Med kärlek och omsorg byggs varje år de tyska julmarknaderna. Människor gläds och njuter av högtiden när de umgås, äter, lyssnar på julmusik och dricker glühwein. Barnens ögon tindrar och speglar alla de kulörta lyktorna och just vid den här tiden får många vara uppe lite längre för att vara med om detta särskilda.

Mitt i glädjen och julefriden plöjer plötsligt ondskan fram, oväntat och oberäkneligt. Tolv människor dör och ett femtiotal skadas när en lastbil kör rakt in i marknaden. Plötsligt har allt det vackra och mysiga som människor omsorgsfullt skapat förvandlats till kaos och skräck. Omkullvälta julgranar, krossade julklappar och smutsigt glitter är allt som finns kvar.

Scenerna som utspelades i Berlin i gårkväll är svåra att ta in. Bilderna som sprids över världen blir på ett märkligt sätt dubbelexponerade. Precis bakom julmarknaden står den sönderbombade kyrkan kvar som ett minne av att terror och död ägt rum på denna plats förut.  Tar det aldrig slut?

Angela Merkel har just talat och uttryckt sin sorg samtidigt som hon uppmanade oss alla att våga leva fria. Det onda kommer fortsätta att finnas mitt ibland oss – och mot smärta, död och vansinne finns inga försäkringar. Hur ska vi då orka leva som fria i detta liv?

På bilderna av den drabbade julmarknaden på Breitscheidplatz där den bombade Kaiser-Wilhelm-Gedächtniskirche syns i bakgrunden, syns också den kyrka som byggdes i sorge- och försoningsarbetet efter andra världskriget. Ett sätt att inte förneka smärtan var att behålla det som var skadat samtidigt som det nya och hoppingivande byggdes alldeles intill.

Min önskan i juletid är att vi kan ta till oss detta fredsrike som snart firas. Att det mitt i vår sargade värld öppnas för en annan ordning som går djupare än rädsla, skräck och hämnd. Gud ligger nyfödd och värnlös framför oss och kan inte skydda sig för onda avsikter.  Men detta barn kan hjälpa oss att orka leva fria, fast att vi aldrig har några garantier. Vi kan så försöka bära freden vidare till andra och med omsorg och kärlek försöka bygga upp nya fester och julmarknader som vill fira och markera julens kontroversiella budskap – att med tillit kunna leva fria och öppna i en värld som är oberäknelig och svår.

I takt med att julstressen skruvas upp behöver jag bottna i mig själv. Bottna i det liv jag har – det liv jag får ta emot.

Jag minns när jag var sju år och skulle lära mig att simma, så rädd jag var. Det var viktigt att kunna nå botten med tårna, eller åtminstone veta att så fort jag behövde det, skulle det gå att sätta ner foten så jag kunde känna bassängbotten. Ju tryggare jag blev, desto mer sällan behövde jag botten till hjälp för att våga simma. Det var som om något sa till mig att det går bra trots rädslan. Jag bottnade ju inom mig och kunde lita på att det bar. Det gav mod och tillit.

Att bottna i sig själv är att lita på att livet bär. Det är att öppna för det gudomliga och de gåvor vi har att förvalta. Att bottna i sig själv är som att växa i sin egen kostym och bättre kunna relatera till oss själva med alla brister och tillkortakommanden, möjligheter och gåvor. Jag behöver inte slå knut på mig för att orka, snarare acceptera det jag inte orkar och be om hjälp. Snarare utmana mig själv genom att lugna mig istället för att pressa på ännu mer.

Det går att släppa taget om bilden av sig själv, och falla rakt ner i det egna jaget. Det håller.

Mitt i stressen är en bra tid att försöka bottna. När många i vinterkylan springer omkring med uppdragna, spända axlar och duktigt prickar av alla ”att göra”-listor, glömmer vi lätt att nåden är viktigast.

