Frederico ligger naken på stengolvet. Han har blåmärken över hela kroppen och ser ut som ett skelett. Är han död eller levande? Runt omkring honom i det överfulla rummet rör sig barn. Deras röster ekar mellan de kala väggarna. Några sover på golvet, det stinker urin och avföring från en tunna i ett hörn.
April Rose Amistoso Mohseni är socialarbetare och har i fem år arbetat för vår partner, barnrättsorganisationen Bahay Tuluyan i Manila i Filippinerna. Det är hon som berättar om Frederico, ett barn som Bahay Tuluyan omhändertog från ett statligt mottagningscenter för gatubarn.
– Fast barnen kallar det för arresten, berättar April. Där finns ingenting. Barn blir inlåsta bakom galler i tomma rum. Det finns ingen sysselsättning eller utbildning. Barnen delar på en och samma tvål och tandborste. De blir hotade och slagna.
Rensa gatorna på gatubarn
Manillas uppskattningsvis tvåhundratusen gatubarn bor på kartongbitar på gatorna och under broar. De finns överallt. De hänger där det finns förmögna människor att tigga av, och restauranger, som ibland sticker till dem något att äta.
Myndigheterna försöker ta tag i situationen. I varje större stad i Filippinerna finns en statlig gatubarnsmottagning. Det låter bra och genomtänkt, men i praktiken behandlas gatubarnen i Manilla som ohyra. Projektet går under namnet “Zero Street Children”.
– Uppgiften är uttryckligen att städa bort gatubarnen från gatan. Barnen kan när som helst på dygnet med våld släpas in i skåpbilar och föras till gatubarnsmottagningen på obestämd tid, berättar April.
Flera gånger per år genomför också staten omplaceringar. Hela grupper av fattiga människor som bor på gatan eller i slummen förflyttas till ett område utanför staden.
Ineffektiv metod
– Men det är en ineffektivt metod, eftersom man inte kommer åt grundproblemet, fattigdomen, säger April. De får ett boende, men där finns inga skolor, ingen affärer, ingen möjlighet till inkomst. Det dröjer inte länge förrän alla är tillbaka igen.
Bahay Tuluyan begär att få omhänderta Frederico. April tar honom till sjukhuset där läkare konstaterar att han har flera frakturer och är svårt undernärd. Han behöver specialistvård och tas om hand på ett behandlingshem.
Socialarbetare och polis har låg kunskap om barns rättigheter och förstår sig inte på gatubarnens menatalitet, menar April Rose Amistoso Mohseni. Ronaldo, längst till vänster och hans bror Boyet i mitten är två att de gatubarn som nu bor på Bahay Tuluyan. Foto: Kat Palasi /Ikon
Media tar upp Fredericos fall
Fredericos fall blir startskottet för ett intensivt lobbyarbete. Bahay Tuluyan skriver brev på brev till borgmästaren utan att få något svar. De vänder sig i stället till media. En redaktion nappar och Fredericos öde får en helsida. De usla förhållandena som råder på gatubarnsmottagningen beskrivs i detalj.
Samtidigt ordnar Bahay Tuluyan en demonstration framför myndighetens stora vita byggnad. Gatubarnen som bor på Bahay Tuluyan är där med banderoller och till slut vaknar myndigheterna. Efter ett halvårs kamp stängs mottagningen.
– Det var en seger, men bara en delseger. En ny mottagning har öppnat och förhållandena är inte mycket bättre där, säger April.
Låg kunskap om barns rättigheter
Det är omöjligt att begripa att vi talar om en statlig verksamhet. Trots att Filippinerna har ratificerat barnkonventionen för länge sedan är Fredericos fall inget undantag visar de intervjuer med gatubarn som Bahay Tuluyan systematiskt genomfört.
– Det är okunskap. Polisen och även socialarbetare vet väldigt lite om barns rättigheter. Gatubarn är inget värda. Myndigheterna har ingen förståelse för hur ett gatubarn fungerar, vad gatan gör med barnet. Det lever också kvar en tro på att det krävs aga för att uppfostra ett barn.
Bahay Tuluyan erbjuder utbildningar och har sedan 2015 utbildat över trehundra poliser och 500 anställda inom socialförvaltningen.
– Vi arbetar på lång sikt. Det kommer att ta tid att förändra samhällets attityd till dessa barn.
April Amistoso Mohseni tillsammans med sjuåriga Elisa som bor på Bahay Tuluyan; ”Det trygga huset”. Organisationen är en familj för gatubarnen och en nagel i ögat på myndigheterna. Foto: Kat Palasi /Ikon
Förvärrat läget under president Duterte
Under president Rodrigo Dutertes ledarskap har situationen förvärrats för gatubarnen och även för barnrättsorganisationerna. I kampen mot drogerna arresteras, och i värsta fall avrättas, vuxna och barn som bara råkar befinna sig på fel plats, vid fel tidpunkt.
– Rädslan sprider sig i samhället. Barnens utsatthet har ökat, säger April. Men vi ger inte upp. Vi markerar tydligt vårt ställningstagande i människorättsfrågan. Vi måste fortsätta knacka på myndigheternas dörrar för att få dem att agera.
Frederico återhämtade sig förvånansvärt fort och av en tillfällighet fick Bahay Tuluyan kontakt med hans mamma.
– Han mår bra nu. En saga med ett lyckligt slut, ler April.
Magdalena Wernefeldt,
Svenska kyrkans internationella arbete
Fakta:
Bahay Tuluyan är en barnrättsorganisation som under många år bedrivit uppsökande arbete bland barn som lever på gatan och i slummen. De driver ett hem där barn kan få komma och bo eller delta i dagverksamhet. De arbetar med inkomstgenererande projekt, utbildar myndigheter och bedriver påverkansarbete. I årets julkampanj Jag är ett liv, berättar vi särskilt om arbetet i Filippinerna. Läs mer om Jag är ett liv här >>
Klicka på bilden för att ge direkt.