”Läser du många böcker blir du bildad”, sa vår lärare i mellanstadiet. Kanske är det sant, men det är inte säkert. Bildning är ett komplext begrepp. Det handlar inte så mycket om förmåga att samla fakta eller fallenhet för att lära utantill.

Bildning är mycket större än lärande. Det handlar om förmågan att skapa. Att läsa, tolka, se, lyssna, förstå, mentalisera, utöva empati och få syn på sammanhang. Dessa komponenter tillsammans kan vara vägen till bildning. Att plöja igenom en kanon av böcker som någon bestämt eller att ha sett alla Ingmar Bergmans verk under ett filmmaraton på jullovet är ingen garanti.

Det är spännande att tänka på bildning ur perspektivet människosyn, att det handlar om att bli till som en större människa, att bygga en större värld. Samlandet av tolkningsnycklar kan låsa upp dörrar till bättre världar.

Människan är en föränderlig varelse. Vi är inte låsta till att vara de vi redan tror att vi är. På samma sätt är världen föränderlig, man kan förändra den och vidga den på flera olika sätt. Ett sätt är att ta del av andras tankar, redan tänkta tankar, exempelvis genom att läsa. Att samla erfarenheter och att ta del av tankegångar som brutit mark i utvecklingsprocesser är sådant som bygger. Det är ju dumt att inte ta del av viktiga tankegångar som redan tänkts och som dessutom nedtecknats. Andra sätt kan vara att resa, samtala, intressera sig för annat än sig själv. När detta görs är man på bildningens väg. Det är en väg för både tankebildning och bodybuilding  – en utveckling för både kropp och själ.

Det är tråkigt att begreppet bildad ibland används för dem som har det välspänt, som om det är en synonym till överklass eller maktinnehavare. Därför ser många med misstänksamhet på bildningsbegreppet, med rätta. Hur kan vi råda bot på detta historiska missförstånd? Bildning handlar om förändring, om att inte acceptera världen som den är. Detta betyder faktiskt att för de maktfullkomliga och härskande är bildning helt ointressant. De önskar ju att världen ska förbli precis som den är just nu. Bildningsmotståndarna önskar en homogen, färdig och fyrkantig värld där sanningen enbart kan förstås på ett enda sätt.

Den tidiga svenska arbetarrörelsen fokuserade bildningen just för att världen behövde förändras. Bröd och bildning åt folket! Bildning är alltså ett evangelium – en befrielserörelse. Därför är bildningsförakt intet annat än människoförakt.

Den överdrivna individualismen, att det alltför ofta talas om jag och mitt kanske inte är vägen att bygga ett bättre samhälle? Att vara inkrökt i sig själv och fastna i egocentricitet gör världen mindre och möjligheterna färre. Bildningsunderskottet i vår tid handlar främst om att likhetstecken är ställt mellan jag och världen. Det handlar inte om att vi har glömt viktiga årtal eller om vi kan vad blommorna heter på latin. Katastrofen är att världen tar slut där jag tar slut. Att vilja bilda sig är att spränga dessa gränser och tränga ut ur detta trånga skal.

Och visst är det svårt och visst känns det i hela kroppen att detta liv är fyllt av motsättningar, paradoxer och konflikter. Världen är fylld av så olika berättelser, olika syn på saker. Samtidigt är det ju precis detta som gör det hela intressant.

All fakta som bara ligger en datorskärm bort är fantastiskt. Så lätt det går att få fram data. Men icke säger detta något om bildning. Möjligheten att snabbt få fram fakta kan vara ett första steg i att vilja omvandla den till kunskap. I denna process behöver vi ha med vår kropp, våra känslor, vårt förnuft och vi behöver involvera oss med andra, spegla och söka gemenskap. Det är så vi kan lyfta från oss själva och bli mer.

”Jag kan googla hur boken slutar, så slipper jag läsa den”, sa en gymnasieelev jag mötte. Jag tipsade om att eleven skulle strunta i hur boken slutade och istället våga fokusera upplevelsen. Men jag vet också att det kan kännas förskräckligt. Det är både underbart och svårt när vi närmar oss det som verkligen kan handla om befrielse.

Överallt i S:t Petri kyrka i Malmö finns mystiska gångar, smala och snirkliga trappor som göms i väggar, pelare eller i golvet. Det är pirrigt att gå på smala plankor på vinden – högt över de vackra valven. Någon har skrivit på väggen: ”Erik 1871”. Nutid möter dåtid i ett spann på 700 år…

Trevlig helg!

