”Morning forgot to accompany me when I left.
There, it dwells, back home.
Taking olive oil and thyme sandwiches to school.
I forgot the morning back home.”
Raderna ur dikten skriven av en tolvårig pojke vid namn Mohammad från Aleppo i Syrien, ekar i mitt huvud. Mohammad bor nu i ett flyktingläger i Libanon, och han är en av de barn som bidragit med dikter till utställningen ”Haneen” (”Längtan”) i Beirut. De är utställda med konstverk som olika libanesiska och syriska konstnärer skapat för att illustrera dikterna. Genom konstverken tar barnens längtan, frustration och förhoppningar form.
Dikterna sätter ord på det ofattbara i att fly sitt hem, att förlora sina nära och kära, att helt plötsligt finna sig själv i ett flyktingläger. Många av dikterna handlar om att förringas till en ”flykting” eller siffra. Jamal, tretton år från Aleppo, skriver om hur han en gång i tiden gick i skolan och hade ett namn, nu sen han kom till Libanon kallas han bara ”flykting”. Shokri, elva år från Aleppo, skriver om hur han brukade älska nummer och matte, men hur de nu får honom att känna sig omänsklig, att bli förminskad till ett nummer.
”I forgot the morning back home, and I no longer know anything about it. Did morning die?” frågar Mohammad i sin dikt. Mer än 465 000 syrier har dödats och över en miljon har skadats. Det uppskattas att mer än 12 miljoner syrier befinner sig på flykt – det motsvarade innan kriget halva landets befolkning. En av dem är Nadir, en pojke från Syrien som ofta ses i området där jag bor. Han är elva år gammal och spenderar dagar och kvällar med att gå mellan caféer och sälja vykort eller göra trolleritrick.
Mohammed, som åker runt på moped och levererar uthyrda vattenpipor, är också en av de på flykt – en av siffrorna. Mohammed är sexton och när jag frågade om han går i skolan frågade han mig hur han skulle kunna göra det? Med en familj på flykt, en sjuk pappa och ingen inkomst till familjen kan inte en sextonåring hitta tid att gå i skolan. Istället åker han runt på den lånade mopeden med vattenpipor och kol över hela staden. En leverans tar kanske en timme, och kostar beställaren ungefär 50 kronor, som ska delas med företaget Mohammad jobbar för.
Jag vill så gärna bara ha positiva berättelser att dela med mig av. Vill berätta om hur fantastiska och starka partners vi har, och om alla otroliga människor jag träffar varje dag. Men ibland är det svårt. Speciellt när jag skriver om Syrien. För kriget fortsätter, nu in på ett åttonde år. Syriska regimen påbörjade i februari en luftoffensiv mot östra Ghouta utanför Damaskus, som av många beskrivits som den blodigaste offensiven man sett under hela inbördeskriget. Inga försök till fredsavtal, eller ens vapenvila, har lyckats. Trots det drömmer Mohammad, och de flesta andra barnen i utställningen, om att återvända. Återvända till sina hem, till sina vänner, till sina skolor, till sina liv:
”Our morning never dies
One day, we will return to play
Our morning will be waiting for me
and I will run towards it and kiss both its cheeks.”
Text: Johanna Svanelind