Ett antal kvinnor i min hemby var engagerade i att besöka gamla och sjuka som bodde på det som då hette långvården. De människor vi besökte hade inte anhöriga som besökte dem och vi fyllde på olika sätt den funktionen. Jag säger ”vi” för vi barn var en självklar del av besöken. Selma och Hildur minns jag tydligast trots att jag bara var fem år sist jag såg dem. Kanske är det inte så konstigt eftersom få personer blev lika glada när jag på mitt gränslösa sätt kröp upp i sängen hos dem och började prata, oavbrutet. Jag minns mammas oro att jag skulle göra illa Selma, hon hade ju så ont, och jag minns Selmas leende ”ingen fara”. Just då var det inte smärtan som dominerade hennes liv, just då var det en pratglad liten unge som älskade att vara där. Inget av det förstod jag förstås då. Jag visste bara att jag var hos Selma och att hon tyckte det var lika roligt som jag. Att vara glad, snäll och omtänksam gav mycket tillbaka i form av bekräftelse och positiv uppmärksamhet. Det var lätt och roligt och tydligt att det var rätt.
Jag minns också när vi firade Lucia. Det var mörkt och tyst på avdelningen och vi sjöng och delade ut lussebullar som vi bakat. Då träffade vi många fler och jag minns att de blev glada. När den snälla omhändertagande Lucia kom blev alla glada och lite tårögda.
Mycket senare lärde jag mig att legenden om Lucia som levde på Sicilien på 300-talet berättar mycket mer. Lucia var också stark, trotsig och stod för det hon tyckte var rätt. Legenden berättar att hon protesterade mot att bli bortgift; hon hävdade rätten till sin egen kropp, sin tro och sina egna val. Lucia bröt mot förväntningarna att hon skulle lyda och underkasta sig.
När trolovningen bröts blev mannen Lucia lovats bort till kränkt och anmälde henne till ståthållaren, som förföljde kristna. Det berättas att Lucia blev torterad men vägrade ge upp sin tro. Då dömdes hon till att säljas på bordell. Legenden berättar om en ung kvinna som utsätts för våld och hotas med sexuellt våld. När hon ändå inte under kastar sig blir hon till slut dödad.
Jag minns inte alls att jag fick beskrivet för mig att Lucia på många sätt bröt mot konventionen och det som förväntades av henne som kvinna. Jag minns inte berättelsen om hur Lucias uppror mot makten och traditionen väckte så mycket ilska och frustration att det till slut resulterade i dödligt våld. Jag visste att Lucia blev dödad, men förstod aldrig varför.
Lucias kamp för att få leva det liv hon ville och göra sina egna val är aktuell för kvinnor över hela världen även idag. I vissa fall handlar det fortfarande om rätten till att få välja om och med vem vi vill gifta oss, eller vilken tro vi har, precis som för Lucia. I andra fall handlar det om att få göra sin röst hörd, att få ha samma rättigheter och möjligheter trots att vi är kvinnor. Att äga rätten till sin egen kropp. Fortfarande resulterar det ofta i hot om sexuellt våld, faktiskt våld och alldeles för ofta också död.
Enligt FN är mäns våld mot kvinnor en av de främsta orsakerna till ohälsa hos kvinnor. Världshälsoorganisationens (WHO) globala studie visar att var tredje kvinna i världen någon gång utsatts för fysiskt eller sexuellt våld av en närstående.
Ändå fortsätter vi kvinnor och flickor att hävda vår rätt, precis som Lucia. På lucianatten och luciadagens morgon minns jag alla som gått före, alla som går bredvid och alla som kommer att fortsätta vara starka, trotsiga, snälla, omtänksamma och komplexa människor som kämpar för att vi alla ska ha samma rätt och möjlighet att forma våra liv.
Text: Annika Lindé, Tematisk rådgivare genus och teologi