Att bottna i nåden kan skapa mod att öppna blicken mot omvärlden och de människor som i dessa dagar behöver vår nåd och frid. Det är tid att ta spjärn mot botten för att få fart på medmänskligheten. Det går att utmana rädslor, släppa in tryggheten och ge vidare av den.

Så vill jag försöka bottna i nåden. Inte bara för mig själv, utan för världens fred.

Den 21 december anordnas en seminariekväll kl 19.00 i S:t Johannes kyrka i Malmö med bland andra Lars H Gustafsson, KG Hammar, Elisabeth Gerle och Hanna Scott. Temat är ”Låt barnen fira jul i fred!” och kommer att handla om vad som nu händer med de papperslösa? Vad händer med ett samhälle utan fredade zoner? Och hur kan fredsbudskapet bära även efter julens helger? Håll utkik efter mer information kring evenemanget samt hur vi alla kan vara delaktiga i ett viktigt upprop nu i jul. 

Igår såg jag en clown i Slottsparken när jag var ute och sprang. Pokemonletarna har ersatts med GB-gubbar. Jag har aldrig sprungit en mil så fort.

En clowninvasion har drabbat samhället. Men sina överdrivet glada miner sprider de skräck bland stora och små. Flera har gripits då de hotat, rånat eller försökt kidnappa människor. McDonalds ledning har rekommenderat sina restauranger att ligga lite lågt med Ronald ett tag.

Jag har aldrig träffat någon som är odelat positiv till ett clownansikte. Varför är de så läskiga? Borde man inte bara bli glad av den leende, rödmålade munnen?

Nu är det inte min mening att tala illa om den konstform som clownartister utför, det jag menar handlar särskilt om den stela clownmasken. Det finns inget liv i ett sådant ansikte. Den fixerade, statiska minen saknar djup och rörlighet utan minsta tecken på hopp. Den är självklar, enkel och platt och det går inte att ana några avsikter. Hu! Inte konstigt att skräckfilmer älskar detta tema.

Varför dyker clownmaskerna upp just nu?  Är detta ett sätt att hantera och förstå en värld som håller på att tas över av ondsinta och själsligt stelopererade clowner? Ger detta fribiljetter till att göra vad man vill bara man gömmer sig bakom ett garvande ansikte?

Jag tror att clownmasken är vändpunkten. Att maskerna överhuvudtaget åkt på avslöjar den djupaste rädsla att möta sig själv och låta andra se vem man egentligen är.  Att åsamka andra den smärta man inte själv klarar av att erkänna är symtomatiskt. Clownmasken är det sista vi sliter av oss innan vi faller i gråt och möter livet som det är med det öppna, nakna, avslöja(n)de ansiktet.

Det mänskliga nakna ansiktet kan upplevas farligt eftersom det är så sårbart, det är där vår livskälla syns, det är där känslorna avspeglas och vi kan ana något djupare än vad vi själva förstår. I en levande människas ansikte syns det onämnbara. Där skymtas erfarenheter, spår av sorg, lek, glädje, längtan, ångest och lycka. Inget av detta går att peka på, ansiktet avspeglar det fördolda och är som en port mot Mysteriet. Djupet, rörligheten och det dynamiska som ansiktet bär är en gåva att få möta.

Den Andre blir i ansiktsmötet ett subjekt som bär en inre värld som är större än vad någon intellektuellt kan begripa. Genom ansiktet kan det gudomliga anas. Där lever hoppet, och det sprids när vi ser mot varandra.

https://www.youtube.com/watch?v=XYwZosU9B80

Att tänka fritt betyder inte alltid tankeflykt. Den fria tanken är fri och kreativ men också ångestskapande, just därför att den fritt kan ta sig utanför det redan tänkta och få syn på det omvälvande. Det gäller paradoxalt nog att hålla fast vid friheten genom att återkommande släppa taget. Det är knepigt, framför allt därför att behovet av att hålla oss till det gamla, till alla vanorna, till det trygga, också är genomgripande. Flykten handlar kanske främst om att bara göra som tidigare?

