I Psaltaren står det: ”Herren är nådig och rättfärdig, vår Gud är barmhärtig.”

Detta är ord att leva nära i höstmörkret. Barmhärtighet fyller våra liv. Ljuset är här trots att det är mörkt.

I våra kyrkorum brukar ett ljus alltid brinna på altaret. Det symboliserar att Kristus är närvarande. När allt runt omkring är föränderligt, skiftar och växlar är Kristus närvaro beständig. Ljuset som brinner är ett barmhärtighetens ljus, och detta ljus är också tänt i våra inre.

Vi har en verklig vän i Kristus – en vän som det går att prata med, en vän som vill väl och som till och med ger sig själv till oss därför att vi behöver honom. En vän som inte viker av eller sviker när dagarna mörknar, utan som istället vågar sig ännu närmare, vill lysa starkare. En vän som inte mäter oss efter prestationer eller förmåga att tro.

Barmhärtighet betyder ungefär orubblig kärlek – något som kan hålla en relation levande i evighet. Det är stort att vi får leva i denna kärlek, och det är en gåva som förpliktigar. I dessa dagar får vi fokusera de sju barmhärtighetstecknen som baseras på Jesus förkunnelse: Att mätta de hungrande, ge dryck åt de törstande, klä de nakna, ge härbärge åt de som saknar sovplats, att besöka de sjuka, besöka de fångna samt begrava de döda. Ingen av oss klarar allt detta på egen hand, vi behöver varandra, och vi behöver i vårt samhälle gemenskaper som särskilt fokuserar barmhärtighet för världen.

Kristus är en vän för oss alla dagar, och när dagarna mörknar alltmer, är barmhärtighetens tecken särskilt centralt. Låt oss öppna våra inre för den orubbliga kärleken så att vi frimodigt tillsammans utifrån våra olika uppdrag kan möta varandras verkliga behov.

Bön för dagen

Gud, tack för att du lever i oss – för att ditt ljus får skina inifrån och lysa upp våra egna liv och stråla ut mot andra. Tack för att vi lever i din orubbliga kärlek och tack för att vi kan vara till glädje för oss själva och varandra. Gud, hjälp oss att vara någons vän i mörkret. Amen.

Idag vill jag ta vara på min glädje. Och då menar jag inte att jag måste vara glad. Jag menar inte att jag ska ta allt jag möter med ett skratt och jag menar inte att jag ska le åt allt elände. Nä, att vara på glädjen tror jag är mycket djupare och mer genomgripande, än att vara glad. Det handlar om att ta in världen så som den är, utan omskrivningar eller försköningar. Och utifrån det som är, och utifrån det vi har – våra förutsättningar – försöka agera, försöka leva och se vilka vägar som finns som bär framåt. Och det handlar naturligtvis om att försöka plocka fram det inom oss som vi är tacksamma för och som är värda att just glädjas åt.

I ibland brukar gudstjänster avslutas med att prästen säger: ”Låt oss gå i frid”. Församlingen svarar då: ”och tjäna Herren med glädje!” När jag var yngre så minns jag att jag kunde bli provocerad när jag uppmanades att stämma in i denna gläjdekör. Jag var ju inte glad! Varför ska jag säga att jag vill tjäna herren med glädje då? Jag kände att jag gärna tjänar Herren, men inte självklart med glädje. Jag kan tjäna Herren precis som jag är, med mina sorgeprocesser, med min ledsnad, med min vrede – ja, med svett och tårar. Jag behöver minsann inte vara glad. Så minns jag att jag tänkte.

Men det där med glädje har kommit att fördjupas för mig. Min glädje – det är allt det som binder samman min tacksamhet – över allt det som är värt att tackas för. Och det handlar paradoxalt nog också om mina sorger livet – därför sorger är också omsorger både om mig själv och om andra. Det handlar om kärleken till närstående och de som är viktiga i mitt liv. Ja, det som bygger glädje handlar inte om glättighet, eller om skratt eller stora leenden – det är mycket mer genomgripande än så. Glädje går bortom flyktiga känslor. Det är livet som bär även de dagar då jag knappt orkar bära någonting. Glädje är inget jag behöver känna – det är nånting som jag kan uppfyllas av.

