Jag tillhör en av dem som fick läsa det reviderade biskopsbrevet om klimatet i förväg och som erbjöd mig att skriva en blogg.
Jag ville skriva om de människor som drabbas av klimatförändringarna redan nu. Jag ville berätta om och sörja de 350 människor i Indien, Nepal och Bangladesh som dött till följd av regnovädren under monsunperioden i år. Tänka på alla de tusentals människor som dog till följd av orkanen Idai i Zimbabwe och Mocambique. Sörja skogen som brinner och förlusten av biologisk mångfald i Amazonas. Sörja med alla dem som drabbats av de otaliga katastrofer som aldrig når våra nyhetssidor. En sådan dold mänsklig katastrof sker åtminstone varje vecka, enligt FN:s speciella rapportör för katastrofrisker – Mami Muzutori. Jag ville skriva om min oro. Inser också att uppgivenheten lurade bakom hörnet.
Men så läste jag biskopsbrevets uppmaningar, som gav tröst och bekräftelse att det är i sin ordning att känna sorg och oro inför framtiden om ingenting görs.
Biskopsbrevet uppmanar oss att samtala med andra om vad vi tänker och känner inför klimatkrisen
När jag bejakat min sorg och oro, så började en ny kraft spira. En kraft som från början var något mer ilsken än hoppingivande. Jag har stor förståelse för Gretas upprörda ilska över beslutsfattare som applåderar det hon säger, men samtidigt kommer med undanflykter istället för att fatta de nödvändiga beslut som krävs för att vända en ohållbar klimatutveckling. ”How dare you?” är en fullt rimlig fråga. En fråga och vrede som påminner om Jesus i templet. Även Jesus reagerade då kortsiktiga ekonomiska vinster blir viktigare än andliga och existentiella behov. Han slängde helt enkelt ut månglarna ur templet när de hotade platsen för bön och andakt. Jag tror att denna typ av verbal helig vrede kan vara på sin plats när det riktas till dem som har makten och när livet på jorden, som vi känner till det, hotas.
Klimatkrisen är en rättvisefråga. Det går inte att försvara att en utveckling som gynnar 10 procent av världens rikaste människor i världen ska betalas av den fattigaste halvan och våra barnbarn. Biskopsbrevet talar om klimatkrisen som en existentiell och andlig fråga. Klimatkrisen är i högsta grad en etisk, politisk och social rättvisefråga. Enligt organisationen Oxfam, som citeras i Biskopsbrevet, så orsakar de 10 procent rikaste människorna i världen hälften av alla klimatutsläpp. Den fattigaste halvan av jordens befolkning orsakar 10 procent. Just nu är det den fattigaste halvan av jordens befolkning som drabbas värst av klimatkrisen. Detta är också skälet till att Act Svenska kyrkan arbetar för klimaträttvisa.
Biskopsbrevet uppmanar oss att låta vår oro bli till politisk kraft. Att använda vår rätt och vårt ansvar som medborgare och väljare att genom politiken verka för en kraftfull klimatomställning
I samband med FN:s klimatkonferens i Durban 2011 engagerade sig kyrkoledare med stöd av ACT alliansens medlemmar och Kyrkornas Världsråd för att samla in namnunderskrifter för klimaträttvisa. Man krävde att världens ledare skulle ta sitt politiska ansvar för en hållbar utveckling. Det var över 200.000 underskrifter som lämnades in till FN:s klimatmöte av den Sydafrikanske biskopen Desmond Tutu. Då var detta den största civilsamhällemanifestationen för klimatet.
I år deltog jag i klimatstrejken i Stockholm. När vi gick Götgatan fram över bron till Gamla stan sjöng vi om och om igen en sång vars text löd;
People gonna rise like the water. We’re gonna face this crisis now. I hear the voice of my great grand-daughter. Singing Climate Justice Now!
Människor kommer resa sig som vatten. Vi ska bemöta krisen nu. Jag hör mitt barnbarns röst. Hon sjunger klimaträttvisa NU!
Den 27 september i år lyckades Greta Thunberg tillsammans med andra skolungdomar mobilisera över 7,5 miljoner människor i strejker och manifestationer för klimatet för att få världens beslutsfattare att ta sitt ansvar för vår och framtida generationers framtid. Det är en global folkrörelse som växer fram som påminner om profeten Amos ord; ”låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström”.
Foto: Samuel Munck
Det är tufft att kämpa ensam, men tillsammans kan vi verka för hopp och förändring.
Tillsammans, du och jag, med biskopar, vänner och människor vi inte känner
så kan vi be, sjunga och kämpa för klimaträttvisa Nu!
Margareta Koltai, Tematisk rådgivare för rättvis och hållbar försörjning
Den här bloggtexten är inspirerad av Biskoparnas brev för klimatet och dess uppmuntran till alla människor i Sverige;
- Samtala med andra om vad du tänker och känner inför klimatkrisen.
- Låt din oro bli till politisk kraft. Använd din rätt och ditt ansvar som medborgare och väljare att genom politiken verka för en kraftfull klimatomställning.
- Ta konkreta steg i din egen vardag. Minska utsläpp genom att ändra res- och matvanor, se över sparande, boende och konsumtion.
- Stöd människor som drabbas hårt av klimatförändringar.
- Ta vara på resurserna i den religiösa tradition som är närmast dig. Sök stöd hos andra och ge inte upp: ingen kan ensam förändra världen och ingen är perfekt, men allas bidrag behövs.