Många gånger förknippas frihet till oberoende, att frihet är att låsa in sig och bara få göra det man själv vill. Visst kan det vara behövligt, men jag tror inte det handlar om frihet i någon djupare mening.

Att vara fri genom relationer, att kunna dela med andra, att kunna vara en av flera i gemenskaper utan att behöva ta över eller bli för undfallande, det tror jag är en verkligare frihet.

Frihet är att vara beroende av andra, frihet är att tillåta sig att älska och bli älskad. Frihet är att vila i att livet ges till oss av nåd, gratis. Att försöka släppa taget när de egna greppen kring verkligheten blir för krampaktiga.

När man reser är det lätt att tänka sig bort. Dagdrömma sig ut i landskapet som en svala som snabbt far omkring och upptäcker vad som finns att se bakom kullar och krön. Solen gnistrar i kyrktornen och solstrålarna spelar över fårorna i sädesfälten. Utsikten är otrolig, Jag tänker att jag flyger runt den högsta kyrkans torn och utforskar hur absiden ser ut, för där finns ju en sådan kan jag se nu. Den är säkert en av Skånes äldsta.

På tåget till Bokmässan i Göteborg går tankarna till sådant jag tänkt tidigare. Nu tänker jag på det igen. Jag är en expert på att tänka på sådant som jag förut tänkt så många gånger. Tankar som snurrar runt i sina givna banor. Älta kan man kanske kalla det ibland, reflektera om man vill vara välvillig. Om jag bara hade varit bättre på att tillföra något nytt till dessa banor och samtidigt vågat plocka bort något gammalt, hade tankarna kunnat bli revolutionerande för mig.  Nu är de inte det. Men med lite tur kan de ändå lyckas föra mig några millimeter framåt och jag kan känna mig upplyft av ett så kallat intellektuellt kreativt flow. Jag provar att i min fantasi låta några personer jag har ältat en del kring ikläddas smurfkostymer och tala med säregna röster. Det ger perspektiv. Upplyft av detta märker jag hur tåget glider förbi Kurt Olsson-soffan i Mölndal och sedan Liseberg. Jag är redo för ankomst. Svalan kan landa.

Framme i Göteborg, styr jag kosan mot Mässan för bok och bibliotek mitt emot Liseberg vid Korsvägen. Korsvägen mellan nöjesfält och svårmod. På den vältrafikerade Korsvägen talade jag om vikten av korsvägar. En samhällssyn att människor från olika grupperingar, arbetsplatser o. s. v. behöver mötas och dryfta frågor där något nytt tillförs och kanske något gammal tonas ner. Frågor som finns i korsvägen mellan politik, kultur, media och teologi blir spännande, de kan till och med få taket att lyfta eller Liseberget att flyttas. Jag ska dela ut broschyrer som handlar om just detta, om Svenska kyrkan Malmös konferens Samhälle & Existens som äger rum i vår med temat Arbete.

Nu är kön mindre till Bokmässans entré och jag är beredd att få en skymt av kulturmannen (Kullamannen?) och feministen som bakade kanelbullar till sina söner varje morgon för att hon ville att de skulle lära sig att förknippa kvinnokamp med bulldoft.

Jag trängs i korridorerna. Försöker låtsas att jag är som den där svalan som fritt kan röra sig omkring högt över trängseln, men det är svårt. Tack och lov är jag huvudet högre än de flesta. Det lättar ångesten. Jag konstaterar att här finns fler böcker än jag kommer kunna läsa. Sedan översköljs jag av glädjen att det finns så många böcker jag aldrig behöver läsa. Böcker som inte vill att jag ska greppa efter dem. Men det väcks också en sorg då jag faktiskt får syn på böcker som jag verkligen skulle vilja läsa men som jag antagligen kommer att prioritera bort. Skuld över de böcker jag borde ha läst.

