Jag går sakta runt för att se människorna, söka möta deras blickar. Några av de mindre barnen döljer sig medvetet. Ibland så möts våra blickar och jag lyfter handen mot hjärtat. Vi ser varandra och nickar.
Erik Apelgårdh
Jag befinner mig i ett av flyktinglägren i Kurdistan, närmare bestämt i Sheikhan Camp, ett läger som rymmer ungefär 5000 yazidiska flyktingar. Flertalet från Sinjar. Några pojkar kör i kapp på skrangliga cyklar. Lek mitt i allt. Skratt. Några av männen som är i färd med att sätta ihop ett tält gör det för att man kommande dag ska högtidlighålla ettårsdagen av en anhörigs död, en pershmergasoldat. Livets milstolpar och traditioner följs även i lägret. Kanske är det inte bara en känsla av plikt utan också en påminnelse om att kanske kunna leva ett annat liv. Ett liv där ”hemma” var mer än ett tält på en ödslig grusplan, ett liv som var tillsammans med släkt och grannar.
Vi ser människors nöd-men ändå inte
Om en man med vars ögon är utan liv får vi veta att han länge var den enda i familjen som fanns i något slags säkerhet. Var resten av hans familj fanns var okänt. Nyligen återfanns två av hans döttrar, men resten av familjen? Ännu vet ingen; sexslavar hos Daesh-krigare, begravda i en av de många massgravar som finns i de områden Daesh kontrollerat?
Alla möten är drabbande och det är svårt att inte undra hur det känns att vara föremål för en främlings blick när man själv, med all rätt, tycker sig leva på ett ovärdigt sätt? Hur många har som jag vandrat runt där i lägret för att se människornas nöd, för att se konsekvenserna av Daeshs krigföring? Många. Och många ger också stöd till lägrets invånare. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att jag skäms som svensk, som kristen och som europé. Vi kan bättre!
De flyr för sin överlevnad
I debatten hörs röster om att vi inte mäktar med fler människor på flykt. Men de som flyr gör inte valet med utgångspunkt i huruvida vi ”mäktar med” att ta emot dem. Det är istället medmänniskor som flyr för överlevnad, för att de inte får leva värdigt, för att deras tankar ska få kläs i ord, för att få sina drömmar om en framtid förverkligade. Vårt sätt att mota flyktingar från att ta sig in i Europa och därmed Sverige, gör att länder som Libanon, Jordanien, Irak, och Turkiet får bära bördan av flyktingarna. Andra tar sig till EU och fastnar i läger i Spanien, Italien och Grekland.
Andra länder förväntas bära bördor mot ersättning eller via stöd utifrån, ett stöd om är otillräckligt. Frågan som både våra politiker och vi själva bör ställa är: Ser vi verkligen vår nästa?
Erik Apelgårdh, präst och medarbetare vid Act Svenska kyrkan.