Hoppet kan vara förrädiskt. Vissa av oss hoppas på det omöjliga ett helt liv och glömmer att leva under tiden. Med det finns också de som försöker leva med hoppet om att en annan och bättre verklighet ska kunna förverkligas mitt i denna värld, mitt i detta liv.

Att acceptera verkligheten just som den är kan vara en väg att öppna för det verkliga hoppet. Det kan hjälpa till att sortera bland önskningar, begär och behov. Att bottna i det som är, kan hjälpa oss att både acceptera det som inte går att ändra samtidigt som det kan få oss att samla kraft till livsnödvändig förändring.

Denna höst önskar jag att hoppet ska komma ännu djupare in i vår livsförståelse. Vi behöver denna motor som hjälper oss att utvecklas, stärkas och ge livet kreativitet – inte bara för egen del utan också för alla de sammanhang i världen som behöver förändring. Det gudomliga hoppet pekar mot en annan verklighet där fred, rättvisa och solidaritet kan få råda.

Hoppet är inte bara en dröm om en annan tid, det handlar inte om sentimentalitet eller om undvikande. Det handlar om att försöka se så klart och brett som möjligt och rikta blicken mot en annorlunda och befriande verklighet. Gud är hela livets Gud. Nåden och hoppets källa bär och omsluter oss alla på vår väg framåt.

Med önskan om en fridsam och kreativ höst i förändringens alla färger.

”Jag är majorskan på Ekeby” basunerar Margaretha Krook ut med myndig stämma. Alla dras vi direkt in i dramat. Det är nog ingen som tänker: ”Nej, du ljuger för jag vet att du heter Margaretha Krook”. Direkt lyckas vi ställa om våra inre och öppna för teaterns kraft. Vi låter oss beröras av skådespelet som har till uppgift att tala sant om livet. Gestaltningen handlar inte om att ljuga, tvärtom. Det handlar om äkta känslor precis som i våra drömmar. Mänskliga skeenden, det som bryter ner och det som bygger upp, och det handlar om vad som skapar mening och det som är viktigast i livet.

Detta talade vi om igår när många samlades i S:t Petri kyrka i Malmö. Människor som är intresserade av det rika symbolspråket i högmässan. Det blev ett samtal som öppnade många dörrar för gestaltande, meningsskapande och det autentiska.

Teatern och kyrkan är syskon i detta att tala sant om livet med hjälp av symbolspråkets kraft. Kanske är vi ibland inte så vana vid att ställa om våra inre på samma sätt som när vi berörs i teaterns sammanhang, trots att vi i kyrkan aldrig är publik utan alltid medspelare. Vi talade om vikten av lek, utveckling, att våga misslyckas, att öva tillsammans och dela det vi känner och det vi tänker på.

Alla var överens om att dessa träffar ska vara frekvent återkommande. De ska vara öppna och gärna i anslutning till högmässan. De ska ge möjlighet till både samtal, övning och lek. Allt för att vi vill tala sant om livet, söka det autentiska genom symbolernas rika möjligheter. Och vi ska ta med våra vänner. Jag ser framför mig hur leken sätter oss i rörelse: kalkar lyfts, bibeltexter läses dramatiskt, förböner formuleras, och bordet dukas. Vi bygger gudstjänst tillsammans och drar in varandra i en dramatik som ger liv. Välkomna.

Pridemattan har under några veckor gett S:t Petri kyrkorum i Malmö värme. Under Prideveckan och Malmöfestivalen har mattan rullats ut i hopp om att den ska bidra till kärlek, befrielse och fred mellan människor. Tusentals har besökt kyrkan varje dag.

Musiken har som vanligt varit ett av de mest kraftfulla språk för att uppleva och närma sig det gudomliga. I går njöt en fullsatt kyrka av ”Förklädd Gud”. De olika tonerna som strömmar genom rummet blir, liksom pridemattan, en bild av mångfald och gemenskap. De tydliggör treenigheten. Gud är så att säga mångfald redan inom sig själv.

Tack för möjligheten att under verklighetens regnbåge få fördjupas, förnyas och utmanas tillsammans med andra.

Hur är det att vara rikspolischef när så många önskar ens omedelbara avgång?

Hur använder regeringens samordnare mot våldsbejakande extremism sin disputerade kunskap om franska språket?

