Däremot är det värt att fundera på hur och varför vi använder fattigdom som begrepp. Idag talar vi om flera olika sorters fattigdom. Vi talar om ”absolut fattigdom” eller ”extrem fattigdom”, där människor kategoriseras under eller över olika fattigdomsgränser. Den mest vedertagna är Världsbankens definition av extrem fattigdom som sedan 2015 är att leva på under 1,90 dollar om dagen. Det är utifrån dessa fattigdomsgränser, internationella och nationella, som mottagarna (”de allra fattigaste”) av många biståndsinsatser och sociala skyddsnätsprogram väljs ut. Problemen med att rikta insatser till de allra fattigaste är flera, men de grundar sig ofta i missuppfattningen om att fattigdom är ett statiskt tillstånd, när fattigdom i själva verket är något som många människor går in och ut ur under olika faser i livet. Dessutom upplevs det i många kulturer som skamfullt och stigmatiserande att bli utpekad som fattig.
I de rikare länderna talas också ofta om ”relativ fattigdom” vilket beskriver människors inkomster i förhållande till andras i det omgivande samhället. OECD:s fattigdomsgräns går exempelvis vid 50 % befolkningens medianinkomst. Fattigdom kan också mätas inom olika befolkningskategorier, som exempelvis barnfattigdom.
Inom utvecklingssamarbetet är det också vanligt att inte bara prata om ekonomisk fattigdom utan istället förstå fattigdom ur olika dimensioner, såsom tillgången till makt, jämställdhet, säkerhet, och miljö. Se exempelvis Sidas multidimensionella fattigdomsperspektiv.
Fattigdom som begrepp är naturligtvis viktigt för att kunna mäta och följa social och ekonomisk utveckling. Men är ”fattigdom”, ”fattigdomsperspektiv” och ”fattigdomsbekämpning” lika relevanta begrepp när det handlar om att verka för samhällsförändring och att förverkliga mänskliga rättigheter? Vad händer om vi skulle vända på begreppen och istället ställa frågan. Vad är tillräckligt?
Svenska kyrkans partner Studies in Poverty and Inequality Institute i Sydafrika (SPII) gör exakt det. Istället för fattigdom väljer de att prata om vad som är en skälig levnadsstandard för alla människor (”a decent standard of living”) och hur samhället måste förändras för att nå dit.
Sydafrika och södra Afrika tillhör de mest ojämlika regionerna i världen. En stor majoritet av södra Afrikas länder klassas som medelinkomstländer, men ojämlikheten är enorm. Enligt Världsbankens fattigdomsindex så lever 20 % i extrem fattigdom i södra Afrika, och som SPII visar i fallet i Sydafrika är en skälig levnadsstandard förunnad ett fåtal. I Sydafrika talar man också om tio-procentsproblemet vilket tydligt illustrerar ojämlikheten i samhället då ca 10 % av alla löntagare lever på en levnadsnivå som är likvärdig med europeiska medel- och höginkomsttagares levnadsstandard. Landets nyligen fastslagna minimilön på ca 2000 svenska kronor per månad räcker däremot inte till en skälig levnadsstandard.
SPII:s verktyg Decent Standard of Living Index bedömer samhället utifrån en rad kriterier och socio-ekonomiska variabler för att se om människor i Sydafrika har en skälig levnadsstandard. Enligt Världsbankens fattigdomskriterier beräknas ca 54 % av Sydafrikas befolkning vara fattiga, och det är en befolkning som till stor del får sin utkomst från socialbidrag som inte är baserade på prisnivån i landet. SPII:s index visar dock på att så många som 80 % av befolkningen inte har en skälig levnadsstandard, inte kan leva ett anständigt liv på sin utkomst, och berövas därmed möjligheten att fullt ut kunna utöva sina medborgliga rättigheter.
Sveriges samhällsbyggnad från efterkrigstiden byggde på ett ideal om att alla i samhället skulle få det bättre och kunna utöva sina rättigheter på jämlik basis. Svenska kyrkan tillsammans med partner önskar bjuda in Sida och UD till ett samtal om hur Sverige skulle kunna bidra till att ändra diskursen från fattigdomsbekämpning till skälig levnadsstandard för alla inom det internationella utvecklingssamarbetet. Det är dags att leva upp till de inkluderande hållbara utvecklingsmålen och genom att verka för en skälig levnadsstandard för alla.
/Gunilla Palm, Policyrådgivare social trygghet, Svenska kyrkans internationella arbete
The Swedish welfare model after the Second World War was developed based on the idea that everyone in the society should get a better standard of living and be able to exercise their rights at an equal level. Church of Sweden together with partners would like to invite Sida and the Ministry for Foreign Affairs to a discussion about how Sweden could contribute to change the discourse within international development cooperation from poverty eradication to a decent standard of living for everyone. In order to achieve the Sustainable Development Goals and fulfil human rights, we need to start discussing a decent standard of living for all.