Oavsett hur du känner det denna dag, även om det finns tårar i dina ögon, en klump i halsen, eller om livet leker och det känns lätt och roligt: Livets innersta och djupaste glädje bär dig i dag. Sanningen om livet – den trofasthet som bär i vått och torrt – den bär dig just nu! Så kan vi tjäna Herren med glädje! I Psaltaren står det: ”Låt mig var morgon möta din trofasthet, ty jag förtröstar på dig.”

Vi ber: Gud, tack för att du fyller oss med liv, glädje och kärlek. Tack för att glädje är något djupare än våra känslor som så snabbt skiftar och mixas. Gud, idag tillåter vi oss själva att låta oss bli burna av dig, du som är tillvarons grund – en grund som är fylld av kärlek, mod, hopp och tillit. Tack för att din glädje fyller våra liv oavsett hur vi känner det.

Det är viktigt att fundera över vår glädje i livet, särskilt de dagar vi känner oss lite dystra. Även när vi inte spritter av glädje, så finns en djupare glädje någonstans inom oss alla, det är jag övertygad om. Det är den glädje som är alla stunder av meningsfullhet som vi har känt under våra liv. Det är skönt att vi kan plocka fram våra minnen och erfarenheter av glädje, även när vi inte är så glada – och att vi kan tänka på att det bor glädje inom oss, även när vi kanske inte riktigt känner den.

Det kan också vara otroligt betydelsefullt, särskilt när vi känner oss nedstämda, att plocka fram den aspekten av glädjen som innebär att någon annan känner djup glädje över att just vi finns.

Någon är glad för att just du finns. Någon bär dig i sitt hjärta. Kanske tänker någon nu: ”Äh, det vet jag inte precis, det är väl ingen som bär mig i sitt hjärta”? Men det är jag övertygad om att det är! Det kan vara någon närstående, men det kan också någon som vi inte tänker på, eller nån som vi inte vet om. Vi kanske inte alltid vet att vi just nu blir burna genom någon annans glädje för oss?

Kristus är världens ljus, världens glädje och meningsfullhetens ursprung. Han älskar oss och han gläds för just dig och mig. Kristus är nära och han vill ha en personlig relation med var och en av oss. Det är en närhet som är djupare än vänskap. Det är en kärlek som bär och som hjälper oss att leva och öppna oss för omvärlden.

När vi öppnar för Kristus, så känner vi kanske inte bara hans närvaro, utan också hans närhet? Jag kan i mitt inre se hans glädjefyllda blick när han ser på oss, när han möter oss och är nära oss. När jag känner denna kärlek inifrån och när jag tänker på den glädje som bor i mig, så tänds en nyfikenhet på vad denna dag kan ge. Idag kan vi i glädje öppna oss för det nya som räcks – oavsett om vi känner oss glada eller dystra.

I första Johannesbrevet står det: Mina kära, låt oss älska varandra, ty kärleken kommer från Gud.

Projektet Tanke för dagen är nu i hamn. För denna gång. Hela juli månad har jag varje dag bjudit på en tanke som skickats ut till omvärlden för den som önskat läsa. Tack till er som har följt mig och tack för glada tillrop och fina omnämnanden. Vilken rolig skrivresa detta har varit!

De 31 texterna finns kvar här i bloggen under rubrikerna Tanke för dagen.

Tanke tänker fortsätter som vanligt, men kanske inte varje dag precis. Men jag hoppas i bästa fall inte upphöra med att tänka. Vill gärna fortsätta att försöka omsätta tankar till ord.

Att skriva fritt tio minuter om dagen ger mig så otroligt mycket. Det öppnar världar. Testa själv! Sätt dig i tio minuter och skriv. Släpp prestationskraven. Bara skriv allt möjligt som kommer för dig. Låt det vila några timmar eller ett dygn. Återvänd till texten och läs med ny och pigg blick. Här finns säkert massor att hämta och utveckla, både för dig själv men kanske också sådant som andra kan ha glädje av?

Önskar er alla en fortsatt skön sommar!

Albin

Denna sommarupplaga av Tanke för dagen börjar gå mot sitt slut. Det känns vemodigt. Det är så roligt att formulera några tankar varje dag och dela dessa med dig. Men allt har sin tid.