Trängseln på bokmässan och värmen gör att jag plötsligt börjar reflektera över helvetet när jag står och lyssnar på en trevlig kulturtant med morotsfärgat hår, klarröda glasögon med svarta detaljer och mycket snygga foträta skor. Svettdropparna i min panna och de som rinner längs min rygg hjälper till att göra mina tankar dramatiska. En djävulsklik figur står och skrålar från en monter en bit ifrån och jag svettas än värre och får dessutom kramp i höger vad. Är det mitt eget svett som stinker eller är det kanske skärseldslågor? Tur, svettlukten kom från en kraftig farbror som lufsade förbi.

Djävulen, eller med modernare formulering ”det onda” eller med ytterligare omskrivningar ”frånvaron av det goda”. Hur som helst, ”Det” är listigt. I mig själv och runtomkring finns det en kraftfullhet som inte vill så väl, även då det oftast gömmer sig i ljuva känslor, glada miner och mustiga löften. Det onda är listigt, det vill nämligen hela tiden göra mig upptagen av det som är näst viktigast. Arbetet före barnen, det praktiska kortsiktiga framför det strategiskt hållbara långsiktiga o. s. v. Långsamt urholkas stenen från det väsentliga. Mina relationer har blivit lidande, tänker jag. Och så tänker jag på alltihop igen. Varför är det så lockande att bli upptagen av sådant som gör att jag omedvetet prioriterar bort det som jag ju egentligen tycker är nummer ett?

Reser hem. I tunneln under Hallandsåsen tänker jag på Hallandssåsen. Alltså den sörja som kallades Rhoca-Gil som byggarna så framgångsrikt täppte igen alla vattenläckor med, föga medvetna om den miljöskandal den skulle orsaka. 20 år senare betyder detta att jag kommer hem ungefär samma tid som jag hade gjort före Hallandssåsen p.g.a. de vanliga förseningarna. Denna gång hjälpte det inte att lägga in ett långstopp på tio minuter i Halmstad. Jag sitter lugnt kvar på tåget och sneglar på damens korsord i sätet bredvid. Jag försöker smyglösa vissa rutor, men det är svårt, hon är för snabb. Det går inte alls bra för mig, hon är för kvick och dessutom är alla ord på polska. Jag tar en svaltur över backarna vid Saxtorp.

Sista stunden av tågresan sitter jag återigen fylld av gamla tankar. Tänker också på att jag har medverkat till att ca 500 intresserade människor har fått en broschyr som handlar om Arbete som utmaning och resurs, hot och möjlighet. 27-28 april är det dags för detta samhällsangelägna ämne på Slagthuset i Malmö.

Tåget stannar, tankarna bryts. Då stöter jag ihop med en gammal vän på perrongen och vi pratar några minuter. Upplyft och glad går jag hemåt och ser fram emot att återse familjen. Jag upptäcker att mina tankar inte alls är så mossiga som jag tror. Det finns mycket som har rehabiliterats på denna resa och en hel del nya problem som jag blivit varse. Och mycket nya, fria, glädjerika tankar också. Jag kan vara en svala som flyger fort och har en otrolig överblick.

Ungdomarna tittande storögt på min prästskjorta och frågade vad jag hade i deras klassrum att göra. Jag arbetade som gymnasiepräst och hade i uppdrag att vara gäst i klassen under rubriken ”ställ prästen mot väggen”. De allra flesta unga människor jag mötte var först alldeles övertygade om att de varken hade med mig, Gud, kyrkan eller det religiösa att göra. Men efter ett tag, kanske tjugo minuter senare då mötet mellan oss började ta form, öppnade sig en helt ny förståelse av livet. Tänk vad stort det kan bli om vi bara tillåter oss att verkligen mötas. Ungdomarna började tala om vad de litar på i livet, vad de hoppas på och vad de längtar efter. Det gudomliga började målas upp mitt ibland oss och i mötet kunde vi skapa en gemensam förståelse av hur vi kan se, tolka, erfara och tänka kring det gudomliga. Några utropade efter tag: ”Wow, det här skulle jag vilja fortsätta att tala om!”