Varför vill en framgångsrik satiriker och bildkonstnär harva på som anställd vid ett kansli?

Kan en snillrik författare och framgångsrik samtidsanalytiker sluta att se mönster i allting och låta bli att spana om framtiden?

I morgon bär det av till Visby och Almedalsveckan. Jag har fått förtroendet att tillsammans med Lotta Fång leda Samtal under valven i Visby domkyrka under fyra vardagskvällar.  Vi möter:

Måndag: Nationella samordnaren mot våldsbejakande extremism Anna Carlstedt

Tisdag: Prästen, satirikern och bildkonstnären Kent Wisti

Onsdag: Rikspolischefen Dan Eliasson

Torsdag: Författaren och radiospanaren Helena von Zweigbergk

Läs mer: https://www.svenskakyrkan.se/almedalsveckan/samtal-under-valven

Det ska bli spännande att samtala med dessa människor om svårigheter, sårigheter och möjligheter. Att vara människa, tolka sitt uppdrag, behov av gränser och vad som riskerar att kväva. Kvällar som kommer att fyllas av samtal om våld, skydd, satir, poesi, liv och död…

Det hör inte till vanligheterna att elektroniska ting fungerar bättre med åren. Kyl och frys, ugnar och tv-apparater brukar efter ett tiotal år vara på väg till tippen. 

Plötsligt blir jag överraskad av hur en gammal trotjänare som borde vara på upphällningen bara fungerar bättre och bättre. Min gamla hårfön.  Ja, jag erkänner att jag tillhör dem som ibland skyndar på morgonproceduren genom att torka håret, särskilt som jag aldrig i något sammanhang skulle få för mig att använda mössa.

Nu är det så magiskt att min hårfön bara blir piggare med åren. Jag fattar inte varifrån den får sina nya hästkrafter? Det säger bara svisch så är håret torrt. Det som förr tog tre-fyra minuter är nu avklarat på några sekunder. Det är helt otroligt att en gammal bundsförvant som hängt med i över tjugo år gör sitt jobb bättre än någonsin.  Jag tänker på Marianne Rundström på SVT som just hävdar att pensionärer är de vassaste och mest produktiva medarbetare man kan tänka sig att anställa. Min gamla hårfön bevisar detta. Tyvärr är det inte samma sak i mitt fall vad gäller tandborstar, vågar, cyklar eller mobiler – dessa tar bara längre och längre tid på sig och det blir aldrig lika bra som förr. I dessa fall känner jag mig också blåst.

Så tack kära hårfön för att du motbevisar att livet bara går utför. Tekniken går framåt och vinner i längden. Min frisör är också så himla nöjd med resultaten – jag får nu klippa mig till barnpris och det tar bara halva tiden!

På fredag fyller jag 40 och det har ingenting med ovanstående att göra. Då ska min hårfön få en hedersplats vid födelsedagstårtan. Och om det blåser på väg till kalaset, spelar inte längre någon roll.

Så här i Kristi Himmelsfärdstider får vi fundera på vad det kan betyda att Kristus lämnade jorden för att verkligen kunna komma nära oss alla. Efter uppståndelsen, då Jesus vandrade omkring och visade sig för lärjungarna och undervisade, var det precis som att han förstod att människorna behöver klara sig själva, ta sitt ansvar och föra budskapet vidare. Till hjälp ska de få den heliga Anden.

Anden som hjälper oss att göra våra röster hörda. Att vittna om erfarenheter av att hela verkligheten rör sig från död till liv. Att vi går igenom svårigheter till nya möjligheter. Våra röster håller och vi kan stå upp för oss själva och vår tro.

På så sätt kan Kristi himmelsfärdsdag också kallas ”Den stora myndighetsdagen”. Budskapet handlar om att vi blir bemyndigade, att varje människa står i direktkontakt med det gudomliga, att det inte krävs några mellanhänder. Vi kan finnas för varandra, upprätta, förlåta, ingjuta hopp och mod på våra olika sätt efter våra olika förmågor.

Vi har fått Anden till hjälp. En hjälpare som hjälper oss att bottna i nåden samtidigt som vi uppmanas att vara som skapande konstnärer i världen. Som myndiga människor i tro, bär vi alltså ett förtroende. Ett förtroendeuppdrag. I myndigblivarprocessen får vi en slags kristuskompass inbyggd som hjälper oss att älska.

I Johannesevangeliet står det att Jesus säger: ”Ett nytt bud ger jag er: att ni ska älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla ska förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek.”