Slutet har med början att göra, brukar psykoterapeuter säga. Och det stämmer verkligen. Det vi tar upp under den första tiden i en terapi brukar ofta komma tillbaka igen mot slutet. Och så är det väl med ganska många sammanhang i livet? När våra barn står på tröskeln att flytta hemifrån tänker föräldrarna extra mycket på småbarnstiden. När vi blir gamla kommer bilder från barndomen fram igen fast i ett annat ljus. När vi ska sluta på ett jobb minns vi extra mycket hur den första tiden var och så vidare…

Jag började denna sommarserie med att skriva om Mats Rådberg. Nu är det dags för några ord om sångerskan Agneta Munther. Hon gjorde en kort och inte alls oförglömlig comeback i årets melodifestival. I hela 33 sekunder framförde hon i en mellanakt några rader från Vita Vidder, vinnarlåten 1971. Och jag höll andan i alla dessa sekunder. Det var ett stort ögonblick när jag nu fick återse min tonårsidol.

Agneta Munther fick sitt stora genombrott med gruppen Family Four alldeles i början av 70-talet. Gruppen rönte stora framgångar med sina fyra medlemmar Pierre Isacsson, Berndt Öst, Marie Bergman och nämnda Agneta. De har som enda grupp vunnit den svenska melodifestivalen två år i rad, 1971-1972. För detta valdes gruppen in i melodifestivalens egen Hall of fame 2020.

Family Four var verkligen superpopulära. Det hade de nog kunnat fortsätta att vara om inte fyra andra musikaliskt begåvade personer plötsligt klev in och tog över hela musikbranschen. När ABBA vann med Waterloo i Brighton 1974 försvann Family Four från populärkulturens centrum.

Agneta Munther har fortsatt att sjunga genom åren och under 80- och 90-talen blev det jazzigare tongångar. Nu får vi se om årets comeback ger mersmak. Det hoppas jag på!

Min konfirmationstid är extra närvarande denna sommar. Nätterna är fyllda av livliga drömmar från ungdomstiden, särskilt från de år när jag var ledare på konfirmationsläger. Sångerna, berättelserna, vandringarna – allt har jag återupplevt genom mina drömmar.

Massor med sådant som är helt borta i mitt vakna medelålderstillstånd blir synnerligen närvarande under nattens timmar, vilket överraskar kolossalt varje morgon när jag vaknar. Jag har inte behövt gå på bio i sommar, det räcker med att jag blundar en natt för att få högkvalitativ underhållning.

I natt satt jag med gitarren och sjöng tillsammans med en hel drös konfirmander i det lilla kapellet på Lilleskog utanför Alingsås. Där har jag aldrig haft några konfirmander och jag tror knappast att kapellet skulle rymma så många som vi var i drömmen. Ändå sjöng vi:

Öppna dina knutna händer, först då kan du ta emot. Öppna dina slutna ögon, först då kan du se.

Öppna också hela hjärtat, ta emot vad Gud vill ge. Våga leva livet öppet, våga leva det!

Öppna mina knutna händer, så att jag kan ta emot. Öppna mina slutna ögon, så att jag kan se.

Öppna också hela hjärtat, så att jag kan ta emot, Livet som du anförtror mig nu och varje dag.

(Text: Joel Tobiasson & Göran Berglund)

Jag undrar så vad det är jag behöver öppna mig för? Visst har jag känt mig lite hopknuten och suddig emellanåt, men jag har inte tänkt på att mina händer är så hårt knutna…  Och vad är det som är så viktigt att jag får syn på i livet just nu? Vad hade konfirmationstiden för viktigt att berätta som jag tydligen är i behov av att återvända till?

Jag känner ganska stor tillit till vad mitt omedvetna försöker att kommunicera med mig. Men för att kunna utforska det behöver jag våga gå nära det diffusa och se vart det leder.

Idag ska jag ta fram mitt gamla sånghäfte från konfirmandlägertiden och sjunga igenom alla sångerna i vaket tillstånd. Det ska bli spännande att se vilka känslor och tankar det väcker.

Jag önskar dig en fin dag!

I går läste jag en debattartikel som gjorde mig väldigt arg. Jag blev så upprörd att jag satte mig och skrev ett långt och syrligt svar. Sedan kastade jag det. Tack och lov.

Istället återvände jag till debattartikeln och läste igen och frågade mig samtidigt vad det är i texten som väcker mina känslor och varför? Vad är det i sak jag kritiserar eller inte håller med om? Finns det fler möjliga hållningar till denna text än vad jag först kan se? Vad kan möjligtvis författaren ha med sig i bagaget som gör att det är möjligt att driva sådana ståndpunkter?