Dessa möten var som den surdeg Jesus talar om och som beskrivs i evangelierna. Den lilla surdeg man tillsätter som plötsligt gör att allt genomsyras – så kan vi få tillgång till det Guds rike som Jesus menar redan finns inom oss. Det äger rum i mötet där vi vågar bli personliga och öppna – där tilliten får plats att breda ut sig. Sura degar leder till glada dagar när det verkliga mötet äger rum. Dessa möten utgör ett diakonalt centrum där vi blir subjekt för varandra istället för objekt för våra olika begär. I sådana subjektsmöten skapas en utvidgad självkänsla och en nyfikenhet på oss själva och andra. När vi får vara subjekt öppnas en vidare självförståelse av att vi inte är färdiga, lättsammanfattade eller ägda. Istället möter vi det outgrundliga i oss själva och insikten av att vi är mer än det vi kan uttrycka och förstå. Det gäller inte bara oss själva, utan alla människor.

Det diakonala ansvaret handlar om att tjäna på ett sätt som tar oss alla på allvar, utan att belasta den andre med ett eget omsorgsbehov, frestas av att vilja servera ett religiöst färdigtuggat material eller bedriva verksamheter med fixering på besöksantal.

Människors inre bär kyrkans kärna eftersom Kristus lever där. Att släppa kontrollbehovet och lusten att tillfredsställa vår duktighetslängtan kan öppna för tilliten att livet är hållbart och det gudomliga bär genom subjektsmöten.

Subjektsmöten skapar också lust till fördjupning där kyrkan erbjuder viktiga redskap och verktyg. Församlingens uppdrag består i att möjliggöra för människor att tolka, fördjupa och utvecklas utifrån den kraft, kunskap och livserfarenhet som redan finns inom dem. Verktygen består i det rika religiösa språkbruket, symbolerna, kyrkoårets rytm, livets egna skiften och främst att skapa möjligheter för friheten i det äkta mötet.

Det finns många i vårt samhälle, inte minst ungdomar, som längtar efter att bli mötta, som längtar efter att hitta ett fördjupat språk för livets olika dimensioner och som längtar efter att få känna sig delaktiga i ett sammanhang där de både kan påverka och känna sig sedda och viktiga och få prövas och utvecklas. Det betyder att verksamheterna inte kan vara färdigstöpta, utan måste skapas i samklang utifrån verkliga, inre behov; ”Subjekt som projekt!”

När människors inre får vara kyrkans kärna blir Kristus det centrum som skapar hållbart liv och utveckling för oss alla.

Jag vill inte vara rädd. Inte rädd så jag tappar förståndet och plötsligt intar en förskrämd livsattityd…

Att försöka påverka andra genom att skrämmas är inget nytt. Att parasitera på människors naturliga försvarsmekanismer och elda på rädslor har många gånger genom historien fungerat som ett kraftfullt maktmedel både i storpolitiken såväl som inom hemmets väggar.

Det är hemskt när rädsla utnyttjas. Rädsla som ju egentligen har en viktig och fin funktion – den är ju tänkt att vara till människors skydd och hjälp. Men när rädslan förstoras, blir överdriven och utnyttjas får den istället en avstängande och fördummande effekt som inte alls är till hjälp, utan som gör att reflektionen upphör och alla nyanserade förmågor begränsas. Att hamna i försvarsläge innebär oftast ett slags tunnelseende där de förfinade empatiska funktionerna stängs ner till förmån för grottmänniskans livsviktiga försvars- och reviriver. Där läggs tid på att barrikadera, bevaka och rusta. Det gäller att stå på tå och vara på sin vakt mot alla inbillade eller verkliga faror.

Märkligt nog kan det kännas skönt och tryggt att vara instängd i en borg som man kan tro skyddar mot allt. Men där inne är det luftfattigt och utvecklingslöst. Det enda som får näring är fördomar, skam och ytterligare rädslor. Det instängda erbjuder en tillvaro där det är lättare att vara en oschysst människa. Där smyger hatet sig på.