Detta sammanfattar alla tidigare bud och det är ett grundläggande budskap för vår kallelse som människor i världen. Jag behöver inte tycka om alla, men jag behöver älska – det vill säga: acceptera alla människors lika värde och bemöta andra med respekt. Att välja kärlek framför hat, att våga ta första steget mot försoning. Detta kan ibland vara en väldigt svår uppgift, men med den heliga Anden som vår hjälpare har vi stöd att verkligen försöka leva efter detta, att vara fredens och kärlekens förtroendepersoner. Det gäller nu och alla dagar efter den Stora myndighetsdagen, då Jesus lämnat för att verkligen komma oss nära. Nu får vi vara vuxna uppgiften att våga vara tillitsfulla som barn, myndiga att förverkliga kärlekens budskap. Kristus har inte flugit bort nånstans, utan landat i ditt hjärta.

Vi ber: Gud, tack för att du är närmare oss än våra egna hjärtan. Hjälp oss att vara kärlekens redskap för varandra så att freden kan bli förverkligad på vår jord, och i våra liv. Hjälp oss att stå upp för oss själva, göra våra röster hörda och vittna om uppståndelsens och befrielsens kraft. Amen.

För många är det blodigt allvar, andra skrattar ihjäl sig eller gömmer sig bakom skämskuddarna. En del i min närhet rynkar pannan eller skakar på huvudet åt spektaklet. Själv blir jag både härligt sentimental och hjärtligt blödig när jag ser glädjen, de spända nerverna eller lyssnar på skön falsksång – ibland även falsk skönsång. Sentimentaliteten handlar mest om att jag saknar den bugande dirigenten och de uttråkade violinisterna vars stråkar alltid glödde. Kontrasten mellan de simpla Jahn Teigen-melodierna och de svindyra Stradivariusfiolerna var en högtid att få vara med om på 1980-talet.

Eurovision Song Contest har spelat en stor roll för efterkrigstidens Europa och spelar fortfarande sina sånger för förändringens vindar. Säg det med en sång – det kan förändra en värld. https://www.youtube.com/watch?v=C4mLpOkOZw4

Utan Eurovisionen hade kanske inte Sveriges riksdag beslutat om könsneutrala äktenskap 2009? Och hur hade det gått i EU-omröstningen 1994 utan Toto Cutugnos Insieme – ”Unite unite Europe!”. Vad har inte Nicoles vita gitarr betytt för mänskligheten? (Den fantastiska harpisten hette för övrig Gudrun Haag, en av de mest anonyma Eurovisionvinnarna genom tiderna, 1982).

Men nu till årets tävling; ikväll är det dags för final. Storfavoriten är en apa. Den nya tidens melodi verkar vara att överraska samtidigt som det arbetas med kontraster. Apan dansar febrilt i det italienska bidraget och under tiden får publiken en lektion i grundläggande filosofi. Budskapet handlar om att vara i stället för att äga. Hamlets eviga fråga ställs och kritiken haglar mot ytlig kunskap. Sedan kommer ett hermeneutiskt stick om att allt är föränderligt – vi kan inte gå ner i samma flod två gånger. Allt flyter. Människors jakt efter andlighet kritiseras eftersom vi samtidigt stressar i väg till yogapassen. Apans dans blir mer och mer satirisk. Slutklämmen i låten är att sociala medier är folkets nya opium, men det skvallras om att denna fras måste klippas bort till kvällens sändning…

Historier upprepar sig aldrig, ändå är intet nytt under solen. Jag älskar Concours Eurovision de la chanson!

Ljuset har återvänt. Solen har stigit. Kristus är uppstånden! Trumpetstötarnas glädjerop fyller världen och det sjungs att döden är besegrad, nya vägar har öppnats, graven är tom.

Och här sitter jag och fattar ingenting. Jo, jag kan ta in beskedet på ett intellektuellt plan. Men jag förstår det inte med min kropp. Jag blir rädd och förvirrad av all uppståndelse och känner lockelsen att stanna kvar i det tysta, instängda och förutbestämda. Där är jag trygg, där känner jag igen mig.

