Under vårt besök i den kurdiska huvudstaden Erbil får vi oväntat en dag fri och bestämmer oss för att försöka ta oss de dryga fem milen till Mosul. Vi är tre personer i vår lilla delegation, Svenska kyrkans regionala representant, vår chaufför och jag själv.
Efter att ha tagit oss igenom två checkpoints, där chauffören uppmanade oss noga betona att vi kommer från en kyrka och inte någon NGO, kunde vi rulla över den provisoriska bron in till Mosul (alla sex broar över floden Eufrat i Mosul blev förstörda under kriget).
Vid infarten till staden står en halvfärdig hög byggnad. Den användes av Da’esh för att avrätta människor genom att de slängdes ned från taket. Nyligen hölls en konsert där, för att ge nya associationer till byggnaden och för att manifestera att nu får åter sköna toner ljuda i Mosul.
Chauffören konstaterade att mycket har förändrats sedan hon var här för två månader sedan och bråte har röjts från gatorna. På flera håll arbetade grävskopor för att riva det som blev totalförstört under striderna mot Da’esh.
Vi tog oss till den latinska kyrkan i Mosul. Utanför stod två präster i sällskap med ett par poliser. Kyrkan var låst, och genom kulhålen i porten gick det inte se mycket. Men alldeles bredvid pågick ett husbygge och vi erbjöds av en byggarbetare att ta oss upp på taket för att kunna se in på innergården där den gamla lilla kyrkan stått. Nu fanns någon vägg kvar, inget mer. Hur det stod till med den stora kyrkan vet vi inte.
Byggarbetaren, som hette Ahmed, var en av de sista som hållits kvar av Da’esh som levande sköld. Hans bror hade dödats. Där husbygget nu pågick hade ett hus stått som utsatts för en direktträff av de missiler som skjutits mot Mosul under kriget.
Ahmed från Mosul ser ut över förstörelsen kring den latinska kyrkan i gamla Mosul.
När vi kom tillbaka till bilen stod poliserna kvar. De förklarade för oss att i Mosul var människor ”galna” så de hade bestämt sig för att följa oss runt i stadens gamla delar. Vi såg flera kyrkor med tillhörande byggnader som daghem och kloster. De flesta mycket illa åtgångna, i någon av dem låg högar med parabolantenner som Da’esh beslagtagit. På en av innergårdarna hade biskopar och präster tidigare blivit begravda, nu hade gravarna genomsökts i hopp om att hitta guld och annat. I ett par av kyrkorna fanns stora ytor av sot på golvet, vi fick veta att där hade man bränt liken av dödade Da’eshkrigare.
Enligt uppgifter sker återuppbyggnadsarbetet genom FN:s försorg. Iraks regering skjuter inte till resurser och det är också svårt för biståndsorganisationer att bli registrerade i Irak, vilket ytterligare sinkar arbetet.
Men det pågår mycket aktivitet, rörmokare jobbar med att dra vattenledningar intill huskropparna, och sliter med att reparera avloppssystem, andra bygger nytt eller söker återställa sådant som går att reparera. Men det smärtar att se all förstörelse av liv, av drömmar, framtidsplaner, hus, kultur, relationer – och samtidigt slås vi av energin att laga, lappa och bygga nytt. Alla dessa ansträngningar av människor som vittnar om att här hör de hemma och här vill de leva.
Medan vi vandrar runt i Mosul och ser förödelsen, går mina tankar till en helt annan tid och plats – Gdynia och Gdansk (Danzig) och året är 1947. Vad det så här det såg ut där när min pappa fick jobb som sjömanspräst i de två städerna? Ruiner, ruinhögar, människor som slet med att på något vis skapa en ordning i den förödelse som kriget medfört. De vackra kristallglasen som står hemma får en annan betydelse då jag vet att de köptes på marknad i Polen. De som tog dem till marknaden gjorde det för att få pengar till mat, kläder eller kol för att värma sig.
Vi ser också längs vägen mellan Mosul och Erbil hur det uppstått spontana marknader. Är det gods från ruinmassorna som tagits tillvara? Möbler, kokkärl, kläder, med mera.
Vi avslutar vårt besök i Irak i Karakosh/Hamndaniya, en stad som enbart hade kristna invånare. Här är kyrkorna inte alls så illa åtgångna. Vi vandrar runt en kyrka som ser tämligen oskadd ut på utsidan. På tomten står också ett gammalt kapell med en målning (fresk) som är svårt skadad. I våra samtal med biskoparna har vi förstått att Da’esh eldat med något inne i kyrkorna. Man vet inte riktigt med vad men det har resulterat i ett salthaltigt lager på väggarna. Vi besöker en annan kyrka där rengörings- och återställelsearbete pågår för fullt. Taket är alldeles svart.
Vad tjänade det för syfte?
När detta skrivs befinner jag mig i Israel och Palestina, och intrycken från besöket i Irak finns med mig. En av dagarna besökte vi Yad Vashem som bland annat rymmer museet över förintelsen, så är det ofrånkomligt att inte skrämmas och skämmas över vad vi människor är kapabla att göra mot varandra. Samtidigt finns vittnesbörden från både Irak och andra världskriget om människor som tog risker för att skydda dem som levde i förföljelsens utsatthet. Denna dubbelhet som ryms i varje människa, förödelse av liv och mäktig uppoffrande kärlek.
Psalmens ord tränger sig på mig:
”Vårt fängelse är byggt av rädslans stenar. Vår fångdräkt är vårt eget knutna jag.
Guds kärlek är som stranden och som gräset, är vind och vatten och ett oändligt hem.
O döm oss Herre frisäg oss i domen. I din förlåtelse vår frihet är. Den sträcker sig så långt din kärlek vandrar bland alla människor, folk och raser här.”
Hur långt är jag mäktig att vandra med Guds kärlek?
Erik Apelgårdh
November 2018