De som vill skrämmas göds genom att bli fokuserade, begränsade och hatade. Då går det som smort att med ännu större kraft upprepa destruktiva mönster. I takt med att väggarna blir tjockare rekryteras fler till de överdrivet räddas armé.

Kärleken kanske inte alltid besegrar hatet, men kärleken kan hjälpa oss att vara rädda på ett mer adekvat sätt. Mitt i rädslan går det kanske att bestämma sig för att försöka älska. Kärleken ger inga garantier och det finns inga kontrakt på att bli älskad tillbaka. Men den som älskar är alltid mer fri än den som är bunden vid bitterhet och hat. Det är hataren som blir ihågkommen som skitstöveln.

Kanske är det också så att snabbheten och bristen på eftertänksamhet bidrar till en utveckling där rädsla mer och mer används som verktyg för att vinna makt. Den upptrappade och blixtsnabba förmedling av känslor, tankar, åsikter och nyheter leder inte alltid till engagemang och lust. Istället hålls det äkta och autentiska tillbaka till förmån för kvicka ryggmärgsreaktioner. Svårighet att urskilja och bearbeta kan göra en människa desillusionerad och trög. Det smyger sig på. Plötsligt har reflektionsmöjligheterna sinat och en diffus känsla av förlust och ledsamhet infinner sig. Att förlora sig själv på detta sätt är svårt, men det är inte kört. Det går att läka, det går att börja urskilja och göra val.

Jag vill inte vara överdrivet rädd. Jag vill öppna mig för kärleken, den som rymmer öppenhet, glädje och frihet trots att det är som att skriva på ett rivningskontrakt. Sårbarhet får vara en av huvudingredienserna. Hur lockande och kittlande fördomskarusellen än kan tyckas vara, önskar jag att jag vågar välja att inte hoppa på. Om jag glömmer att välja händer inget. Inget förutom att jag blir någon annan än den jag vill vara. Valet är mitt.

Midsommar. De flesta knoppar har redan brustit nu och skapelsen står i full blom. Många njuter i fulla drag av denna tid. Men jag vet att för flera kan denna tid också kännas väldigt kravfylld och svår.

Nu när allt blommar, måste jag också blomma? Behöver vi alla stå på topp och bara njuta eller hur är det egentligen?

Sommar, sol och ledighet, allt det vackra i naturen och de långa, ljusa dagarna innebär inte alltid en försmak av paradiset precis. Ibland snarare tvärtom. Sommaren kan vara en tid som genomlyser hur det verkligen är ställt med oss, hur vi mår och vad vi på djupet känner.

Att knoppar brister kan ibland också betyda att fasader rämnar och det som verkligen är blir synligt och utsätts för ljuset. Det kan kännas obekvämt och rent av hemskt eftersom den nakna och ovana verkligheten kan vara skrämmande, den kan göra att vi känner oss hudlösa och kanske rent av fyller oss med skam.

Samtidigt kan fasadrämnandet och knoppbristningen vara en väg till ett helare och ärligare liv. Jag tänker på en passage ur Titusbrevet: När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara räddade han oss. Det är det som sker i fasadrämnandet och knoppsprickningen. Verkligheten visar sig som den är, med brister och tillkortakommanden, med svårigheter och utmaningar. Och livet håller för allt detta. Klarsyntheten kan öppna den kraft som behövs för att göra de val som djupast sett behöver göras. Kanske inte så konstigt att de stora besluten i människors liv brukar fattas just efter semestrarna.

Må vi aldrig glömma att mitt i de virvlande känslorna viskas en röst igenom oss: Du är min, du är räddad. Stanna i denna nåd och lev i verkligheten.

Jag är snart inne på mitt fyrtionde levnadsår och det har blivit dags att lämna lite synpunkter på det jag hittills har uppfattat.

Det är inte helt enkelt att begripa vad som är meningen med detta liv. Det tycks inte finnas ett generellt svar, utan människor verkar ha lite olika möjligheter att tolka sina liv.

