysisk aktivitet kan vara ett recept på stillhet.

Kristus går med oss. Han går till och med före, så att vi kan känna oss ledda. Den ångest och oro som vi kan känna har Kristus också känt, han har varit där – också i det som är ännu mörkare. I Hebréerbrevet 2:18 står det: Eftersom Kristus själv har prövats och lidit kan han hjälpa dem som prövas.

Jag försöker nu att släppa taget om alla tankar som far och allt som känns i min kropp. Jag vill våga att möta stillheten. Jag vill fokusera på Kristus som går bredvid och som vill hjälpa mig framåt på min väg – på väg mot något nytt som jag ännu inte själv kan se.

Mitt bland alla mina känslor så känner jag också hoppet någonstans i min kropp. Jag ska låta det ta större plats; hopp om fred och frid – hopp om försoning. Hopp om nytt bröd som ska brytas för att ge liv.

Bön för dagen

Tack Gud för att vi får gå in i en stilla vecka. Hjälp oss med att släppa taget om oron och alla tankar som far runt. Tack för möjligheten att fokusera så att vi kan begrunda våra liv. Tack för att du går före och leder oss – särskilt när vägen är svår för oss att se.

Amen. 

Det finns människor som vittnar om att de i svåra situationer har kunnat förflytta sig till goda och trygga platser enbart med hjälp av fantasin. Att kunna ta till tankens kraft kan vara en hjälp att stå ut i svåra situationer, ett sätt att komma igenom mörka och tunga passager i livet.

Jag har själv upplevt tankens starka kraft och förmåga. För några år sedan var jag tvungen att gå igenom något som för mig var mycket svårt, något som gjorde mig mycket rädd. Och jag var tvungen att gå igenom denna svårighet helt ensam. Inför detta kom jag att tänka på tankekraftens möjligheter.

Några dagar i förväg talade jag med människor som är viktiga för mig och jag bad dem att särskilt tänka på mig och min situation vid den aktuella tidpunkten. När det sedan var dags för mig att genomgå det svåra kunde jag tänka på det faktum att jag, precis i det utlämnade ögonblicket, var buren av mina vänners tankar. Och det bar mig. Tankarna på tankarna blev livsavgörande, därför de hjälpte till att öppna trygghetens, kärlekens och tillitens rum inom mig.

Att bli tänkt på, tar inte bort kampen och smärtan, men tankekraften kan lyfta oss och det goda kan på så sätt tala rakt in i svårigheten. Det gör hoppet till ett levande hopp. Så kan vi bära varandra. Goda tankar kan få oss att lyfta, kan få oss att flyga till varandra.