Utifrån detta kunde jag nu skriva ett helt annat svar som var mycket närmare mig själv än det förra. Jag var bestämd med vad jag kritiserade och jag kände mig vänligt inställt när jag skrev och tydliggjorde mig. Det var härligt.

Det är viktigt att möta en text med välvilja. Behöver texten kritiseras ska den självklart det. Men först behöver kritikern anstränga sig för att försöka förstå. Kanske går det att begripa något om författarens situation och empatiskt sätta sig in i de möjliga känslor och tankebanor som upplevs och prövas? Först efter detta kan en möjligtvis kasta sig ut med kloka påtalanden och vass argumentation. Såga inte enbart för sågandets skull. Inte heller därför att det kan vara underhållande att läsa. Om en text ska sågas ska det ske med finess och värdighet. Viktigt att påtala att det är texten som sågas, inte skribenten.

Det är viktigt att tolka texter utifrån en slags välvillighetens princip. Jag vill helt enkelt slå ett slag för detta. Sätt mig gärna på plats – men jag vill med klokhet hänvisas dit.

Vi behöver hjälpa varandra att utvecklas på vägen.

Förklarade stunder är märkliga och underbara. När allt plötsligt uppenbaras och det känns som vi ser rakt in i sanningen för några sekunder. Kanske är stunderna härliga just därför att de försvinner igen? Det går inte att stanna kvar i det starka ljuset. Då skulle vi inte länge vara mänskliga. Det är både sorg och glädje.

Det är stort de stunder när dimman lättar och vägen visar sig. Låt oss gå vägen som om vi alltid ser den. Låt oss känna oss fram med våra kroppsminnen när perceptionsförmågan återgått till det vardagliga.

Våra kroppar har en finurlig förmåga att komma ihåg. Kroppen känner till saker som våra tankeförmågor och intellekt kvickt tappar. Det är förståndigt att leva nära det kroppsliga och lyssna till oss själva. Jag vill dansa, röra mig, springa och gå. Och stretcha. Det är som ett fortsatt samtal med det outgrundliga.

Jag är tacksam för stunder med öppen blick, fritt spjäll mot himmelen. Men också böjd att acceptera den mänskliga gåtfulla spegelbild som tillhör det vanliga.

Kom ihåg att efter ett förklarat ögonblick är den nya dimman som faller annorlunda. Den gåtfulla spegelbilden är förändrad. Visst skymtar något nytt fram? Närvaron känns i kroppen fast jag inte längre ser det som jag för ett ögonblick såg.

Plötsligt dyker något upp som jag inte visste att jag letade efter. Så kan det kännas när jag drömt en dröm som tar mig ut i nya tankebanor och som på sikt kanske leder till nya vägval…

Visst är det fantastiskt när vi kommunicerar med oss själva på detta sätt!

Drömmarnas betydelse är inte att underskatta. Drömmar – både dagdrömmar och de nattliga – bär liksom på oss själva i ocensurerad form.

Det mesta i oss är omedvetet för våra vakna och rationella jag. Men det omedvetna är ändå i högsta grad närvarande i vardagen och leder oss på vissa sätt bortom alla logiska förklaringar.

Testa att berätta för en vän om dina drömmar och se hur berättelsen ger form åt drömmarnas diffusa värld. Eller varför inte måla? Färger och abstrakta bilder kan ha mycket att säga oss när vi senare återvänder till bilderna och tittar på dem.

Idag tänker jag observera alla mina felsägningar, mina dagdrömmar och spontana infall, för att utforska vad mitt omedvetna möjligtvis försöker berätta. Det ska bli roligt.  

Plötsligt är en medelålders… Det märker man på att de existentiella frågorna dyker upp mer och mer.

Vad sätter jag verkligt värde på? Vad har jag för egentlig uppgift här i livet? Hur vill jag vara som människa? Vad vill jag ge mitt stöd till? Vad är jag beredd att avstå ifrån? Vad är förhandlingsbart? Och vad är absolut inte det?

Fixeringen kring allt det som jag kan avmattas till förmån för funderingarna på vad jag djupast sett vill.

Kanske är alla dessa frågor ett steg mot att få ihop alla tankar med det levda livet? Drivkraften när solen står som högst handlar om att bli sannare.

Vilken livsglädje det innebär när vi kan stå på oss och våga sluta med gammalt groll. Friheten görs tillgänglig när vi prioriterar mera. Det är tid att öppna för dem vi kan vara och vad vi kan göra i den tid som räcks oss.