För vissa människor är det möjligt att skapa en meningsfull tillvaro, för andra är det svårare. Det har många remissinstanser påpekat förr genom århundradena. Jag tänker inte minst på de stora poeterna.

Det som verkar vara gemensamt för alla människor är att vi både drar nytta av och kämpar med känslor av allehanda slag. Ibland känns de väldigt mycket, ibland göms de under ångest eller trycks undan och blir till försvarsstrategier som inte alltid gagnar utvecklingen.

Upplevelsen att vara lämnad ensam med genomgripande livsfunderingar och svåra beslut är hisnande. Jag noterar samtidigt att ju längre jag lever ju tveksammare och räddare blir jag samtidigt som jag blir tryggare, modigare och mer rakryggad. Tvivel och osäkerhet får ta de platser i kroppen där de har en rimlig funktion och känslorna får träda in i framåtandans motor. Det är svårt och det är hoppfullt.

Mitt liv är mer som ett optativ än ett indikativ. En stilla önskan, en förhoppning och en längtan till att våga utvecklas. Det är mer genomgripande än det färdigtuggade och lättkonstaterade.

Jag dricker nattvardsvin ur kalkar och äter glass ur bägare. Jag ser inga invändningar mot att det skulle kunna vara tvärtom även om det kan tyckas lustigt. Och lustigheter behöver jag mycket av, i lagom dos. Tre perspektiv vill jag bevara i det jag gör: kvalitet, kreativitet och kontinuitet. Inte alltid helt lätt, vilket denna text är ett exempel på. Med önskan om en trevlig helg.

Plötsligt är ljuset annorlunda. Våren har övergått i försommar och värmen har satt fart på grönskan. Det gråbruna filter som annars tycks täcka verkligheten är borta. Klara, starka, ljusa färger sköljer genom tillvaron. Sköljer genom tillvaron gör också alla pollen. Jag ser inte de små partiklarna trots att ljuset är så klart, men jag känner att de finns precis överallt. Med röda tårfyllda och svullna ögon ser jag på allt det vackra. Jag skymtar genom min grumlade blick vita och röda blommor, limegröna små blad på träden och den alldeles klarblå himlen som blir så otroligt vacker särskilt i kontrast till det solgula rapsfältet. Med ett pipande ljud drar jag in sommarluften och utbrister plågsamt: ”vad allt är underbart vackert”.

Jag tänker att aldrig förr har väl Karin Boyes berömda strof ”Visst gör det ont när knoppar brister” kunnat tolkas så bokstavligt. Det är märkligt att det vackraste man kan tänka sig och som jag längtat så mycket efter hela kalla vintern också innebär detta lidande.

Det som öppnar och ger liv, det som är sprudlande är också smärtsamt. Precis som passionen är svindlande och omdanande så är den också plågsam. En passion är som en karusell, fantastisk, överraskande och kittlande. Men den skapar också distans till omvärlden, yrsel, besatthet och illamående. Ordet passion kommer just från latinets patio som betyder lida.

Kanske är det så att all utveckling innebär smärta i någon grad. Alla förändringar behöver inte vara komplicerade eftersom de inte alltid är utvecklande. Men det som just är utvecklande handlar om knopparna som brister, att något gammalt lämnas och något nytt kommer till. Det är en slags sorg som föregår den verkliga utvecklingen. Och visst gör det ont. Trots att det leder framåt, trots att det kan vara väldigt vackert och bli mycket bra i det nya.

Allt är så vackert och det är så smärtsamt. Jag nyser, snyter mig, tar tabletter, inhalerar något slags medel, använder ögondroppar – inget hjälper – sommaren har kommit för abrupt. Plötsligt känner jag sorgen bakom mina rinnande allergiska ögon. Jag vill låta känslan ta plats. Jag vill erkänna den oavsett vad som väckt den. Bakom det som sker finns också ett annat skeende. Något som leder fram emot något nytt – inte bara till tiden efter pollensäsongen – utan till något mer genomgripande.