Här kan barnen slappna av

Dammet yr när barnen springer runt på gården. De flesta är barfota och kläderna är slitna eller trasiga. De är närmare 140 barn och endast tre barnskötare. En liten flicka har en tröja som det står ”Gaspard et Lisa” på – en animerad serie som min fyraåring hemma i Sverige tittar på. Jag kan inte låta bli att undra hur tröjan tagit sig hit – till flyktinglägret Pamir i delstaten Unity i Sydsudan.

Child friendly space

Barnen visar upp en imponerande föreställning med rockringar. Till kompisarnas klappande och sång rockar de först med midjan, sedan armen och sist halsen. Barnskötaren Kafi Mousa Ibris, 25 leder entusiastiskt barnen i föreställningen. Han fick jobbet som barnskötare på det så kallade Child Friendly Space för ett halvår sedan.

– Här kan barnen slappna av och lära sig sånger som de tar med sig hem. Många har det jobbigt hemma. Vissa blir slagna, andra har sett sina föräldrar skjutas eller bli våldtagna. Vi vill ge dem något annat att tänka på, säger han.

Kafi märker snabbt vilka barn som mår dåligt.

– De kan inte koncentrera sig eller knyta an till de andra barnen. Istället isolerar de sig, gråter och kan inte förklara varför de mår dåligt.

Han brukar ta undan de barnen och försöka prata med dem. Vissa uttrycker sig bättre om de får rita eller använda modellera. Då kommer deras upplevelser fram i form av till exempel bepansrade jeepar eller vapen.

Kafi säger att många inte har någon att prata med hemma. På förskolan får de leka under trygga förhållanden. Bara det faktum att föräldrarna vet att någon annan ser dem kan vara ett skydd. Han skulle dock önska ännu mer för barnen. Till exempel gungor och att de fick mellanmål under de tre timmar de är där.

– Det skulle hålla deras motivation uppe. De blir väldigt trötta när de lekt en stund.

Erfarenhet av att själv ha flytt men nu känna sig trygg

Kafi är själv flykting ifrån Nubabergen i Sudan. När Sydsudan blev självständigt 2011 blossade strider upp mellan den sudanesiska armén och rebeller. Hans hemby och fälten runtomkring förstördes av arméns flygvapen.

Kafi, som då var 19 år, flydde tillsammans med sina föräldrar och syskon. Resan gick till fots under torrperioden då det var ont om vatten och otroligt hett. Familjen bar på mat, vatten och några få ägodelar, men det mesta lämnades kvar i byn.

– Vi hade med oss vårt husdjur, en apa, som dog längs vägen. På nätterna sov vi utomhus under träd. När armén attackerade gömde vi oss i jordhålor.

I Pamir känner sig Kafi trygg. Idag är han gift och har en son på ett och ett halvt år. Han är oerhört tacksam över jobbet som barnskötare. Lönen på 150 dollar (strax över 1 200 kronor) i månaden försörjer Kafis egna lilla familj, hans föräldrar och sju syskon. Det blir ett välkommet tillskott till matransonerna, som alla flyktingarna i lägret får en gång i månaden.

Kan du köpa något till dig själv också för pengarna?

Kafi ler.

– Om pengarna räcker köper jag kläder och skor. I vår kultur är det naturligt att dela med sig och hjälpas åt. Men jag förstår att jobbet betyder mycket mer än pengarna för Kafi.

Det märks på honom att han är motiverad. Han pratar hela tiden om hur han skulle vilja förbättra livet för honom själv och barnen på förskolan. Hans allra högsta önskan är att studera vidare på universitetet och bli läkare.

– När min pappa drabbades av en stroke blev vänstra sidan av hans ansikte förlamat. Vi letade efter en doktor men hittade ingen. Då bestämde jag mig för att jag ville bli läkare.

Det närmaste universitetet ligger i huvudstaden Juba. Kafi kan ansöka om ett stipendium för att studera där. Men konkurrensen är hård. Hittills har han inte lyckats. Han frågar om jag kan hjälpa honom. Jag föreslår utan att veta något att han kanske kan ansöka igen. Han nickar.

– Jag ber och hoppas av hela mitt hjärta att jag ska få studera vidare

Text: Anna Jonasson