Det är mitt på dagen, men Eva är yrvaken. Håret är samlat i en tofs mitt på huvudet, och hon är klädd i mjukisbyxor. Evas mormor har nyligen dött. Eva hade inte råd att åka till begravningen, och hon är ledsen över att hon inte fick möjlighet att ta farväl. Mormor var Evas stabila punkt i en för övrigt rörig uppväxt. Eva minns hur mormor tog henne och syskonen till Jollibee och Mc Donald’s och bjöd på hamburgare när de var som hungrigast.
Eva gäspar, men hon håller hela tiden ett vakande öga på John – sin lillebror, och den av syskonen som senast flyttat till Bahay Tuluyan. John var bara nio månader då han kom hit. Deras mamma var hög av droger då lille John kröp ut i gatan och blev påkörd av en bil. Han klarade livhanken, men fick en huvudskada, och mamman tog honom till Bahay Tuluyan för att få hjälp med sjukhusvård.
Att få komma till Bahay Tuluyan
Eva har bott på Bahay Tuluyan i fyra år, hon kom hit när hon var nio. Eva och hennes kompis var som vanligt ute och tiggde. Av en slump råkade de be Catherine, Bahay Tuluyans programansvariga, om pengar.
”Istället för att tigga, vill ni sova i en skön säng i natt?”, frågade Catherine. Tjejerna sa ja, och Catherine introducerade dem till Bahay Tuluyan.
Mötet med Bahay Tuluyan gjorde att Eva visste var hon skulle vända sig när situationen för henne och hennes syskon blev helt ohållbar. När föräldrarna inte kunde skydda dem från gatans alla faror, tog hon en natt med sin lillebror och flyttade in på Bahay Tuluyan.
–Successivt lärde vi känna familjen. De hade inget hem, alla sov på gatan. Mamman ville först inte släppa ifrån sig sina barn, men till sist insåg hon att barnen skulle ha det bättre på centret. Sakta har vi jobbat upp ett förtroende hos mamman, säger socialarbetare April Rose Mosheni Tabrizi.
En bättre framtid väntar
När vi pratar om tiden före Bahay Tuluyan rinner tårarna ner för Evas kinder. Hon minns hur det var att sova på gatan, hon minns hur mamman sniffade lim, hon minns människors undvikande blickar, hon minns hur folk puttade henne och försökte få henne ur vägen när hon tiggde på gatorna, och hon minns sin egen oro över sin och syskonens framtid.
–Om jag inte hade kommit till Bayah Tuluyan hade jag fortfarande varit ute på gatorna och tiggt, konstaterar hon.
Eva drömmer inte om kläder eller prylar. Hon längtar inte efter en mobiltelefon eller en fin klänning. Hennes enda önskan är att samla familjen i ett hus. Så att de ska slippa bo på olika ställen. Så att de kan få vara tillsammans igen.
–Och så vill jag bli socialarbetare och hjälpa barn som lever på gatorna, barn som tvingas tigga för att överleva.
TEXT: Anna Wahlgren