Berättelsen i dagens evangelietext, från Markusevangeliet kapitel 16 verserna 1-14, har varken någon glädje, några hurrarop eller trumpeter. Där märks ingen påskglädje, inga framtidsplaner. Människorna är i chock och förnekelse. De förstår inte och de kan inte tro det de hör. Knappast har de väl ens hunnit ta in att deras mästare har blivit dödad, så ska de ta in detta uppståndelsebesked som mitt i all oreda också måste smältas. Nej, det är nog inte så konstigt att texten är synnerligen befriad från påskglädje. Snarare fylld av tvivel, smärta, darrande förskräckelse och misstro.

Vi läser om människor som har satsat allt, gett sina liv för Jesus och allt de trodde på. Nu är allt grusat och förbi.

Att någon då påstår att ljuset har återvänt, livet har vunnit över döden – det blir bara förvirrande och väcker rädsla.

När ljuset återvänder, när de viktigaste utvecklingsstegen tas i livet är det nog vanligast att det sker genom en ganska långsam process. Och den processen kan vara seg och svår, trots att den leder till glädje, befrielse och nya möjligheter.

Jag tror det är många som känner igen detta märkliga att det ibland är ljuset och möjligheterna som skrämmer oss mest.

Det är ju så med mysteriet människan att vi oftast väljer det vi är vana vid framför det vi på djupet behöver. Är jag van vid att exempelvis bli kontrollerad, söker jag mig kanske omedvetet till sådana sammanhang, trots att jag egentligen mest av allt skulle behöva utveckling och våga släppa på överdriven anpassning.

När har jag någonsin fattat att det är dags att ta för mig, att nu är verklig tid att ge och ta emot? Att livet börjar nu? Det är sällan nu, trots att det pågår precis i denna stund. För rädslan finns där samtidigt, och håller mig tillbaka.

När ljuset återvänder plötsligt, precis som för kvinnorna i evangelietexten, när ljuset kommer med full kraft, utan förvarning, så är det nog inte så konstigt att det också kan blända och till och med sticka i ögonen. Då är det inte märkligt att nya vägar kan skrämma och mötas med misstro.

Visst är det underbart med påskdag och all glädje. Men det är också viktigt en sådan här dag att förstå något om svårigheten att verkligen kunna möta glädjebudskapet, göra det till sitt och verkligen med hela kroppen ta in de möjligheter som finns i våra liv, och som öppnas för oss.

För att förvirring, förskräckelse och ångest ska kunna gå över och bli till något som för oss framåt, behöver vi nog i första hand trygghet, och i andra hand komma i kontakt med våra känslor – vad vi verkligen känner. De grundkänslor som väcks i våra kroppar i allt vi är med om – det är förutsättningen för detta. För människorna i bibeltexten har ju inte ens sorgen och tårarna fått komma igång riktigt, hur ska då glädjen och nyfikenheten kunna väckas direkt? Jag saknar tårarna som skulle fått rinna längst kinderna i en läkande reningsprocess.

Känslor fungerar som vårt väsens motor, de för oss framåt och får oss att komma i kontakt med oss själva, de vi är på djupet. Och de är vägen till att också få fördjupad kontakt med andra.

Är det rimligt att på en glädjens påskdag skriva om tårar? Ja, det tycker jag, för det här är befrielsens dag. Och tårar som ger uttryck för äkta sorg kan vara uppståndelsetårar. Förlösande tårar som banar väg igenom. Känslan hör samman med kärlek – att vi är älskande människor, och att det gudomliga är älskande i oss. Tårarna, om de så är synliga eller osynliga, står för en väg. Det handlar om befrielse, att lämna det gamla och hjälpa oss att se verkligheten i ett nytt ljus.

Många har följt berättelserna efter terrorattentatet i Stockholm förra fredagen. Någon beskrev just tårarna som uppståndelsetårar. Tårar som i smärtan kan tyckas grumla blicken och beskära synfältet men som samtidigt bryter ljuset på ett nytt sätt. I oskärpan de skapar ser vi varandra djupare och klarare. Konturerna av det vanliga blir suddiga – men våra inre börjar se med en annan skarpare klarhet som ger kontakt, som gör att blickar kan mötas och hjärtan öppnas. Mitt i det hemska föddes medkänsla, nära mellanmänskliga möten och ny vänskap.

Påskdagen handlar om en livsavgörande, sällsam kraft som genomsyrar allt men som inte alltid är lätt att möta. Det är samma gudomliga kraft som får blommor att bryta upp genom asfalt. Samma kraft som finns dold i stillsamma tårar över någon vi älskat. Den är en rörelse på väg mot ny mening.

Nu säger jag till mig själv igen, och till dig: Kristus är uppstånden!